Jag och Saga vill så gärna vinna en underbar "blingbling" napp!



Så därför ska vi tävla om en hos Lottas Blogg!




Vi hörs när vi hörs
// Anna

Hej, mina vänner!
Jag har ju faktiskt total glömt bort att berätta att Sagas fullständiga namn nu är klart :)
Hennes far, till lika min pojkvän hade det lite svårt att bestämma sig, och just därför har det dragit ut på tiden, det här men namnet. Men nu är det klart!
Är ni nyfikna eller har ni redan läst det på facebook?

Jag är iaf supernöjd över namnen och hoppas att Saga kommer att gilla dem när hon blir större..
Jag valde ju namnet Saga eftersom jag kände på mig att det var en Saga därinne, det var självklart. Var det en flicka så var det en Saga. Saga har alltid varit ett favorit namn och eftersom det även föll Andreas i smaken var saken biff, så skulle hon heta!
Det andra namnet, är ett namn som jag har valt. När jag skulle välja detta namn så hade jag som grund att det skulle vara efter en person som betyder, och har gjort mycket för mig. Det var inte speciellt svårt att komma på vilken person det skulle bli efter, utan valet föll på min vän Victoria som under många år förgyllt mitt liv och gjort mig till en bättre person bara genom att finnas till!
Sedan har vi det 3:e namnet som Andreas valt, och detta blev till slut Evelyne som han tycker mycket om. Han påpekar väldigt starkt att det ska uttalas uländskt och inte försvenskas. Namnet är inte efter någon person utan kommer från en låt med bandet KENT.

Sådär har ni hennes namn!



Saga Victoria Evelyne endast 1 dag gammal.






Vi hörs när vi hörs
// Anna

Såg en rolig sak förut. Packade ihop Sagas babygym och upptäckte att det står såhär på förpackningen:

Warning!
- Keep away from fire
- Remove all packaging before giving the toys to your child
- Made in China


En fråga.. Varför står "made in China" under rubriken varning?
Är det farligt med saker som är gjorda i Kina?
För i såna fall kommer världens befolkning att behöva slänga mååånga saker!

Höll på att skratta ihäl mig då jag läste detta och sitter i skrivande stund och småfnissar lite..






Vi hörs när vi hörs
// Anna

Igår när jag stod i kön på ICA så råkade jag se omslaget på veckorevyn och häpnade.
Jo, för på omslaget i detta nummer är nämligen Kissie. (Jo, ni vet alla vem Kissie är, och hennes namn kommer INTE att förvandlas till en länk). Min stora fråga är varför hon uppmuntras?
Hon har under den senaste tiden synts överallt. Hon har varit med i radio, på tv, i tidningar.. Ja, överallt!
Och jag undrar därför såklart varför den här personen, som sitter och fördummar sig själv, uppmuntrar unga tjejer till otroligt idiotiska saker och sprider massvis med trångsynthet omkringsig ska uppmuntras?
Varför tillåts hon ta plats på detta vis?
Är detta något som det svenska folket ska sträva efter, att alla ska bli som Kissie?
Eller varför inte som Dessie, eller Paow?
Vill vi att våra ungar ska växa upp och fördumma sig själva, vika ut sig på internet och skriva om att de super skallen av sig vid en ålder på 14-15? Vill vi det?
Jag kan direkt säga att jag vill det INTE!

Dessa damer är bara några utav de tjejer som väljer att göra på det här viset i en strävan efter att bli känd.
De förstör sina ungdomsår, sitt rykte och sin självkänsla.
Jag mår illa när jag tänker på det..

Så min fråga är. Varför uppmuntras de?
Varför låter media dessa tjejer ta så stor plats? Varför får t.ex Kissie ett omslag?
Och varför får hon vara med i radio och tv?

SKÄMS PÅ ER, MEDIA!





Vi hörs när vi hörs
//Anna

Tillbaks efter några dagars frånvaro, tänkte skriva ett litet inlägg så att ni vet att vi lever.
Jag har nämligen varit dålig. Jo, jag drabbades i tisdags av mjölkstockning. Och, jag säger bara: USCHA!
Det hoppas jag att jag slipper i framtiden.. Och samtidigt som jag drabbas av mjölkstockning går Saga in i en tillväxtperiod. Jo, för att förklara närmare för er vad dessa saker betyder så är det såhär.
Mjölkstockning är hmm, hur tusan ska man förklara? Äsch, symtomen på mjölkstockning är iaf, hög feber, frossa, ett eller 2 väldigt ömma bröst, knölar i brösten och att man känner sig sjuk och hängig. Och en tillväxt period är när barnet vill käka VÄLDIGT mycket. Jag menar VÄÄÄLDIGT mycket.
Barnet verkar ständigt hungrigt och blir inte riktigt nöjd.
Dessa 2 inträffade alltså samtidigt.

Så natten emot tisdag vaknade min prinsessa ungefär var 3:e till varannan timme och var superduperhungrig, samtidigt som jag bara kände mig sämre och sämre.
Och på morgonen efter var jag ordentligt hängig. Frös som ett gnu i ena sekunden, och höll på att svettas ihjäl i nästa. Och detta samtidigt som stackars Saga var hungrig!
Jag tyckte så synd om henne som hade en sån hängig mamma, vi fick typ ligga i sängen hela dagen och käka :)
Eller hon käkade och jag låg brevid och matade :)


Nu måste jag tyvärr ra, men där har ni mina senaste dagar.
Jag är bättre nu iaf, men Saga är fortfarande VÄÄÄLDIGT hungrig :)






Vi hörs när vi hörs
// Anna

Hejsan min goa unge!




Nu skriver mamma flera brevi veckan till dig, men vet du vad?
Jag tycker inte att det gör något eftersom man kan aldrig få för många trevliga brev!

Jag har funderat mycket kring framtiden och ser väldigt ljust på den, det ska bli så spännande att se dig växa upp och se vem du är. Jag hoppas att du, när du läser detta har en massa fina minnen av oss två tillsammans och att vi kommer bra överens. Jag blir lite ledsen då jag kommer att tänka på att all den kärlek du får nu, när du endast är 18 dagar gammal kommer du att glömma bort. Du kommer inte att minnas när du sov på mammas bröst, eller alla de pussarna du får varje dag. Du kommer heller inte att minnas hur mina ögon ibland tåras då jag ser på dig.
Du kommer inte att minnas alla de gånger jag viskar i ditt öra att jag älskar dig.

Det är så otroligt synd, eftersom jag så gärna skulle vilja att du kom ihåg allt detta när du är stor.
Men jag ska verkligen göra mitt bästa för att du ska veta hur mycket jag älskar dig.
Varje dag ska jag påminna dig om det så att när du är stor nog att förstå, aldrig kommer att glömma det!

