Tänkte nu försöka att återge min förlossning för er :)
Det finns risk för att det blir ett jättelångt inlägg med en massa utsvävningar, men det får ni ta!

Vi börjar från början.

Morgonen den 7:e oktober var precis som vilken morgon som helst, jag vaknade runt 10 hemma hos Carina och Beccis och hade mina vanliga förvärkar. Tyckte inte att det var något som var annorlunda utan körde på som vanligt.
Rastade Carinas hundar i det fina solvädret, och gick sedan till macken för att köpa godis.
På väg upp från macken så reagerade jag lite över att det gjorde ont, lite ondare än vanligt och minns att jag funderade över detmen sedan släppte det eftersom jag är van vid att ha rejäla förvärkar väldigt ofta.
Klockan var då runt 12.

Dagen fortsatte, inget mer hände utan jag mådde som vanligt.
Den enda skillnaden var att jag INTE hade ont i mina revben, inte alls.
Men dum som man är märkte jag detta knappt utan var bara glad att slippa värken..
Någon gång mitt på dagen så pratade jag med Andreas och vi bestämde att han skulle komma och hämta mig efter jobbet. Dagen fortsatte att rulla på, Carina kom hem och vi babblade på om allt möjligt.
Hon frågade som vanligt om det kommit någon bebis direkt när hon steg innanför dörren och jag svarade såklart, nej. För det hade ju ännu inte kommit någon bebis.
Runt klockan 5 ringde älskling och sa att han skulle fara en sväng hem till sin mamma innan han kom och hämtade mig, men frågade om jag ville följa med. Jag valde att inte följa med eftersom jag tyckte att mina "förvärkar" kändes på för mycket. Carina bestämde sig för att fara till skogen med hundarna ch frågadeom jag skulle med, men jag avböjde. Hade lust men trodde inte att jag skulle hinna med det innan älskling kom.
Runt klockan 6 kom Carina hem igen, och strax efter det kom älskling och hämtade upp mig.
Jag lovade Carina och Beccis att snart komma och hälsa på igen och for därefter hem.
På väg hem i bilden så fick jag en känsla av att det var något på gång, vad jag trodde var förvärkar kändes som om de kom och gick i en jämn takt, men jag sa inget utan bestämde mig för att känna efter ett tag till innan jag sa något till Andreas. Ville ju inte göra honom nervös i onödan.
Men så vid 7 kände jag mig säker, detta var värkarna jag väntat på så länge.
De kom och gick med 10 minters mellanrum och var riktigt tydliga.
Jag sa till älskling att jag var nästan helt säker på att jag fått mina värkar och han började genast att stressa upp.
Han ville att jag skulle slänga mig på telefonen och ringa till förlossningen, medan jag sa att vi lugnt kunde avvakta i någon timme, eftersom det fortfarande var så långt emellan varje värk.
Sagt och gjort, vi väntade. Hungrig var jag ju såklart och pizza skulle jag ha!

Vi traskade i sakta mak bort till pizzerian här borta och käkade, jag höll stehård koll på klockan och märkte att värkarna blev en aning tätare. De kom nu med ca 8 minuters mellanrum.
Vi begav oss hemöver och satte mig här framför datorn för att skriva blogg och börja sprida ut nyheten bland de som var ute på msn. Jo, för nu var ju bebisen på väg!
Ringde också förlossningen som bad mig att avvakta och höra av mig om det hände någonting nytt.
Jag gick efter att jag publicerat mitt inlägg och la mig på soffan, förökte kika lite på tv och åt lite godis.
Samlade kraft helt enkelt!
Andreas blev bara mer och mer nervös och ville helst att vi skulle kasta oss i bilen och in på förlossningen, medan jag bara var lugn och tog det med ro. Ännu var det lugnt, det kände jag i hela kroppen.
Tiden gick, och så fick jag för mig att slemproppen gått, och mycket riktigt.
Klockan var då kanske halv tolv och Andreas ringde till förlossningen och berättade att det nu var tätare mellan värkarna, ca 4 minuter och att slemproppen gått.
Vi var nu välkommna upp.

Jag kände mig fortfarande lugn och ville vänta i någon timme till innan vi for upp.
Men vid ca halv ett hade Andreas stressat upp så mycket att jg gav med mig och vi for upp till förlossningen, där vi möttes av barnmorskan Annelie som ledde in oss i ett undersökningsrum, där de kopplade upp mig på en CTG-maskin och kollade hur jämna värkarna var och hur lilla bebisen därinne mådde.
Sedan så kikade hon hur mycket öppen jag var och som ni vet var jag bara öppen 1,5 cm.
Jag blev erbjuden att ta ett bad och det erbjudandet tog jag tacksamt emot.
Jag tappade upp badet och satt där i ca 1 timme, innan jag kände att det blev för jobbigt med värkarna.
Klev då upp och la mig på sängen, och efter en stund kom barnmorskan in och kollade igen hur mycket öppen jag var. Fortfarande 1 cm. Då erbjöd de mig en sk "sovdos" som jag tacksamt tog emot!

