Det borde man förstått!
Denna värld, där man kan gömma sig bakom anonyma signaturer. Där man kan fråga, ifrågasätta, kritisera och berömma utan att behöva stå för vem man är. Jag borde ha vetat att jag skulle få kommentarer av det mindre trevliga slaget på inlägget nedan, jag borde ha sett det komma.
Men nej, det gjorde jag inte, för jag hade glömt att det är så det funkar.
Det jag blir besviken på är att jag vid upprepade tillfällen påpekar att det bara handlar om känslor. Känslor har inget med förnuftet att göra, känslor sitter i hjärtat och känslor "tänker" inte rationellt. Och ändå, fast jag påpekar detta(och skrivit i ett inlägg ovan att jag mår otroligt bra just nu) så blir jag "anklagad" för att vilja ha fler barn för att på något konstigt sätt öka mitt egna välbefinnande och mående.
Och nu blir min fråga till dig, "Katten" - Är det så udda och konstigt att vilja ha många barn(3 barn är iofs inte många men...) att du genst måste tro och anta att jag vill ha ett till barn för att jag ska må bra? Det är faktiskt otroligt vanligt att vilja ha 3-4 barn. Det är inget konstigt och nej, jag är INTE ensam om att känna såhär.
Och jo, ska man kommentera här så stå gärna för vem du är. Jag står för vem jag är, och jag är ärlig här. Det minsta du som läsare kan göra är att visa mig samma respekt som jag visar er.
Ni får tycka och tänka vad ni vill, men jag vill inte bli dömd för mina känslor och det var just därför jag skrev inlägget nedan, för att belyas hur jobbigt det är med fördomar kring de personer som längtar efter barn fastän man redan har barn. Man blir direkt dumförklarad, eller som du "Katten" skrev, blir anklagad för att skaffa barn av fel orsaker.
Sen är det ganska lågt att börja attackera min ekonomi, och att be mig skaffa jobb.
Vet du hur jag lever? Känner du mig? Vet du hur mina framtidsplaner ser ut?
Tänk först, skriv sedan. Tack!
Jag hade en tanke om..
...vad jag skulle skriva om. Har till och med ett påbörjat inlägg i mobilen men jag vet inte om jag orkar.
Det var ett seriöst inlägg, och seriösa saker kräver en vaken hjärna.
Fast egentligen är jag inte speciellt trött, jag är mer bara.. Seg?
Jag sitter i sovrummet, med Saga bredvid, Freja i famnen och datorn framför mig. Ur högtalarna strömmar Melissa Horns ljuva stämma och jag kan inte riktigt placera alla känslor som kommer upp till ytan. Det är nästan jobbigt att bara känna bra saker, att vakna med ett leende på läpparna nästan varje dag och att se mina vackra barn sova vid mig på natten. Just nu har jag så mycket bra känslor i mitt liv att det blir alldeles överväldigande ibland - som nu.
Just nu, när klockan tickar på och närmar sig en ny dag så känns allting lite extra mycket.
Det blir mycket tankar, tankar kring allt. Allt jag egentligen skulle vilja prata om, men som jag aldrig nämner. Kärlek, saknad, drömmar, förlust, nyfikenhet, längtan och alla de där känslorna som känns så stora på nätterna eller då jag är ensam. Det blir ett virrvarr av känslor och tankar och det resulterar i blogginlägg som varken ni eller jag förstår fullt ut, men det gör inget. Jag skriver för att minnas, för att ventilera och för att få tid till eftertanke.
Varje ord ger mig chansen att reda ut varje känsla och lära mig förstå dem, och att acceptera dem.
Det här blev ett konstigt inlägg. Jag märker det nu, ett inlägg om egentligen ingenting men samtidigt om hela mitt inre. Jag återkommer med fler inlägg, Jag vill skriva om något som människor har svårt att förstå, och ja, svårt att acceptera(tror jag) - nämligen, längtan efter barn när man redan har 2 barn.