---

Idag har vi varit till BVC, farmor kom hit och hämtade oss.
Idag följde även din pappa med, och det tyckte jag var riktigt roligt!
Tidigare har han bara jobbat och har därför inte kunnat följa med någonstans, inte ens på föräldraträffarna.
På dessa fick din snälla moster Sophia följa med istället så att mamma slapp gå själv, det var väl snällt?

Jaja, hur som helst!
Din alldeles egna BVC-Tant heter iaf Britt-Marie och är världens snällaste!
Idag så vägde vi dig, och du har gått upp nästan 300 gram till på 7 dagar och väger nu 3485 gram.
Sedan så mätte vi dig på längden och nu 18 dagar efter att du föddes är du hela 50,5 cm lång, så du har alltså blivit 2,5 cm längre seadn den 8 oktober när du föddes. Även ditt huvud har nu blivit större.
För när du föddes var det 33,5 cm och nu var det 35 cm :)


Nej, nu ska mamma gå och sova lite grann.



Älskar dig
// Din mamma

Vad har hänt med mina hundar?
De tigger, drar i kopplet och stressar runt.
Är detta en protest för att de inte var hemma under någon vecka i slutet på graviditeten
och i början efter att Saga kommit?
Att Jessie tigger lite, det vet jag.. Men Milton?
Han vet mkt väl att man inte håller på så och endå så gör han det.
Gjorde frukost förut och då satt de som två jädra statyer brevid mig och bevakande varenda rörelse jag gjorde.
Inte bra!

Sedan det där med att dra i kopplet. Jessie har som smådragit i kopplet då odå tidigare, men nu jädrar är hon ibland riktigt jobbig. Hon liksom lägger sig i halsbandet och ska bara ta sig till den
där platsen som hon bestämt sig för.
Och jag hatar det!
Som tur är drar inte Mille i kopplet. Då hade jag blivit riktigt rädd. För han drar INTE i kopplet.
No Way.
Sedan så är Jessie stressad till tusen. Iaf när vi är på promenad, och det gör det samma om Saga är med eller inte, hon stressar på endå. Hon börjar likna sig själv innan jag fick hem
henne och har jobbat stenhårt med henne.
Snälla, snälla säg inte att hon är på väg att bli sådan igen!
För då blir det till att jobba.
Jag vet inte. Det är nog mycket möjligt att det är en "protest" från deras sida.
Jag vet att Mille kan bli speciell när han inte är med mig.
Han är nämligen en aning mammig :P
Jag ska ge dem lite tid och hoppas att det släpper på, och att de blir sig själva igen.


De är iaf väldigt förtjusta i Saga :)
Jessie försöker hela tiden att överrösa henne med pussar och Milton är extremt försiktig så fort hon är i närheten.
Han liksom smyger runt henne och nosar försiktigt på hennes söta små fötter :)




Milton för ett år sedan.



Jessie för lite mindre än ett år sedan.






Vi hörs när hörs
//Anna

Har ni precis som jag funderat över det där med kvitton någon gång?
Alltså, jag kom precis tillbaks från min och Sagas dagliga promenad, och på vår promenad svängde vi in på ICA för att köpa mjölk. Jag betalade och tänkte för mig själv, att jag ska INTE ha något kvitto. Men likförbannat gick jag därifrån med, just det.. Ett kvitto.
Varför undrar ni alla.

Jo, det undrar jag med, men så slår det mig att jag drabbas av lite panik över det där med kvitton.
Oftast vill jag inte ha kvitto, men går oftast ut med ett kvitto i näven efter att jag har varit på affären.
Och anledningen till detta är att jag helt enkelt inte vill säga nej.
Eller inte vill, jag vill ju men vet inte hur jag ska säga det. Någon gång har jag lyckats klämt ur mig, att nej, tack jag vill inte ha kvitto. Men oftast så tar jag glatt emot det trots att jag verkligen inte vill ha det.
Jag kan liksom höra mig själv säga att jag inte vill ha det. Men tyvärr så är
det bara i mitt huvud som jag säger det.
Det där med att prata har alltid varit ett "bekymmer" för mig.
Jag har nästan alltid haft svårt att fråga saker, säga saker och att framföra min åsikt.
Jag har liksom ansett att det jag har att säga egentligen inte spelar någon roll och att allt jag säger är dumt.
När jag har velat fråga något har jag varit rädd för att få ilska till svar och detta har såklart satt sina spår.

Jag har länge funderat på varför det är på det här viset, och har nu under denna sommar kommit till insikt.
Jag är helt enkelt uppfostrad till det. Jag har växt upp i en värld där mina ord inte är så viktiga och där man skulle passa sig för att fråga något. För man visste aldrig om man fick ilska till svar.
Jag har genom detta växt upp och blivit en person som ser ner på sig själv och som har stora svårigheter med att våga. Jag har tidigare knappt vågat ringa, träffa folk, föra en konversation med någon jag inte känner så väl eller ens gå ut själv. Jag har fortfarande kvar en massa av dessa problem trots att det hela tiden blir bättre och bättre.

Men som det här med kvittot. Jag vågar inte säga nej.


Under en fikastund med min äldre syster Therese så insåg jag egentligen hur lika vi har kommit att bli.
Saker som jag gjorde, fick jag nu veta att hon också gjorde och när vi tänkte efter så såg vi samma mönster i våra två yngre bröder. Jag som hela tiden trott att jag bara var sådan, att det var såhär jag var skapt och att det var minsann fel på mig, såg nu att det fanns en anledning till allt detta.
Anledningen var min, vår uppväxt.

Det kändes för mig otroligt skönt att få dela den här insikten med min syster och jag kommer nog alltid att vara tacksam för att vi fick den stunden tilsammans för att reflektera.
Jag har nämligen alltid trott att min syster också sett ner på mig för att jag har svårt att göra vissa saker.
Men så var inte alls fallet, utan hon hade dagarna innan faktiskt försvarat mig inför min låtsasmamma när denna tjatade om att jag minsann borde ringa till ett stället och att det inte kunde vara så jäkla svårt att ringa.
Då hade min syster, sagt ifrån. Och det värmer fortfarande i hjärtat!


Nej, nu känns det som om det här inlägget är klart och jag kan bara komma till ännu en insikt.
Min dotter ska under sin uppväxt få veta att hon duger, precis som hon är.
Hon är vacker och unik.





Vi hörs när vi hörs
// Anna

Hej igen, Saga!



Nu sitter mamma här igen och skriver till dig.
Men det känns som om jag måste, eftersom du nämligen precis har upplevt ditt första snöfall :)
Ja, bra precis 2 veckor och 1 dag efter att du las upp på mitt bröst har det snöat.
Och vet du vad? Jag tycker att det är så vackert med snö, trots att den kommer med en massa kyla!

