Och nu är jag bara tjock!

Ursäkta, men det känns så.. Sitter och letar efter en fin bild på bara mig(det går dåligt) och hittar massor med bilder från då Saga var mellan 6-9 månader och jädrar vad jag var smal och fin. Det var verkligen klädsamt på mig att väga ca 60 kg. Inte 71 jävla äckelkilon som jag väger nu, det är inte snyggt någonstans.. Och så var mitt hår så fint!

Ska nog färga tillbakas det till jätteblont, det var nog finare.

-

Jag vet att Freja bara är ca 5 veckor gammal och att jag inte borde stressa men det är fan inte roligt att se ut såhär, känna sig ful och inte kunna ha mina kläder.. Fy fan, dessa 11 kg ska bort!

Spelar ingen roll om det tar flera år, bort ska de..

.. inte ett enda ord som beskriver ondskan som råder i världen.

Det är dagar som denna då man funderar på hur stor ondskan i vissa människor faktiskt är?

Tankarna går till våra Norska grannar, till alla er som förlorat någon nära, till er som varit med om en mardröm och till alla berörda. Idag är en sorgens dag, idag borde inte solen få skina.

-

"Stopp alle klokkene, kuttet av telefonen,
Forhindre hunden fra Barking med et saftig bein,
Stillhet på piano og med dempet tromme
Ta ut kisten, la de sørgende komme. ....
Stjernene er ikke ønsket nå: legge ut alle;
Pakk opp månen og demontere solen;
Hell bort havet og feie opp veden.
For ingenting nå noen gang kan komme til noe godt. "

Är så trött, så trött. Det känns enda in i själen. Freja har hängt på mig hela dagen och samtidigt har jag försökt att leva på som vanligt. Ta hand om Saga, laga mat och städa.

Det går inte, det går inte, det går inte.

Jag orkar inte!

Idag har det känts övermäktigt, vad har jag gett mig in på?

Kämpar för glatta livet för att vara glad, effektiv, överallt och på g, men det går inte.

Inte dagar som denna. På kvällen kommer alla känslorna, då orkar jag inte mera och vill bara gråta, och gråter det gör jag. Gråter och äter middagen som jag kämpat ihop med Freja på ena armen och känner ingen smak alls.

Är på tok för trött för att uppskatta maten.

Sedan är det ensamheten. Känner mig så jävla ensam, som om det verkligen är jag emot världen.

Det känns som om jag inte har några vänner, ingen att ringa, ingen att berätta allt detta för.

Ingen att be om hjälp.

Men det känns nog bättre imorgon, det är alltid värst på kvällarna.

Då är jag bara så trött, och har kämpat på en hel dag.

Usch. Att det är jobbigt att vara ensamstående mamma till 2 barn kan jag ta, men ensamheten äter upp mig.

Känner mig övergiven, oälskad och bara dålig.

Jag liksom bara sitter här, tar hand om barnen, tittar på tv, klickar på datorn och känner mig ensam.

-

Nu, sova. Imorgon, besöka Jasmine och lilla Angelina och sedan BVC!

Hoppas att Freja ökat bra i vikt och gillar att träffa en "kompis" som är 7 dagar äldre :)

Ska bli riktigt roligt att träffa någon mer med bebis och få utbyta erfarenheter och tips!

-

Idag har det varit en ganska jobbig dag, jag har sovit lite sedan Freja föddes och det tar ut sin rätt.

Livet blir lätt tungt då man ät trött, och känner sig ensam.

Men nu så, nu ska jag ut och ha skoj med mina älskade barn!

Blev påmind idag om livets orättvisor.

Jag tänker ofta, ofta på dessa orättvisor då det för mig är viktigt att göra det.

Jag anser att vi aldrig får glömma eller förringa sorgen kring att förlora ett barn.

Sorgen som jag tror måste var den största att bära.

Jag tänker på alla de som förlorat sitt barn, redan innan de han leva ett liv utanför magen.

Jag tänker på alla de som förlorat sitt barn genom sjukdom och genom olycka.

Att jag tänker tillbaka lite extra idag har en speciell anledning, och den anledningen är en liten änglapojke som heter Robbie. Han fick tyvärr inte stanna på jorden och förgylla livet för sin familj utan fick idag den 5/6-2010 flytta till himlen istället och leka med de andra änglabarnen, med Antonia, Gabrielle, Mio och många fler.

Jag tänker tillbaka och läser de här inläggen som jag skrivit tidigare.