Till dig.
--
-
Här blev jag den jag är
Här kommer jag förbli
Här har jag längtat bort
Här har jag känt mig fri
Här har jag blickat framåt
Men ofta tittat ner
Jag är nog inte det du drömmer om
Men jag är det du ser
-
Jag har blivit vald av andra
Det är min hemlighet
Den ena saknar känsla
Den andra ödmjukhet
Dom hade nåt gemensamt
Jag blundade för det
Jag har alltid hållit hårt
om dom jag inte orkat med
-
Jag har skrivit mina regler
Ingen fick ändra på dom
Jag tog första bästa vägen ut
När någon bad mig tänka om
Det kanske kommer kännas
Det rår jag inte för
Jag skulle inte ens vara hälften utan det jag gör
-
Du har ditt eget facit för rätt och för fel
Du kanske bär på en massa saker
Jag förstår en liten del
Hade du någon innan
Vill du ha någon sen
Ja, jag vill säga att jag älskar dig
men det är för tidigt än
-
Jag hade slutat prata
Jag var så van och stänga av
Du frågade vem som förstört mig
Och jag gav dig inget svar
-
Jag tog allting för givet
Det var något fel på mig
Jag måste varit någon annan
Innan jag kände dig
Melissa Horn - Innan jag kände dig.
-
Damphjärna.
Får man ha en sån rubrik?
Ja, det får man. Det bestämmer jag - bara det inte är i en negativ ton.
Och det är det verkligen inte från mig, utan det här är mer en förklaring till hur jag är, vad som händer i mig varje dag och en uppmaning till folk att se på adhd(/add) på ett annat sätt.
-
Jag vet många som rynkar på ögonbrynen åt mig när jag berättar att jag ska utredas för adhd.
Eftersom de inte riktigt tror mig, de ser på adhd på ett annat sätt än vad det många gånger är.
Säger man adhd, så ser man ett barn som är.. Tjaa.. Galet?
Som hela hela tiden är igång, är hyper och får utbrott.
Och så yttrar sig ofta adhd hos barn - och läs nyckelorden - hos barn.
-
Jag är inte så. Jag är inte flamsig, jag springer inte runt och får inte väldiga utbrott hela tiden.
Men jag är hyper, fast på insidan. Jag mår psykist och fysiskt dåligt av att sitta still, av total tystnad och att inte göra något. Detta syns antagligen inte för andra personer, men i mig är det ett helvete.
Jag biter sönder insidan på kinderna när jag inte har något att göra, eller om jag bara gör en sak(som nu) eller drar sönder läpparna. Biter så att jag blöder och kan inte sluta.
Jag hatar när det är tyst, och när inget händer. Det är som jag skrev ovan, på riktigt plågsamt.
Det går inte riktigt att förklara hur det känns men.. Det kryper i kroppen, och gör efter ett tag till och med ont i händer och ben. Jag får svårt att stå still och vill bara gå runt.
-
Jag mår bäst när TV:n är på, jag sitter vid datorn samt håller på med mobilen.
Helst så ska jag även lyssna på musik.
Då blir jag lugn, och kan finnas utan att vara allt för hyper på insidan.
-
Ja, så lite så är det.. Jag är hyper men på insidan.
Och sedan tänkte jag berätta om hur svårt jag har att göra bara 1 sak, eller att
slutföra saker men det får komma imorgon. Nu är jag trött och vill sova!
Jag försöker.
Jag försöker att liksom andas, att hålla det simpelt, enkelt och framförallt okomplicerat.
Jag har bestämt mig för att inte krångla till det, och jag vill verkligen inte komplicera
till saker på ett sätt som bara jag kan. Igår var det okomplicerat, imorse var det okomplicerat men nu..
Ja, nu är det komplicerat igen.
Jag har gjort det så, eller ja min hjärna har gjort det så och det är helt utan att jag vill det.