På något sätt så tycks den här kvällen bara bli mer och mer speciell.
Mamma har idag ser du, lämnat en stor jobbig sak bakom sig och vet du hur jag lyckades med det?
Jo, du kom in i mitt liv!
Tack vare lilla dig så har jag fått känna på riktigt lycka, jag har fått äran att vara just din mamma och det ärnågonting jag alltid kommer att vara stolt över.
Det kommer säkert att komma tuffa dagar, och dagar då du avskyr mig och bara tycker att jag är gammal och inte fattar någonting. Men det gör ingenting, eftersom det hör till.
Det spelar ingen som helst roll vilken väg du väljer i livet, jag kommer alltid att älska dig och finnas för dig i varje steg. Och jag lovar att göra allt i min makt för att ditt liv ska bli så fint och bra som möjligt! Nej, nu ska jag gå härifrån och gå och lägga mig och kika lite på dig!

Vi har iaf haft en speciell och vacker kväll som avslutades med lite vackert snöfall!


Du ligger i mammas famn och spanar på dina morbröder.


Älskar dig
// Din mamma

Jag sitter här och är upprymd. Det känns nästan som om jag är på väg att lätta och bara flyga iväg bland molnen någonstans däruppe! Jag klarade precis av något som jag inte trodde att jag skulle!
Och jäklar vad det känns gött! Herregud!
Det bara spritter i hela kroppen! Att det skulle kännas bra, det visste jag.
Men såhär jädra bra?
Nej, det hade jag ingen aning om!
Får sån lust att väcka Saga och dansa runt lite med henne :)
Synd att goungen min är så svårtväckt bara!
Jag får nog nöja mig med att gå och pussa på henne lite.
Ska berätta för henne att hon har världens gladaste mamma just nu :)
Och allt är bara hennes förtjänst.



Jag är redo att på riktigt säga farväl, verkligen på riktigt denna gång.
Nu är det inget försök till att kväva mina känslor, eller något sådant.
Nej, denna gång är det på riktigt.
Jag riktigt känner det, i hjärtat! Ohh, så jag har längtat efter den här dagen!
Jag har gråtit så otroligt mycket och mått så otroligt dåligt.
Och så bara sådär, är det över! Det är klart, jag är fri!
Herregud. Snart gråter jag av ren lycka.

Någon annan får gärna ta na, för jag vill inte ha na!
Haha, fy fan vad jag mår bra!

Hejsan min älskade unge!



Nu är du 2 veckor och 1 dag gammal!
Tänk så fort tiden går! Det känns som om det inte fanns ett liv innan du kom.
Jo, för det känns nämligen som om du alltid alltid varit här, vad gjorde jag innan du dök upp?
Just nu sitter mamma här vid datorn, och du sover sött i din säng. Jo, för du har nämligen bytt ut din gamla dygnsrymt emot en alldeles ny :)
Den första veckan så behöll du rytmen du hade inne i mammas mage, du sov länge länge på morgonen och var pigg på kvällen, sent in på kvällen! Men nu så är du pigg på morgonen, ja ohyggligt tidigt på morgonen och tröttis på kvällarna. Du somnar liksom till vid klockan 5-6 och vill hemskt gärna sova till klockan 8 iallefall.
Och du är så svårväckt!
Barnmorskan uppe på BB, sa åt mig att väcka dig och ge dig mat var 3:e timme om dagarna men när du sover såhär djupt får jag kämpa hårt för att väcka dig! Du påminner verkligen om moster Sophia, hon var också svår att väcka förr i tiden när vi var yngre :)

På måndag så ska vi till BVC för första gången!
Det ska bli jättespännande att se hur mycket du gått upp och om du växt något på längden.
Det tror jag nog att du gjort :)
Både jag och farmor tycker att du börjar bli lite gnubbig, jo sådär härligt bebisgnubbig som jag bara har längtat efter att du ska bli!

Nu har vi promenerat varje dag i 1 vecka.
Och nu är jag inte längre supernervös när vi ska gå ut, nej för nu vet jag att du älskar att gå ut och det gör mig lugn. Vi brukar ta en liten promenad mitt på dagen när det är som varmast och då ligger du varmt nedbäddad i din fina åkpåse och det söta täcket som Carina har lånat oss.
Du brukar faktiskt somna så fort jag lägger dig i vagnen och rullar ut den genom dörren.
Ja, för så mycket gillar du att åka i vagnen!
När vi går på våra promenader så följer såklart hundarna med, de älskar också våra promenader utet i det fina höstvädret. Häromdagen, jag tror att det var på tisdagen så gick vi till och med upp till skogen.
Där fick hundarna springa lösa och du fick skumpa runt bland alla de fina färgerna som finns runtomkring oss nu på hösten. Det var en sån där underbar höstdag då solen sken på alla de fina löven och vinden blåste lite lätt.
Ja, det var en fin promenad som jag kommer att minnas länge!


Vill du veta en knasig sak?
Jo, det känns som om graviditeten med dig och förlossningen är någonting som jag bara har hittat på.
Det känns så avlägset och konstigt.
För det känns verkligen som om du alltid har varit här, och som om allt det andra aldrig har hänt.
Tänk att det kan kännas så på "bara" 2 veckor.
Din pappa frågade mig häromdagen om jag kunde tänka mig att du legat därinne, och ärligt nog så kan jag inte tänka mig det! När hände det?
Haha, ja din mamma är bra knasig hon!

Nej, nu ska jag sluta och gå och kolla på dig när du ligger i din säng :)


Här är du med din morbror Robin som var här och hälsade på.


ÄLSKAR DIG MEST I HELA VÄRLDEN!

// Din mamma

Hörde idag genom Sophia den här underbara särskrivningen!



Jag bara undrar.. Vet fodervärden om att hon/han ska hyras ut?




Vi hörs när vi hörs
//Anna

Slänger in ett inlägg och tackar Sussi som var in här alldeles nyss och kommenterade mitt tidigare inlägg.
Jag blev så glad över din kommentar, eftersom den bara bevisar ännu mer att jag har rätt :)
Det fanns tyvärr ingen adress till Sussi, så jag hoppas att du ser det här istället!
Kram till snälla dig :)




Vi hörs när vi hörs
// Anna

Har bara 3 ord till er, era förbannade tvivlare..
IN YOUR FACE!

Jo, detta är till alla er som har tjata och gnällt om att det kommer att bli för tufft att ha hundarna och en bebis, till alla er som faktiskt helst har sett att jag inte har några hundar, till alla er som inte tror
att man kan göra fler än 1 sak samtidigt.