Hittade en länk hos Ilda idag, en länk om att skriva på med mitt namn för rättvisan.
Jag blev nyfiken och klickade mig in på länken och fann en blogg, med en mamma som kämpar för att kunna behålla rätten till sitt barn! Självklart, efter att ha läst hennes historia så bestämde jag mig för att skriva på och att dela med mig av detta i min blogg så att fler kan få hjälpa till och ge Åsa sitt stöd i kampen för rättvisa!

Kampen för rättvisa - Klicka för att läsa mer och kanske skriva på?

Förlåt för att jag inte uppdaterade igår, var hela dagen hos Sophia och Neo.
Det var jättemysigt, jag pussade en massa på gokillen och matade honom, och höll honom så att han somnade.
Det var så mysigt, och jag längtar verkligen efter min lillsnutt i magen!

Ni som undrar varför jag har varit så stressad och orolig, kan tyvärr inte få svar här =/
Jag kan inte skriva ut det, tyvärr. Men ni som undrar och verkligen vill veta kan alltid maila mig på [email protected] eller lägga till mig på msn(skriv vem det är). Jag kan säga att det är betydligt bättre just nu, men att jag tänker skaffa en samtalskontakt genom mvc som jag kan få snacka av mig med ibland om allt som händer och så. Just nu mår jag bra, och känner mig helt lugn och det har sina orsaker.

Jag försöker ju att inte låta min stress gå ut över Saga, och eftersom jag mår som bäst då hon är hemma med mig tror jag inte att hon känner av det. Men ändå, jag vill inte vara stressad och känna att jag inte har någon att vända mig till, har man det jobbigt så skaffar man hjälp! För det är enligt mig att ta ansvar, ansvar för sitt liv, sitt egna mående och sina barn liv och deras välmående. Jag tycker att man som mamma(och pappa) får må dåligt, man får ha dåliga dagar och känna stress och oro men man
ska ju också ta tag i det, och jobba för att mår så bra man kan.
Alla ansvarar vi för våran egna lycka, och hur vi väljer att reagera på saker.

Ingen kan tvinga oss att må dåligt, eller tvinga oss att bli arga, sura, ledsna och upprörda.
Det vi själva däremot kan göra är att välja hur vi vill reagera. Det är inte lätt att göra, men med träning så går det! Jag kan ibland faktiskt välja att inte bli arg, fastän hela situationen säger till mig att bli arg, men jag väljer då att inte bli det, eftersom jag själv mår bäst av att inte bli arg!

Nu är det lunchdags, hoppas att alla läsare har det fint!

Usch. Jag säger bara det, usch!
Idag på kväellen var det jobbigt igen, bara jobbigt, jobbigt, jobbigt..

Blir verkligen helt förstörd utav all oro och nervositet, det tar kål på mig och jag får svårt att ens försöka le.
Jag får dessutom smärtsamma sammandragningar utav det, och från klockan 19:30 tills nu har jag haft en i kvarten ungefär. Det är fan inte bra, eller speciellt roligt! Imorgon blir det att ringa förlossningen på morgonen och säga att jag vill komma upp så att de får kolla på mig, och se om dessa sammandragningar haft någon påverkan på tappen.
Jag kan säga att jag kommer att bli ytterst chockad om de inte haft det.. För det känns verkligen så!

Gud, så jag hoppas att det blir en lugn dag imorgon. Vet faktiskt inte hur många dagar jag kan ha det såhär utan att bryta ihop. Jag känner mig så otroligt sliten, men finner en massa styrka i min dotter. Hon är allt, och lite till.
Bara för hennes skull, skulle jag ta vad som helst och göra vad som helst!
Älskade lilla Saga.. Om du bara visst hur mkt du betyder, och detsamma gäller pyret i magen!
Ni är allt!

Det börjar släppa nu, den hemska oron och stressen.
Jag börjar känna mig, som mig själv igen och smärtan börjar ge vika helt!
Det är skönt. Såklart ligger det kvar lite nervositet, men det är jag van vid för den kommer nog att finnas hela mitt liv. Man det där hemska som jag har känt sedan igår är snart borta, och jag känner hunger för första gången sedan igår eftermiddag! Jag är ju sån också, när jag mår taskigt så försvinner matlusten och blir det riktigt illa så kräks jag.
Men inte denna gång, och det var länge sedan jag var så dålig faktiskt. Säkert över ett år sedan, jag ännu längre. Inte sedan Saga föddes eller jag ens var gravid med henne! Wow!