Jag, hela mitt inre slåss emot det komplicerade och vill.bara.hålla.det.enkelt.
Men det funkar visst inte så, komplicerade personer kan inte hålla det simpelt, enkelt och okomplicerad.
Det tycks vara svårt, om inte till och med omöjligt.
Jag önskar ibland att jag inte var så djup, så tänkande eller ja, komplicerad.
Jag önskar att jag var som så många andra och bara inte brydde mig, att jag var nöjd
med att bara finnas i en värld där djupare tankar inte ingick.
Men så är det inte.
Jag har känslor och tankar utan uppehåll, det är funderingar och minnen
som uppehåller mitt sinne, som inte ger mig frid och som gör mig komplicerad.
Jag vill ge upp, kasta bort och lägga ner.
Det är tur att jag kan lägga band på mig, för imorgon så kommer jag inte att känna såhär längre.
Då kommer jag att hålla hårt i allt jag vill ha.
Mitt liv, på repeat.
Jag ligger gömd under löven
jag ligger gömd under snön
Jag har fastnat med händerna i marken
i minnet från en mardröm
-
Jag är så långt ifrån dig
som i ett annat land fast nära ditt
När allting verkade enkelt i mitt liv
när du kände dig utestängd från mitt
-
Jag försöker men jag förlorar varje gång
antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom
Jag skulle förstå om du ändrade dig
och vände om
-
Åren går in i varann
och jag inser att tiden är kort
Årstiderna smälter samman
Och jag vill minnas det
jag en gång glömde bort
-
Och du som gått vid min sida
säg mig, verkar jag tyngre nu
Jag har varit så trogen, det jag tror på
och hållit på förlåt som längtat ut
-
Jag försöker men jag förlorar varje gång
antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom
Jag skulle förstå om du ändrade dig
och vände om
-
Om du lutar dig mot solen
om jag lutar mig mot dig
Jag blir bättre med tiden
om du har tålamod med mig
Att det ska vara så svårt..
Jag vill bara ha ner 1 enda låt, jag vill bara höra 1 enda låt..
Men det är för mycket egärt för det.går.inte!
-
Den som får fram "Blå Andetag" med Anna+Idde får... Ja, vad ni vill typ!
Vill, vill, vill höra deeeeen nuuuuuu! Eller imorgon ^^
Ibland(eller otroligt ofta) är jag så tacksam!
Jag är ibland, eller egentligen väldigt ofta så otroligt tacksam att jag blev gravid i oktober, och hade BF juli 2001.
Anledningen till att jag är så glad över det är att jag lärt känna så många fina, underbara mammor pga det. För som helt nygravid, 5 dagar efter plusset bestämde jag mig för att kika runt lite på nätet efter några gravidgrupper, och fann på familjeliv "BF Juli 2011".. Och där mina läsare hittade jag några av de finaste personerna jag någonsin stött på! Vi hängde ett bra tag på familjeliv, men sedan så kom en utav tjejerna på att vi kunde göra en grupp på facebook och sedan "flyttade" en stor del av oss dit.
Nu, när det gått ca 1 och 3 månader sedan plusset så hänger vi fortfarande ihop.
Och pratar så gott som varje dag.
Jag har som jag tidigare berättat om träffat några utav Stockholmsmammorna, Lina från Bollnäs, Carin och så världens bästa Helen från Köping. Vi alla sågs under hösten förra året i Stockholm.
-
Sedan har jag också haft kontakt med ett gäng Sundsvallsmammor, som fick barn sommaren 2011.
Och 2 utav dessa hänger också med oss bfjuli2011-morsor, och det är också de 2 jag blivit bäst vän med utav de i Sundsvall. Fina fina Emma och så helt underbara Jasmin!
Sedan så har jag blivit fin vän med även de andra Sundsvallsmorsorna, Valeria, Therese, Linga och Sofia.
De är helt underbara tjejer allihopa!