För vet ni vad?
Det fungerar alldeles utmärkt! Och jag trivs med mitt liv.
Både Saga och hundarna tillhör familjen och det kommer ALDRIG att ändras.
Så det så!


+ = SANT





Vi hörs när vi hörs
// Anna

Hej igen Saga!



Idag den 19 oktober var tanten från BVC här hos oss.
Hon skulle informera mamma om allt de gör på BVC, och kika lite på dig.
Hon vägde dig, och vet du vad? På 6 dagar har du gått upp 300 gram!
Så snart är du en riktigt tungviktare, bara du fortsätter att äta lika bra som du gör nu ska du snart se att du blir stor och kan göra en massa roligheter!
Nu väger du iaf 3200 gram :)

När hon kikade på dig så blev du lite grinig, ja för du var ju superduper hungrig och trodde nog att det var matdags. Men istället så klädde vi av dig och la dig på den otäcka vågen, och sedan lyfte den lite läskiga tanten dig till skötbädden och började pilla med dig. Nej, det gillade du inte riktigt.
Och det är ju klart! Du var ju så hungrig i din lilla mage :)
Men sedan när hon pillat klart så fick du äta medan mamma fick ta emot en massa info om BVC och svara på lite frågor. Du åt under hela tiden de var här och somnade sedan, precis som du brukar göra när du äter!

Idag var också Dessan här och hälsade på, det var supertrevligt!
Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord och hon tyckte att du var så liten och väldigt väldigt söt!
Vi tog även en promenad tillsammans och släppte lös hundarna så att de fick springa av sig lite, jo för nu har ju hundarna kommit hem igen! De verkar tycka om dig supermycket och Jessie har redan gett dig några pussar :)
Din storebror Milton är väldigt rädd om dig och fick idag när tok Jessie skuttade rakt på honom så att han var på väg att landa lite på dig gjorde han värsta ninjahoppet för att inte göra dig illa :)
Ja, storebror Milton är verkligen att lita på! Honom kommer du nog att ha jättekul med!

Nej, nu ska jag faktiskt gå och väcka dig!
För du ska ha lite mat och en ren blöja :)



Älskar dig massvis min fina fina unge!
// Din mamma

Tänkte bara bjuda på lite bilder :)

Såhär nöjda var mina hundar över att vara hemma!





Milton hittade direkt sin favoritsäng som matte hade hämtat åt honom
medan han var hos de snälla underbara hundvakterna Dessan och Maria!
Där i sängen kröp han ner, och så kom Jessie och mös ner sig brevid, och där ligger de ännu :)



Nu ska Saga äta kvällmål och sedan är det bums i sängen för oss allihopa :)
I möra kommer BVC-tanten hit och det ska bli spännande!



Vi hörs när vi hörs
// Anna

Jag satt här och tänkte lite. Funderade lite fram och tillbaka på de saker i livet som inte alltid varit så roliga.
Tänkte ett tag på de saker som för mig varit svåra att hantera och på den sorg jag känt vid olika tillfällen.
Det har ofta känt som om jag inte riktigt har kunnat hitta hem, inte riktigt kunnat vara riktigt lycklig. Utan så fort jag känt att livet faktiskt går min väg har någonting hänt och så har det blivit fel igen.
Ibland så tror jag att jag bara inbillar mig allt detta och att jag inte vill vara riktigt lycklig.
Och ibland så tror jag verkligen att detta är sanningen. Jag kan inte vara riktigt lycklig.
Men i och med att min dotter föddes börjar jag ändra inställning.
Jo, för allt som en gång var så stort känns nu så litet.
Nästan inget av det som förut tyngde mitt hjärta finns kvar.
Det är inte längre svårt och jag känner inte längre sorg.
Tror jag. Eller jo, just nu, i detta nu så känner jag ingen sorg över sådant som jag förlorat tidigare i livet.
Nej, för som jag ser det så har dessa förluster tagit mig dit jag är idag.
Och idag är jag lycklig.

För jag vet ju i hjärtat att jag vill vara lycklig, jag vill känna mig full av liv och glädje.
Jag vill vakna på morgonen och vara glad över att det är en ny dag!

Självklart så kommer det kanske att komma dagar då jag kommer att sörja dessa förluster igen.
Det är mycket möjligt. Men då kommer det inte att kännas lika jobbigt, eftersom jag vet vad jag var
tvungen att förlora detta för att kunna vinna någonting annat.
Ibland tar livet konstiga vägar, vi kastas runt och hamnar på helt andra platser än vi trodde var möjligt.
Vi finner oss själva på platser som vi aldrig trodde att vi skulle besöka.
Ibland så tror vi att vi hamnat precis rätt, men så är sanningen att vi bara är här för att sedan fortsätta emot det egentliga "målet". Vi får lov att uppleva vackra och underbara saker
på väg emot det som egentligen är meningen.
Hänger ni med?
Jag trodde länge att jag hittat hem, att jag visste vart min plats var och att det var meningen att jag förevigt skulle vara med den här personen, på den där vackra platsen.
Men livet ville inte ha det så.
Jag kan än idag tro att vi var meningen, och det ska krävas mycket för att övertyga mig om något annat.
Men nu när jag ser på min dotter och inser att hon inte hade funnits om jag inte förlorat dig, ja då blir jag osäker.
Kanske var du bara ett kapitel i mitt liv, en hållplats som skulle besökas för att sedan ta mig till en annan plats.
För jag vet, att jag aldrig hade träffat pappan till mitt barn om du inte lämnat mig.
Nej, jag hade inte det. Och då hade jag inte idag kunnat kalla mig själv för mamma.

Så tack för att du inte längre kunde vara med mig.
Jag kommer alltid att tro att vi är menad för varandra, men just nu så känns det inte längre så viktigt.
Jag råkade istället ramla in på en helt annan väg, och jag tror att det var ännu mer meningen :)


Jag har de senaste dagarna hört en text i mitt huvud.
En vacker låt som jag här nu vill tillägna min dotter Saga.