Somnade till en stund, men vaknade hela tiden av och till eftersom jag fortfarande kände av värkarna.
Sov i tio minuter och var vaken i tio minuter, ungefär så såg hela natten ut.
Vid 7 kom en sköterska in och kollade hur det var med mig, och jag sa att jag gärna ville försöka sova lite till.
Hon tyckte att det lät som en bra idé och sa att jag skulle trycka på knappen om det var något, men att jag skulle försöka sova så mycket jag kunde.
Vaknade till riktigt vid klockan 1 och fick då äta lunch, fick i mig ungefär hälften innan jag kände att jag mådde illa och inte kunde äta mer. Därefter var det dags att ännu en gång koppla upp mig på CTG:n och kolla hur det såg ut med sammandragingarna och hur bebisen mådde. Det var nu längre tid emellan värkarna och jag var livrädd att de skulle skicka hem mig igen! Det sista jag ville nu var att fara hem och vänta.
De kollade om jag öppnat mig något mer under natten och förmiddagen och det hade jag, var nu öppen 4 centimeter. Barnmorskan tyckte att det gick en aning sakta och bestämde sig för att tänja ut lite, så att jag blev öppen ca 5 centimeter och gissa om det gjorde ont?!
 Men då det endå gick väldigt långsamt så beslutade barnmorskan att de skulle ta hål på fosterhinnorna och på så vis få lite fart på det hela! Personalen som kom klockan 2 fick i uppdrag att ta håll på fosterhinnorna, med först klockan 3 dök de upp och svepte mina hinnor. Sedan bad de mig att gå, eftersom det tydligen gör att allt år en aning snabbare.. Och på ren tjurighet så traskade jag mig fram emellan värkarna, runt, runt inne på mitt rum. Gick långsamt emellan varje värk och när en värk kom fick jag stanna, hänga mig på gåstolen och försöka att andas mig igenom dem.
Vid klockan 4 så börjar värkarna göra så ont att de blir jobbiga att hantera och jag ber om lustgas.
Får snabbt till snittsen med att andas i masken och tycker ett tag att det fungerar riktigt bra.
Men runt 5, då de fått öka på mängden lustgas och jag inte kan andas i masken längre på grund av smärtan, och mitt korkade pojkvän som står vid min sida och säger "Har du verkligen en värk nu?, har du verkligen en värk nu?, har du verkligen en värk nu?, så ber jag om Epiduralen(Ryggbedövning). Eller rättare sagt, min barmorska dyker upp framför mig, i vad jag tycker är ett ljust sken och frågar tydligt: Vill du ha ryggbedövning? Självklart så vill jag det, även om jag faktiskt har lovat mig själv att klara mig utan.. Narkosläkaren tillkallas och jag tycker själv att jag under denna tid försöker att få alla runt mig att fatta att det absolut inte går att andas och att de måste snabba sig eftersom smärtan bara blev på tok för mycket. Jag hör hur flera runt omkring mig uppmanar mig att andas och så föröker jag hela tiden tala om för dem att det går ju för fasiken inte! Haha, blev stundtals lite arg men enligt Andreas verkade jag inte så arg som jag själv upplevde mig och det är ju bra :)


Narkosläkaren kom och jag blev ombedd att lägga mig på sidan så att han kunde lägga EDA:n(Epiduralen).
Detta var det absolut svåraste under hela förlossningen, jag skulle ligga helt still och låta läkaren göra klart allting utan att röra mig även om det kom värkar. Och som jag fick fokusera!
Smärtan var just då otroligt stor och jag hade innan vridit och vänt mig för att försöka minska den, men ingen hjälpte. Andades i masken och försökte bara tänka på att det läkaren gjorde skulle hjälpa mig så nu jädrar ligger du still! Tror att jag klarade av det rätt så bra, eftersom EDA:n las utan problem och började hjälpa väldigt fort.
Redan efter vad jag tyckte var några minuter kunde jag börja slappna av och hjälpa kroppen att förlosa mitt barn och inte jobba emot den med varje värk.
Ungefär 20 minter efter att narkosläkaren varit där så är jag öppen 6 cm, och mår väldigt bra.
Känner mina värkar men har inte ont utav dem utan kan ligga och halvslumra lite och återhämta mig efter de långa jobbiga timmarna på förmiddagen. Vid klockan halv 7 är jag äntligen öppen de där ljuvliga 10 cm!
Men ja, bara för att man är öppen 10 cm betyder det inte att det bara är att krysta på.
Nej, då! Bebisen ska liksom glida ner mer också :)

Jag bad iaf om något att äta, eftersom jag nu var hungrig som en gnu och inte hade speciellt ont.
Det enda jag kände nu var ett enormt tryck neröver, ingen smärta utan bara ett tryck, ungefär som om du är på väg att skita ut en fotölj eller så :P
Blir efter att jag ätit ombedd att gå och kissa vilket jag inte kan, å det blir tvugna att tappa mig. Vilket också satte skräck i mig! Hur tusan då? Haha, här ska man föda barn och är rädd för att bli tappad..
Nej, blivande mammor tänker inte normalt.