-
Och när jag pratar med de här mammorna, när jag bollar all världens problem med dem och kan säga precis vad jag vill till dem och berätta om allt som är jobbigt utan att skämmas, ja då blir jag så in åt helvete tacksam för att jag blev gravid just i oktober 2010 och att jag hade BF i juli 2011. För annars hade jag inte haft de här vännerna, och mitt liv hade varit så mycket fattigare. Jag är så tacksam, så tacksam att jag knappt an tro att det är sant ^^
-
Framtida bästisar?
Angelina & Freja för flera månader sedan :)
Dravligt inlägg från mobilen ses nedan..
Ja, det är väl kanske dags för ett sånt inlägg nu. Jag har stressat runt i skallen värre än någonsin den sista tiden, jag återupplever en hel del känslor just nu. Jag får flashbacks från en annan period i mitt liv och känner att det känns exakt likadant nu.. Jag skulle vilja veta varför jag känner såhär. Men det lär jag aldrig få veta. Hm, det är som om jag springer ifrån sånt som jag inte vill springa ifrån. Jag har fortfarande inte lyckats laga den där förbannade on/off-knappen. Det är den som strular.. Hur myxket jag än trycker och trycker på in så går den inte på. Det känns rätt lönlöst att ens försöka, utan jag lägger mig för känslan(eller kanske avsaknaden av känslor?) ännu en gång. Precis som alltid annars
Steg 1 - Check!
Okej, efter en kommentar jag fick igår så bestämde jag mig för att blogga om en sak jag varit tyst om.
Det är min blogg, mina ord och därför mina regler. Jag skriver om det jag vill och tänker skita i diverse reaktioner och strunt. De idiotiska kommentarerna hamnar i min mentala papperskorg.
Nog om det nu, och vidare till det jag skulle blogga om!
-
Jag har ju alltid varit knepig, ja konstig. Har aldrig riktigt varit som andra och upplever en hel del problematik i det "vanliga" livet. Har svårt att göra saker, få saker gjorda, ta tag i viktiga saker, prata med folk, ringa, gå in i små affärer, skjuter upp saker hela tiden, kan inte bara göra 1 sak i taget utan att bli uttråkad, hatar när det är tyst, och om jag har tråkigt biter jag sönder insidan på munnen.
-
Jag tänker precis.hela.tiden.
Jämt, jämt, jämt. Det är ständigt tankar på gång i mitt huvud.
Är det inte ångesttankar så är det jag själv som pratar i huvudet, berättar historier, spelar upp olika händelser i huvudet, fantiserar ihop saker som skulle kunna hända, berättar saker för folk(och jag svara även åt dem i mitt huvud). Och som nu när jag skriver detta, så gör jag en massa andra saker. Mitt i ord måste jag kolla fb, baka kakor, se på tv, prata med Saga, bita mig i läppen, äta och dricka. Att göra bara en sak finns inte, det går inte.
Jag har också svårt att sova, liggger helt rastlös och kan inte slappna av. Lyssnar på mina egna sjuka tankar och funderar på vad som hände för 3 år sedan eller på vad som skulle kunna hända om jag träffade min kompis Lotta om 2 dagar på stan typ.. Alltså bara massa dravel.
-
Och så det här med skolan.. Det har ju inte varit så bra.
Jag har knappt ens gått i 8-9, spenderade den mesta tiden med att bli utslängd och i korridorerna för att vänta på mina vänner. Jag har haft svårt att bara sitta snällt och lyssna på lektionerna, har ofta snackat, klottrat och svävat iväg i andra tankar. Jag har asdåliga betyg och har varit total oförmögen att lämna in hemuppgifter i tid.
I skolan höll jag mig flytande tack vare två fina vänner, som gick i samma skola.
-
Jag vet inte mer vad jag ska dra för exempel, jag kan fortsätta hela kvällen med att berätta om saker som jag inte KAN göra, saker som tar 2 veckor att göra och planer jag har som det bara blir skit av. Och detta är inget jag vill, jag vill inte var aen sån som inte kan, jag vill inte skjuta upp saker eller skita i saker men jag gör det ändå. Och det suger. Så nu är alltså nästa steg..