Angel's Wings

I would die for you
Lay down my life for you
The only thing, that means everything to me
Cause when you're in my arms
You make me prouder than
Anything I ever could achieve
And you make everything
That used to seem so big
Seem to be so small since you arrived

On angel's wings
An angelical formation
Angel's wings
Like letters in the sky
Now I know
No matter what the question
Love is the answer
It's written on angel's wings

And I often wondered why
Someone as flawed as I
Deserves to be as happy as you make me
So as the years go by
I'll be there by your side
I'll follow you, wherever your heart takes me
Cause you make everything that used to seem so big
Seem to be so small since you arrived

On angel's wings
An angelical formation
Angel's wings
Like letters in the sky
Now I know
No matter what the question
Love is the answer
It's written on angel's wings

Now anyone who's felt the touch
Of heaven in their lives
Will know the way I'm feeling
Looking in my baby's eyes
That's why I can't bare to be too far away
I know that God must love me
Cause he sent you to me
On angel's wings




Vi hörs när vi hörs
// Anna

Kanske borde jag passa på att ta en dusch, nu när Saga sover. Det låter som en utmärkt idé!
Men jag kan inte riktigt slita mig ifrån henne.. Hon ligger här nu i sin vagn och sover, och hon är ju så fin när hon sover! Ibland så liksom skrattar hon och ler när hon sover och ibland så gör hon små söta grimaser när hon sover.
Och jag kan bara inte sluta att kika på henne!
Haha, ja som jag nämnt en gång tidigare.
Mammor tänker inte normalt!
Jag sitter hellre här med lortigt hår och stirrar på mitt barn istället för att ställa mig i duschen..
Knäppt. Men väldigt väldigt sant!

Nej, men jag ska iaf springa ut med dogsen en snabbis alldeles snart :)
De vill ju kissa lite och det är bäst att passa på när lillsnuttan sover och innan hennes pappa följer hennes exempel och somnar som en stock :P
Ni får alla ha det så bra så återkommer jag inom en snar framtid :)



Vi hörs när vi hörs
//Anna

Jag hade inte tänkt att skriva något inlägg idag, men jag måste ju bara få berätta att familjen nu är fulltalig!
Jo, för nu har även Milton och Jessie kommit hem igen! De har varit borta på tok för länge nu och jag har saknat dem så att de gjorde ont. Men nu är de iaf hemma, och även om livet blir snäppet krångligare så är det solklart värt det! Mina hundar är ju en del av familjen de med och får inte glömmas bort :)

Välkommen hem vovvarna!



Vi hörs när vi hörs
// Anna

Hejsan Saga!


Jag har blivit inspirerad av en jättefin person som heter Melissa att skriva små brev till dig.
Jag tänkte egentligen göra det i en liten bok, som jag sedan kan ge dig men eftersom jag inte har någon sådan bok ännu får jag börja här på bloggen.  Vi har haft några spännande första dagar ihop.
Allt har varit så nytt och overkligt! Tänk att lilla du som legat därinne i mammas mage nu är här, på utsidan och förgyler mitt liv. Ja, det är rätt så fantastiskt!
När du kom ut här i världen så skrek du för full hals, och det tyckte jag var väldigt bra. Då liksom visste jag att du levde och mådde riktigt bra! För om du orkade ge hals på det där sättet, ja då måste du ju må bra!
Jag blev väldigt väldigt glad då du fick komma upp på mitt bröst för första gången, jo mamma blev så glad att hon grät. Jo, jag liksom hulkgrinade av ren lycka :)
Sedan så liksom tog jag på dig för att försäkra mig om att du verkligen var här, och att allt detta var sant.
Det var nästan så att jag ville be barnmorskan nypa mig för att kolla så att jag inet drömde, självklart så bad jag henne inte för det hade ju varit lite lustigt men jag hade nästan lust!

Första natten vi hade tillsammans var jättefin, du sov i din lilla "rullsäng" som de har på sjukhuset och jag låg bra länge och stirrade på dig innan jag till slut somnade av ren utmattning.
Du vaknade bara till och gnydde i gång vid klockan 3 och sedan sov du enda tills nästa morgon, då du fick komma upp och äta lite. Men eftersom du var så "ny" var du inte så hungrig utan somnade rätt så snabbt igen.
Vi fick iaf rulla bort till BB-avdelningen eftersom mamma hade lite feber då du skulle ut, men jag mådde endå alldeles utmärkt! De skickade oss dit av säkerthetsskäl bara :)

När vi skulle fara hem från sjukhuset på lördagen efter att du kommit så fick jag min journal.
I den stod det precis hur det gick till när du kom ut, och en sak på slutet fick mig att börja gråta lite.
Jo, för bara någon minut innan du kom ut så sjönk ditt hjärtljud, men eftersom du och jag tillsammans var så starka så hann du komma ut innan det ens var någon fara. Men mamma blev endå lite rädd när hon läste det eftersom jag älskar dig så mycket och är väldigt rädd om dig!
Jag vill ju verkligen inte att något ska hända min lilla sagoprinsessa!
Efter att vi kommit hem har du varit en lugn tjej som tar det mesta med ro, ibland så visar du att du ärvt din mammas humör och du kan skrika riktigt högt när du inte hittar bröstet direkt eller inte är riktigt nöjd.
Och när du gör det å bara ler jag åt dig, eftersom du då bara visar att du har vilja och är stark!
Det enda jag inte tycker om är när du får ledsna ögon, som häromnatten när du hade lite ont i din lilla mage och inte kunde sova. Då grät mamma med dig, eftersom det gjorde ont i mig med.
Speciellt när du får dina ledsna ögon. För jag vill inte att du ska få sådana ögon.
Men självklart så kommer du ju någongång under livet att vara ledsen, det hör liksom till.
Men du ska veta att det gör lika ont i mig som det gör i dig!

Idag så märkte jag att in navelsträngs stump håller på att ramla av!
Det tyckte jag var jättespännande och ett tecken på att du blir äldre och äldre, trots att du bara är 9 dagar utanför magen när jag skriver det här. Det känns som om du alltid varit här ju!

Vi har varit upp till sjukhuset 2 gånger sedan du föddes, ena gången för att ta ett hörelprov och ett PKU-prov.
Och den andra gången för att låta doktorn kika på dig.
Den gången då de tog provet gillade du inte så mycket, nej för när tanten stack dig i hande så gjorde det ont och ditt fina lilla blodkäl i hande brast. Då gjorde det också sådär ont i mig, och du hade ledsna ögon.
Men efter bara en kort stund bestämde du du för att det ju inte alls var så farligt endå och började äta igen istället för att gråta! Då blev jag jättestolt över min fina flicka som kan klara allt!
Andra gången som vi var till sjukhuset så kikade farbror doktorn på dig, och vet du vad han sa?
Jo, han sa såhär: Egentligen är ju jag inte här för att säga sånt här, men hon var väldigt fin :)
Haha, tänka sig. Du har redan börjat charma läkare!

Nej, nu tänkte jag avsluta det här brevet trots att jag skulle kunna skriva i flera dagar till!
Men jag kommer att skriva ett till brev snart, som vi ska spara tills du blir stor och kan läsa dem :)


Första bilden på dig och mamma!




Från din mamma Anna som älskar dig över allt!