Men iaf, jag blir tappad, det känns inte och sedan får jag prova att ställa mig på knä i sängen med ena sängkanten som stöd, står så ganska länge och får riktigt anstränga mig för att inte krysta eftersom det nu verkligen känns som om jag vill trycka på. Jag känner varje värk, men utan att det göront och försöker att jobba med dem. Får liksom vagga lite från sida till sida, och bara försöka att fokusera.
Klockan halv 8 kopplar de upp mig på CTG:n igen och kollar hur bebisen ligger.
Ännu har inte huvudet passerat med sin bredaste del där det ska passera innan man får krysta och jag får vänta lite till innan det är dags. Jag känner hela tiden hur trycket bara blir större och större och jag får jobigt att inte krysta. Klockan 8 har huvudet fortfarande inte passerat där det ska passera och jag börjar känna mig varm och febrig. De konstaterar snabbt att jag har feber och läkare tillkallas för att se om jag ska få antibiotika.
Under tiden får jag 2 alvedon som jag sväljer med en massa god sockerdricka, som de faktiskt tvingar mig att dricka :) De får tag på läkaren som säger att de ska ge mig antibiotika, jag får då en kanyl i handen där de sätter in dropp med antibiotika. Vid kvart i nio är det dags för "min" barnmorska och "min" sköterska att gå hem och för de nya att ta över. Kvar stannar barnmorskestudenten Anna som varit med mig sedan klockan 2.
Nu mötts jag återigen av Annelie som även var den barnmorska som tog emot oss natten före.
Barnets huvud är nu i rätt läge för att krysta och Annelie fäller upp två handtag på sidan om sängen som jag ska prova att hålla i medan jag krystar. Vid 10 i nio så börjar jag att krysta, då med hjälp av handtagen.
Då detta inte ger rätt resultat så tar Annelie fram en handduk som vi ska ha "dragkamp" med.
Detta fungerar alldeles utmärkt och vid 5nio så krystar jag aktivt och bebisen kommer längre och längre ner.
Jag blir ombedd att krysta 3 gånger på varje värk, och den 3 gången var riktigt tuff. Då har kraften liksombörjat tagit slut och jag får ta i från någonstan jag inte riktigt visste fanns. Hinner vila lite tills nästa värk kommer, och sedan är det bara att krysta igen. På den andra krystvärken som jag krystar aktivt så känner jag hur huvudet nu är halvvägs ute och jag får gott vänta på nästa värk innan jag får krysta igen.
Hinner på nästa värk på bara krysta 1 gång och så är huvudet ute!
Därefter så krystar jag 2 gånger till och så är hela bebisen ute!

Bebisen skriker direkt, och läggs upp på mitt bröst.
Själv så liksom hulkgråter jag och kan inte tro att det här händer.
Här ligger hon nu, efter 9 långa månder. Frisk och välskapt på mitt bröst!
Det tar en liten stund innan någon kommer sig för att kika vad det är för kön på bebisen.
Till slut så kikar älskling efter och kontasterar att det är en flicka och jag kan äntligen säga hej till vår lilla Saga.

Efter att Saga kommit ut är det ju en massa småfix kvar, som t.ex. att krysta ut moderkakan.
Detta var verkligen en baggis och jag märkte knappt att jag gjorde det mitt i mitt lilla lyckorus.
Därefter så fick vi se moderkakan och de berättade att de skulle bli tvugna att sy en liten bristning som uppkommit då Saga kom ut. Jag blev lite nervös att det skulle göra ont då de sydde, men det kändes inte alls och jag ägnade mig helt åt den vackra fina lilla tjej som nu låg och smågnydde på mitt bröst.

Ett tag senare så hjälper de mig att lägga till Saga till bröstet och hon äter för första gången utanför magen!
Därefter slocknar den lilla pinsessan och jag får lite fika jag med :)

Har lite blandade bilder ifrån förlossningen som jag nu tänkte bjuda på :)

Och så snabbt, min förlossning i siffror.
Från det att jag börjar märka av att jag har mer ont än vanligt tog det 31 timmar för Saga att komma.
Från det att jag är säker på att detta är förlossningsverkar tar det 26 timmar för Saga att komma.
Från det att jag anländer till förlossningen tar det 20 timmar för Saga att komma.
Från det att jag aktivt börjar krysta tar det 17 minuter för Saga att komma.



Förmiddagen den 8:e, uppkopplad på CTG:n och får en värk.


Den sista magbilden med Saga fortfarande inuti - Vecka 40+4.







Vill bara passa på och tacka de underbara barnmorskorna och sköterskorna som gjorde min förlossning till en fantastisk upplevelse! Ni är guld värda!
Också stort tack till barnmorskestudenten Anna som var briljerande bra och kommer att bli en underbar barnmorska :) Jag hoppas att det är du som leder teamet nästa gång jag ska ha barn!






Vi hörs när vi hörs
// Anna







Vi hörs när vi hörs
// Anna