-
..att skaffa hjälp! Jag misstänker att jag har ADHD/ADD.
Och genast börjar ni tänka, neeeej! Eller möjligtvis att jag bara skyller ifrån mig och är lat. För den har jag ju hört. Jag är lat, klumpig, bekväm och vill inte göra saker. Jag vet att det pratas om mig, att jag är lat och "varför gör hon det inte?", "vad sitter det i?" och hur otroligt bekväm jag är.
Och ja, de flesta tänker kanske att de som har adhd/add inte är som jag är, men big suprise..
Det är de visst det..
Allt som jag beskriver här ovan passar in på det personer med utredd adhd har och känner.
Jag tror att folk generellt har fördomar om adhd/add. Att det är aggresiva personer som får utbrott hela tiden och inte kan sitta still. Men verkligheten är inte sådan. Jag är inte sådan.
Men visst, jag kan bli arg jävligt snabbt, har bitit sönder tänder i ilska, kastat mat på mina ex för skitsaker, gråter och skriker för ingenting, blir lätt svartsjuk och kan ofta känna hur det ublar av ilska inom mig.
Det är liksom från glad till arg på 2 sekunder. Och ja, allt det andra jag nämnde.
Min hyperaktivitet sitter inte i att jag springerrunt, runt utan i att jag har 100 saker på gång samtidigt, samt att det aldrig är tyst i mitt huvud och att jag inte kan göra en sak i taget utan måste göra flera.
-
Jaja.. Det jag skulle säga var att jag var hos läkaren idag, det första steget mot en utredning.
Hon skulle skicka en remiss och psyk skulle höra av sig inom 3 veckor.
Jag fick göra lite blodprov, för att utesluta fel på sköldkörteln och så..
Så nu är det ar att vänta.. Besöket hos läkaren var en pärs, jag hatar sånt där men det gick bra.
Jag glömde visserligen bort att säga hälften och rablade bara en massa strunt men ja, jag tror budskapet gick fram. Jag kommer att blogga om detta, så att ni får veta vad som händer.
-
Inget.
Tänker inte ens skriva en rubrik, jag har ingen. Vill inte ödsla en.
Fast ändå så ödslar jag ett inlägg? Men jag måste. Ni vet, få det ur mitt system.
Jag känner hur det gnager på mina ben, äter upp mig och får mig att bara vilja.. Ja, vad vill jag?
Jag vet inte. Inte ens det vet jag.
Vad jag vet är att det här är ännu ett kapitel, ett kapitel i en bok som jag är less på att läsa men som jag inte kan lägga bort. En bok där sidorna aldrig tar slut och orden skrivs från dag till dag.
Boken hör hemma där allt det jobbiga hör hemma. Väl undangömd med allt det andra.
Där får det ligga, för jag vill inte, orkar inte, kan inte vara med det.
-
Ni vet, gråten ligger i halsen men ingen kan se det eller höra det.
Ingen kan ens ana det.
Och det betyder att jag gör ett bra jobb.
-
It's kind of fucking true..
You think you know me think i give a damn
The boy who was foolish has made me a man
Is it wrong that i don't care that i don't want you anywhere
Near my face near my friends
Don't shed a tear when my life ends
-
Well i told you not to call me cause
I just cant stand your voice
And all it takes is your name mentioned to ignit the fear of suffering
Dont even say you're sorry cause i know it's all a lie
Here's goodbye forever can't you just give me just a little
Room to breathe, can't you just leave it alone now
Give me just a little room to breathe, don't you think you've taken enough now
-
Nothing you say now can change anything
I don't care how you feel I don't care what you mean
Save it all for someone else
You can drag them through your hell
For all I car and I don't
You killed me once wasn't that enough
-
Well I told you not to call me cause i just can't stand your lies
I said goodbye forever can't you give me just a little room to breathe
Jag är säker på att jag är konstig.
