...vad jag skulle skriva om. Har till och med ett påbörjat inlägg i mobilen men jag vet inte om jag orkar.

Det var ett seriöst inlägg, och seriösa saker kräver en vaken hjärna.

Fast egentligen är jag inte speciellt trött, jag är mer bara.. Seg?

Jag sitter i sovrummet, med Saga bredvid, Freja i famnen och datorn framför mig. Ur högtalarna strömmar Melissa Horns ljuva stämma och jag kan inte riktigt placera alla känslor som kommer upp till ytan. Det är nästan jobbigt att bara känna bra saker, att vakna med ett leende på läpparna nästan varje dag och att se mina vackra barn sova vid mig på natten. Just nu har jag så mycket bra känslor i mitt liv att det blir alldeles överväldigande ibland - som nu.

Just nu, när klockan tickar på och närmar sig en ny dag så känns allting lite extra mycket.

 

Det blir mycket tankar, tankar kring allt. Allt jag egentligen skulle vilja prata om, men som jag aldrig nämner. Kärlek, saknad, drömmar, förlust, nyfikenhet, längtan och alla de där känslorna som känns så stora på nätterna eller då jag är ensam. Det blir ett virrvarr av känslor och tankar och det resulterar i blogginlägg som varken ni eller jag förstår fullt ut, men det gör inget. Jag skriver för att minnas, för att ventilera och för att få tid till eftertanke.

Varje ord ger mig chansen att reda ut varje känsla och lära mig förstå dem, och att acceptera dem.

 

---

 Det här blev ett konstigt inlägg. Jag märker det nu, ett inlägg om egentligen ingenting men samtidigt om hela mitt inre. Jag återkommer med fler inlägg, Jag vill skriva om något som människor har svårt att förstå, och ja, svårt att acceptera(tror jag) - nämligen, längtan efter barn när man redan har 2 barn.