Vill bara passa på att tacka Melissa för inspirationen!
Du är en sann kämpe som sprider mod och hopp till alla som får ta del av dig, och ditt liv!
Jag ska verkligen se till att berätta för Saga om dig och dina flickor :)

Det har nu gått 9 dagar sedan Saga liksom dundrade in i mitt liv.
Självklart så har hon ju redan varit här, i 9 hela månader men nu är hon liksom här, på riktigt.
Jag kan se henne sova, äta och le. Ja, nu tar hon mera plats och jag verkligen älskar det.
Det har varit 9 dagar av totalt lyckorus, men också 9 dagar av enorm nervositet.
Ja, för jag älskar henne så mycket att jag inte vet vad jag gör om någonting någonsin skulle hända henne.
Jag måste hela tiden kolla så att hon andas och att hon mår bra.
Jag hatar att inte vara i samma rum som henne, och jag hatar att inte se henne.

Ja, för jag älskar att hon tar plats, hon förgyller mitt liv på så många sätt.
Jag har ingen aning om hur livet före Saga såg ut. Vad var det för liv?
Vad var det fina i det livet?

Nej, ni kommer aldrig att höra mig säga att jag ångrar att jag behöll mitt barn.
Ni kommer aldrig att höra mig klaga.
Aldrig.

Dessa dagar har varit fyllda av skratt och gråt.
Jag kan inte sluta att le när jag kollar på dig, Saga.
Du är verkligen det vackraste som finns, ingen kommer någonsin att kunna mäta sig med dig.
Tänk att någonting så fint kunde komma från mig och din pappa.
Kanske är jag inte så tokig endå :P
Vad hade jag gjort utan dig?

Nej, jag är fylld av så många känslor. Det liksom bara virvlar runt i mig av alla dessa känslor!
Det känns som om jag bara skriver en massa ord som ingen av er kommer att fatta, men egentligen så bryr jag mig inte ett endaste dugg. Nej, det rör mig inte i ryggen!
För jag känner mig som en sån där kvittrande lärka på våren!
Fri, lycklig och stark!



Anledningen till att jag svävar på rosa moln!





Vi hörs när vi hörs
// Anna

Tänk vad en sån liten person kan göra. Att någon som inte kan tala eller gå kan fylla en människa med så mycket hopp och styrka. Att lilla lilla du, kan göra mig så fullkomligt lycklig är helt otroligt. Jag har ingen aning om när jag senast kände mig såhär. Helt full av lycka och kärlek. Nej, du är verkligen min lyckliga lilla Saga.
Ingenting känns för stort längre, ingenting känns för svårt.
Jag är fylld av en enorm styrka och allt är tack vare dig.

.Du är allt.




Jag älskar dig Saga// Din mamma.






Vi hörs när vi hörs
// Anna

Vet ni vad vi gjort idag? Jag och Saga?
Vi har tagit vår första promenad! Jo, och vilken pärs det var..
Aldrig har jag varit så nervös för att gå utanför dörren. Jag stod och nästan skakade då jag klädde på lillskruttan!
Jag gick med galna fjärilar i magen under hela vår promenad som tog oss till ICA och tillbaks.
Väl hemma kunde jag gott andas ut igen. Saga överlevde sin första promenad, trots att mamma var ett totalt nervrak!  Haha,när jag nu sitter och tänker på det så inser jag ju hur löjlig jag var..
Men självklart så kommer det att kännas likadant i möra när vi ska ta en till promenad!



Lillskruttan tog vår promenad med ro, medan mamma var smått hysterisk :P









Vi hörs när vi hörs
// Anna

Tänkte nu försöka att återge min förlossning för er :)
Det finns risk för att det blir ett jättelångt inlägg med en massa utsvävningar, men det får ni ta!

Vi börjar från början.

Morgonen den 7:e oktober var precis som vilken morgon som helst, jag vaknade runt 10 hemma hos Carina och Beccis och hade mina vanliga förvärkar. Tyckte inte att det var något som var annorlunda utan körde på som vanligt.
Rastade Carinas hundar i det fina solvädret, och gick sedan till macken för att köpa godis.
På väg upp från macken så reagerade jag lite över att det gjorde ont, lite ondare än vanligt och minns att jag funderade över detmen sedan släppte det eftersom jag är van vid att ha rejäla förvärkar väldigt ofta.
Klockan var då runt 12.

Dagen fortsatte, inget mer hände utan jag mådde som vanligt.
Den enda skillnaden var att jag INTE hade ont i mina revben, inte alls.
Men dum som man är märkte jag detta knappt utan var bara glad att slippa värken..
Någon gång mitt på dagen så pratade jag med Andreas och vi bestämde att han skulle komma och hämta mig efter jobbet. Dagen fortsatte att rulla på, Carina kom hem och vi babblade på om allt möjligt.
Hon frågade som vanligt om det kommit någon bebis direkt när hon steg innanför dörren och jag svarade såklart, nej. För det hade ju ännu inte kommit någon bebis.
Runt klockan 5 ringde älskling och sa att han skulle fara en sväng hem till sin mamma innan han kom och hämtade mig, men frågade om jag ville följa med. Jag valde att inte följa med eftersom jag tyckte att mina "förvärkar" kändes på för mycket. Carina bestämde sig för att fara till skogen med hundarna ch frågadeom jag skulle med, men jag avböjde. Hade lust men trodde inte att jag skulle hinna med det innan älskling kom.
Runt klockan 6 kom Carina hem igen, och strax efter det kom älskling och hämtade upp mig.
Jag lovade Carina och Beccis att snart komma och hälsa på igen och for därefter hem.
På väg hem i bilden så fick jag en känsla av att det var något på gång, vad jag trodde var förvärkar kändes som om de kom och gick i en jämn takt, men jag sa inget utan bestämde mig för att känna efter ett tag till innan jag sa något till Andreas. Ville ju inte göra honom nervös i onödan.
Men så vid 7 kände jag mig säker, detta var värkarna jag väntat på så länge.
De kom och gick med 10 minters mellanrum och var riktigt tydliga.
Jag sa till älskling att jag var nästan helt säker på att jag fått mina värkar och han började genast att stressa upp.
Han ville att jag skulle slänga mig på telefonen och ringa till förlossningen, medan jag sa att vi lugnt kunde avvakta i någon timme, eftersom det fortfarande var så långt emellan varje värk.
Sagt och gjort, vi väntade. Hungrig var jag ju såklart och pizza skulle jag ha!