Jag är ganska säker på att jag är konstig. Alltså på riktigt.
Alla kommer att skrika "NEEEEEEJ", men jag tror det ändå.
Jag är speciell, jag har udda saker för mig.
Känner udda saker, är rädd för konstiga saker, klarar inte av saker, gör inte saker jag borde.
Tankar i huvudet som snurrar, runt, runt, runt! Och så är de mest hela dagarna.
Jag kan upplevas som om jag bara sitter av tiden, inte gör något och bara struntar i saker.
Men så är det inte, det är inte så. Men jag vet inte vad det är heller, för om man ser på det med andras ögon så är det ju just så det är. Förstår ni?
.... Nej, inte jag heller.
-
Men iallefall. Jag tänker be o hjälp nu, med det där. Eller ja, hur jag är.
Jag är less på att vara mig, eller på att vara som jag är!
Det ger mig bara en massa hinder, varenda jädra dag och nej, det är fan nog nu.
Något fel är det och jag vill veta vad. Folk är inte bara muppiga ändå!
Inte såhär.. Faaaast, vad spelar det ju för roll om jag säger att jag ska fixa hjälp?
Det kommer ju ändå bara att skjutas upp. Haha.. Ironi.
Hum, hum..
Vad skulle jag skriva nu då?
Jo, eller nej. Jag vet inte.
Det finns verkligen saker jag har slutat blogga om, saker som jag inte vill skriva om i rädsla för att folk ska döma mig eller tycka och tänka en massa saker. Egentligen såbryr jag mig inte om vad folk tycker. Fast på något vis så bryr jag mig ändå. För något år sedan skrev jag om allt möjligt här.
Stora stormande känslor fick ord och på något sätt så brydde jag mig inte vad folk tyckte om det.
Det var mina ord, och mina känslor. Bara mitt, mitt ansvar och mina tankar.
Fast jo, jag kan fortfarande komma med såna inlägg då och då men de är inte lika "nakna".
Jag håller ofta inne med ord som jag skulle vilja skriva, och tänker att såhär får man inte skriva, vara, tänka och må när man har barn. För när man har barn ska man vara perfekt. Man ska kunna allt, vara glad jämt och inte känna stress eller andra känslor som på något vis kan föras över på barnet. Eller ja, det är iaf vad omvärlden säger.
Idag.
Idag är just en sådan dag, som känns lite tung och ensam.
Ibland är det så, och jag antar att det är så det ska vara.
Eller ska vara, det är så det är helt enkelt.
Jag har i min bloggfrånvaro förlorat ännu en vän, de ramlar av som vissna löv från björken nu för tiden.
Det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att folk sviker, inte hör av sig eller utesluter mig och när jag får känslan av att vara utanför. Det börjar nästan bli vardag för mig nu.
Men det går upp och ner, ibland lyckas jag glömma det men inte alltid. Ibland går inte känslan att trycka bort.
Ibland går den inte att gömma. Den vill gärna ge sig till känna lite då och då.
-
Nej, nu orkar jag inte tycka synd om mig själv mer.
Jag går och lägger mig och lyssnar på musik med mina älskade barn.
Ibland så..
.. får jag som en ledsen känsla i bröstet, fastän jag inte är ledsen. Det är skumt.
Kanske har alla det så? Ni vet att det känns som om man skulle vilja gråta lite, över allt och egentligen ingenting.
Jag kan i och för sig bli så av att höra bra musik, bra men sorlig musik. Och så får nog många.
Man blir berörd.