Vi traskade i sakta mak bort till pizzerian här borta och käkade, jag höll stehård koll på klockan och märkte att värkarna blev en aning tätare. De kom nu med ca 8 minuters mellanrum.
Vi begav oss hemöver och satte mig här framför datorn för att skriva blogg och börja sprida ut nyheten bland de som var ute på msn. Jo, för nu var ju bebisen på väg!
Ringde också förlossningen som bad mig att avvakta och höra av mig om det hände någonting nytt.
Jag gick efter att jag publicerat mitt inlägg och la mig på soffan, förökte kika lite på tv och åt lite godis.
Samlade kraft helt enkelt!
Andreas blev bara mer och mer nervös och ville helst att vi skulle kasta oss i bilen och in på förlossningen, medan jag bara var lugn och tog det med ro. Ännu var det lugnt, det kände jag i hela kroppen.
Tiden gick, och så fick jag för mig att slemproppen gått, och mycket riktigt.
Klockan var då kanske halv tolv och Andreas ringde till förlossningen och berättade att det nu var tätare mellan värkarna, ca 4 minuter och att slemproppen gått.
Vi var nu välkommna upp.

Jag kände mig fortfarande lugn och ville vänta i någon timme till innan vi for upp.
Men vid ca halv ett hade Andreas stressat upp så mycket att jg gav med mig och vi for upp till förlossningen, där vi möttes av barnmorskan Annelie som ledde in oss i ett undersökningsrum, där de kopplade upp mig på en CTG-maskin och kollade hur jämna värkarna var och hur lilla bebisen därinne mådde.
Sedan så kikade hon hur mycket öppen jag var och som ni vet var jag bara öppen 1,5 cm.
Jag blev erbjuden att ta ett bad och det erbjudandet tog jag tacksamt emot.
Jag tappade upp badet och satt där i ca 1 timme, innan jag kände att det blev för jobbigt med värkarna.
Klev då upp och la mig på sängen, och efter en stund kom barnmorskan in och kollade igen hur mycket öppen jag var. Fortfarande 1 cm. Då erbjöd de mig en sk "sovdos" som jag tacksamt tog emot!

Somnade till en stund, men vaknade hela tiden av och till eftersom jag fortfarande kände av värkarna.
Sov i tio minuter och var vaken i tio minuter, ungefär så såg hela natten ut.
Vid 7 kom en sköterska in och kollade hur det var med mig, och jag sa att jag gärna ville försöka sova lite till.
Hon tyckte att det lät som en bra idé och sa att jag skulle trycka på knappen om det var något, men att jag skulle försöka sova så mycket jag kunde.
Vaknade till riktigt vid klockan 1 och fick då äta lunch, fick i mig ungefär hälften innan jag kände att jag mådde illa och inte kunde äta mer. Därefter var det dags att ännu en gång koppla upp mig på CTG:n och kolla hur det såg ut med sammandragingarna och hur bebisen mådde. Det var nu längre tid emellan värkarna och jag var livrädd att de skulle skicka hem mig igen! Det sista jag ville nu var att fara hem och vänta.
De kollade om jag öppnat mig något mer under natten och förmiddagen och det hade jag, var nu öppen 4 centimeter. Barnmorskan tyckte att det gick en aning sakta och bestämde sig för att tänja ut lite, så att jag blev öppen ca 5 centimeter och gissa om det gjorde ont?!
 Men då det endå gick väldigt långsamt så beslutade barnmorskan att de skulle ta hål på fosterhinnorna och på så vis få lite fart på det hela! Personalen som kom klockan 2 fick i uppdrag att ta håll på fosterhinnorna, med först klockan 3 dök de upp och svepte mina hinnor. Sedan bad de mig att gå, eftersom det tydligen gör att allt år en aning snabbare.. Och på ren tjurighet så traskade jag mig fram emellan värkarna, runt, runt inne på mitt rum. Gick långsamt emellan varje värk och när en värk kom fick jag stanna, hänga mig på gåstolen och försöka att andas mig igenom dem.
Vid klockan 4 så börjar värkarna göra så ont att de blir jobbiga att hantera och jag ber om lustgas.
Får snabbt till snittsen med att andas i masken och tycker ett tag att det fungerar riktigt bra.
Men runt 5, då de fått öka på mängden lustgas och jag inte kan andas i masken längre på grund av smärtan, och mitt korkade pojkvän som står vid min sida och säger "Har du verkligen en värk nu?, har du verkligen en värk nu?, har du verkligen en värk nu?, så ber jag om Epiduralen(Ryggbedövning). Eller rättare sagt, min barmorska dyker upp framför mig, i vad jag tycker är ett ljust sken och frågar tydligt: Vill du ha ryggbedövning? Självklart så vill jag det, även om jag faktiskt har lovat mig själv att klara mig utan.. Narkosläkaren tillkallas och jag tycker själv att jag under denna tid försöker att få alla runt mig att fatta att det absolut inte går att andas och att de måste snabba sig eftersom smärtan bara blev på tok för mycket. Jag hör hur flera runt omkring mig uppmanar mig att andas och så föröker jag hela tiden tala om för dem att det går ju för fasiken inte! Haha, blev stundtals lite arg men enligt Andreas verkade jag inte så arg som jag själv upplevde mig och det är ju bra :)


Narkosläkaren kom och jag blev ombedd att lägga mig på sidan så att han kunde lägga EDA:n(Epiduralen).
Detta var det absolut svåraste under hela förlossningen, jag skulle ligga helt still och låta läkaren göra klart allting utan att röra mig även om det kom värkar. Och som jag fick fokusera!
Smärtan var just då otroligt stor och jag hade innan vridit och vänt mig för att försöka minska den, men ingen hjälpte. Andades i masken och försökte bara tänka på att det läkaren gjorde skulle hjälpa mig så nu jädrar ligger du still! Tror att jag klarade av det rätt så bra, eftersom EDA:n las utan problem och började hjälpa väldigt fort.
Redan efter vad jag tyckte var några minuter kunde jag börja slappna av och hjälpa kroppen att förlosa mitt barn och inte jobba emot den med varje värk.
Ungefär 20 minter efter att narkosläkaren varit där så är jag öppen 6 cm, och mår väldigt bra.
Känner mina värkar men har inte ont utav dem utan kan ligga och halvslumra lite och återhämta mig efter de långa jobbiga timmarna på förmiddagen. Vid klockan halv 7 är jag äntligen öppen de där ljuvliga 10 cm!
Men ja, bara för att man är öppen 10 cm betyder det inte att det bara är att krysta på.
Nej, då! Bebisen ska liksom glida ner mer också :)

Jag bad iaf om något att äta, eftersom jag nu var hungrig som en gnu och inte hade speciellt ont.
Det enda jag kände nu var ett enormt tryck neröver, ingen smärta utan bara ett tryck, ungefär som om du är på väg att skita ut en fotölj eller så :P
Blir efter att jag ätit ombedd att gå och kissa vilket jag inte kan, å det blir tvugna att tappa mig. Vilket också satte skräck i mig! Hur tusan då? Haha, här ska man föda barn och är rädd för att bli tappad..
Nej, blivande mammor tänker inte normalt.

Men iaf, jag blir tappad, det känns inte och sedan får jag prova att ställa mig på knä i sängen med ena sängkanten som stöd, står så ganska länge och får riktigt anstränga mig för att inte krysta eftersom det nu verkligen känns som om jag vill trycka på. Jag känner varje värk, men utan att det göront och försöker att jobba med dem. Får liksom vagga lite från sida till sida, och bara försöka att fokusera.
Klockan halv 8 kopplar de upp mig på CTG:n igen och kollar hur bebisen ligger.
Ännu har inte huvudet passerat med sin bredaste del där det ska passera innan man får krysta och jag får vänta lite till innan det är dags. Jag känner hela tiden hur trycket bara blir större och större och jag får jobigt att inte krysta. Klockan 8 har huvudet fortfarande inte passerat där det ska passera och jag börjar känna mig varm och febrig. De konstaterar snabbt att jag har feber och läkare tillkallas för att se om jag ska få antibiotika.
Under tiden får jag 2 alvedon som jag sväljer med en massa god sockerdricka, som de faktiskt tvingar mig att dricka :) De får tag på läkaren som säger att de ska ge mig antibiotika, jag får då en kanyl i handen där de sätter in dropp med antibiotika. Vid kvart i nio är det dags för "min" barnmorska och "min" sköterska att gå hem och för de nya att ta över. Kvar stannar barnmorskestudenten Anna som varit med mig sedan klockan 2.
Nu mötts jag återigen av Annelie som även var den barnmorska som tog emot oss natten före.
Barnets huvud är nu i rätt läge för att krysta och Annelie fäller upp två handtag på sidan om sängen som jag ska prova att hålla i medan jag krystar. Vid 10 i nio så börjar jag att krysta, då med hjälp av handtagen.
Då detta inte ger rätt resultat så tar Annelie fram en handduk som vi ska ha "dragkamp" med.
Detta fungerar alldeles utmärkt och vid 5nio så krystar jag aktivt och bebisen kommer längre och längre ner.
Jag blir ombedd att krysta 3 gånger på varje värk, och den 3 gången var riktigt tuff. Då har kraften liksombörjat tagit slut och jag får ta i från någonstan jag inte riktigt visste fanns. Hinner vila lite tills nästa värk kommer, och sedan är det bara att krysta igen. På den andra krystvärken som jag krystar aktivt så känner jag hur huvudet nu är halvvägs ute och jag får gott vänta på nästa värk innan jag får krysta igen.
Hinner på nästa värk på bara krysta 1 gång och så är huvudet ute!
Därefter så krystar jag 2 gånger till och så är hela bebisen ute!

Bebisen skriker direkt, och läggs upp på mitt bröst.
Själv så liksom hulkgråter jag och kan inte tro att det här händer.
Här ligger hon nu, efter 9 långa månder. Frisk och välskapt på mitt bröst!
Det tar en liten stund innan någon kommer sig för att kika vad det är för kön på bebisen.
Till slut så kikar älskling efter och kontasterar att det är en flicka och jag kan äntligen säga hej till vår lilla Saga.

Efter att Saga kommit ut är det ju en massa småfix kvar, som t.ex. att krysta ut moderkakan.
Detta var verkligen en baggis och jag märkte knappt att jag gjorde det mitt i mitt lilla lyckorus.
Därefter så fick vi se moderkakan och de berättade att de skulle bli tvugna att sy en liten bristning som uppkommit då Saga kom ut. Jag blev lite nervös att det skulle göra ont då de sydde, men det kändes inte alls och jag ägnade mig helt åt den vackra fina lilla tjej som nu låg och smågnydde på mitt bröst.

Ett tag senare så hjälper de mig att lägga till Saga till bröstet och hon äter för första gången utanför magen!
Därefter slocknar den lilla pinsessan och jag får lite fika jag med :)

Har lite blandade bilder ifrån förlossningen som jag nu tänkte bjuda på :)

Och så snabbt, min förlossning i siffror.
Från det att jag börjar märka av att jag har mer ont än vanligt tog det 31 timmar för Saga att komma.
Från det att jag är säker på att detta är förlossningsverkar tar det 26 timmar för Saga att komma.
Från det att jag anländer till förlossningen tar det 20 timmar för Saga att komma.
Från det att jag aktivt börjar krysta tar det 17 minuter för Saga att komma.



Förmiddagen den 8:e, uppkopplad på CTG:n och får en värk.


Den sista magbilden med Saga fortfarande inuti - Vecka 40+4.







Vill bara passa på och tacka de underbara barnmorskorna och sköterskorna som gjorde min förlossning till en fantastisk upplevelse! Ni är guld värda!
Också stort tack till barnmorskestudenten Anna som var briljerande bra och kommer att bli en underbar barnmorska :) Jag hoppas att det är du som leder teamet nästa gång jag ska ha barn!






Vi hörs när vi hörs
// Anna







Vi hörs när vi hörs
// Anna

Sätter mig här en liten stund för att uppdatera med lite bilder på den vackra underbara Saga!
Passar på medan hon sover sött efter matningen.

Vill bara passa på att tacka för alla superfina kommentarer!
Satt och läste igenom dem förut och fick som lite tårar i ögonen, blir så varm och glad över att det finns så många fler som också känner glädje över att lilla Saga nu är här.
Seadn så skickar ag ett stort stort tack till Alex som var världens goaste och uppdaterade min blogg, trots att jag och Andreas var otroligt seg på att uppdatera henne :P


Nu kommer lite bilder på den vackra tösen!

Direkt upp på bröstet för lite mys :)


Gäsp, säger Saga!


Hon vet redan hur man snyggar till sig inför kameran :)


Saga säger hej till alla läsare :)




Bjuder på mer bilder någon annan dag, nu ska jag äta och sedan ska Saga äta :)







Vi hörs när vi hörs

En underbar blm-hane står på bordet  - Utställningen sötaste valp!

Jag vet inte hur många av er som har hört talas om "Freestyle"?
Det är enligt mig en av de häftigaste hundsporterna och inne bär att man dansar med sin hund till musik.
Man sätter ihop ett program med rörelser, några obigatoriska(beroende på vilken klass man tävlar i) och en hel del valfria. För både hund och förare är detta enbart roligt!
Jag tränar lite freestyle med min Milton, och vi älskar det till max!
Alltid när jag har tränat någonting så avslutar jag med lite freestyle övningar för att liksom busa till det :)

När jag var och ställde ut Space på "Lilla Stockholm" så bjöds det på freestyle uppvisning där enligt mig, Sveriges bästa freestyleteam visade upp sig.
Namnet på dessa två är Emma Willblad & hunden Csar, som är av rasen Pumi.
Tänkte bjuda er på en liten film där de dansar tillsammans!
Lägg märke till hur smidigt allt går och otroligt samspelat de båda är!