Jag minns att jag för längesedan bloggade om väldigt känsliga saker, saker som jag behövde få ur mig för att må bättre och få ventilera. Ibland var det bara en röra av bokstäver, som bildade ord och meningar. Jag satte ord på varenda känsla, trasslade in det men trasslade samtidigt upp mitt inre. Jag behövde det då, för den tunga känslan kunde komma lite oftare då. Nu behöver jag oftast inte skriva några inlägg av den typen. Känslan är nästan aldrig på besök längre, den har flyttat vidare och kommer enbart på besök vid enstaka tillfällen.
Självklart är ju det skönt att slippa känslan men jag saknar att få krångla till orden, att få ösa ur mig meningslösa orde, långa konstiga meningar och att få känna friheten efter att jag skivit klart.
Kanske kan jag skriva såna inlägg ibland ändå? Även när jag är lycklig?
Stora inlägg med små ord, eller små inlägg med stora ord.
Varför skäms man?
Jag har länge undrat en sak.
Klurade på det tidigare idag, och har vid många andra tillfällen tänk på det.
Varför vi skäms för det andra gör, för hur andra lever sitt liv?
Som barn till alkolister t.ex.. De talar inte ofta om att deras föräldrar missbrukar eftersom de skäms.
Kvinnr som blir slagna, de säger inget för de skäms. Barn som har föräldrar med lågavlönade jobb vågar inte säga vad mamma/pappa jobbar med.
-
Och jag undrar varför man skäms för vad andra gör?
Jag har en sån sak som jag skäms för, som jag hatar att skäms för och som jag inte gärna berättar om.
Men varför, varför skäms jag för någon annans handling?
Någon klok som har svar?
Ibland kommer det över mig..
Ibland, och rätt så ofta denna gång och de senaste månaderna har det blivit mer.
Jag har en syster, en äldre syster som inte alls är min syster men som ändå är min syster.
Hon heter Therése, och bor just nu i Spanien. Hon är född på våffeldagen, den 25 mars år 1985.
Hon har slängt en gunga i mitt huvud, och jag har slitit huvudet av hennes barbidockor.
Hon har skällt på mig, hon har stått upp för mig och funnits när jag minst anat det.
Vi har bråkat, skrattat och sett varandras mörka och ljusa stunder,
Vi är inte systrar genom blodsband, men systrar i hjärtat.
Och nu, under de senaste månaderna så saknar jag min syster.
Jag saknar den där äldre, kloka tjejen att se upp till.
Jag saknar hennes hennes framfusighet, hennes jävlar anamna och hennes säkra framtoning.
Jag saknar också hennes känsliga sida, som är väl dolt bakom en kaxig ytan men som då och då kikar fram.
Ja, helt enkelt. Jag saknar min syster.
Tänkte blogga om en sak..
.. men det får vara.
Har haft en hemsk eftermiddag, antagligen den värsta i hela mitt liv så jag tar en tidig kväll idag.
Det viktigaste just nu är att mina vackra barn ligger i tryggt förvar i sängen oh sover sött.
Det är allt jag behöver veta. Jag lovar att återkomma imorgon så jag fått ordning på mina tankar och känslor.
Ni får ha en fin kväll!
Det verkar inte bli..
..någon utställning.
Är just nu sjukt less, och faktiskt ledsen.
Inget roligt ska jag få lov att göra, det ska bara krångla!
Jag som sett fram emot att åka på den där utställning, och så blir det såhär.. Som vanligt verkar det som!
Jag är så jävla less på att sitta i det här jävla huset och glo jämt, det är skittrist.
Jag får se framemot nästa helg istället då det är dags för Stockholmsresan.
-
Och såklart, imorgon är det ju kalas för Isabell. Det ska vi gå på.
Men jag hade tänkt att köpa del 2 till henes present idag på stan.. Det blir inte heller av :/
Får försöka åka in i morgon innan kalaset och köpa det!
-
Usch, så less och ledsen jag känner mig nu. Nästan gråtfärdig faktiskt.
Men, det är inte mycket att göra just nu. Skulle läget bli förändrat är jag jätteglad men det känns långt borta.
Men om det mot förmodan ändras så lovar jag att berätta det för er.