Det har jag inte tänkt på, tänk vad en vacker unge kan lindra ens oro?
Älskade dotter.. Du är helt underbar, och gör verkligen mitt liv så underbart!

Usch, vad jag hatar klumpen och smärtan i magen som kommer med oro.
Det är inte speciellt roligt, och jag undrar om det någonsin kommer att försvinna.
Min kropp hatar verkligen då jag är orolig, och visar det på alla sätt.. Jag får ont i matmagen, och nu när jag är gravid så får jag även ont i sammandragningar utav attt vara orolig och nervös.
Otroligt jobbigt, med vad ska jag göra?

Oron sitter ju där den sitter, och verkar inte vilja ge vika ännu.

Förlåt för dålig update, jag har helt enkelt inte velat starta datorn. Det känns ångestfyllt, tyvärr. Jag är rädd för att mötas av puckade kommentarer här, och/eller elaka mail på Facebook. Det är allt annat än roligt!

Sedan så är min telefon fylld med ångest, jag vill inte ha med den eller ens titta i den och fan! Det ska inte vara så..

Jag ska försöka att knuffa de där känslorna åt sidan, och försöka att inte tänka så för jag behöver inte det, för jag har ingen skuld. Jag ska kunna leva mitt liv utan ångest eller konstiga känslor!

Igår gick jag in i vecka 26 i gravidteten, har alltså gått 25 fulla veckor!

Med andra ord.. 15 veckor kvar till BF!

Helt sjukt, och otroligt roligt :)

Lovar att uppdatera senare under dagen, och så hoppas jag att alla får en fin dag!

Nej, jag har ångrat mig.
Varför ska andra få diktera mitt liv, varför ska jag behöva ta bort
något jag älskar för att andra lägger näsan i blöt?
Nej! Jag tänker inte lösenordsskydda min blogg, och den kommer att få finnas kvar i massor utav år till.
Jag älskar min blogg, jag älskar att skriva och jag behöver få skriva här.

Jag väljer att struntai att folk kan tolka sånt jag skriver fel, därför att beviset finns ju här.
Det finns i massor utav ord, i över 1100 inlägg  så finns sanniingen om vad jag skrivit och inte.
Här finns allt att beskåda, så jag kan enkelt slå mig fri från alla anklagelser.
Vill man sedan inte se beviset, nej då får man helt enkelt skylla sig själv!

Jag vill inget hellre än att få leva utan bråk, och att allt ska vra så smidigt som möjligt.
Och jag jobbar för det varje dag, så jag känner absolut INGEN skuld i det som jag hörde idag.
INGEN ALLS.

Nu blev jag glad igen, jag känner mig fri igen.
Jag känner att jag inte behöver må dåligt, eller behöver känna att jag varit dum för det har jag inte!
Haha, jag har ju inte det :)
Sköööööönt!

Det blir bara ett kort inlägg idag, jag har igen fått reda på att folk snokar runt här och sätter mig i skiten så nu håller jag på att vela fram och tillbaka på om jag ska lösenordsskydda bloggen. Jag vill inte, verkligen inte men ska det vara på det här jävla viset så blir man kanske tvungen..
Eller så stänger jag ner den, vi får se.

Jag är iaf sjukt upprörd över att jag inte kan få ha min blogg ifred, att jag inte kan få lov att uttrycka mina känslor och tankar fritt utan att bli snokad på och satt i en massa skit. Alla ni som sysslar med sånt kan ta och skaffa er ett eget jävla liv att snoka i och förstöra!

Usch, så arg jag blir..

Något som ofta sker för blivande mammor, och mammor är att de blir bortglömda.
Jag kan nästan garantera att de flesta gravida/gravida mammor/mammor någon gång känt sig bortglömd och undrat vad som hände. Jag vet att jag själv har fått erfara det ännu mera nu när jag väntar barn nr 2.
Många slutar höra av sig, slutar fråga om jag vill följa med och dylikt.
Samma sak var det när jag väntade Saga, folk slutade helt plötsligt att
ringa och frågade aldrig om jag ville följa med och hitta på saker.
Man blir oerhört sårad utav det här, och det är verkligen tråkigt att det blir såhär för fler än mig.

Det är preciss om om man skulle bli någon annan så fort man blir gravid, som om man inte längre skulle vilja bli medbjuden på allt roligt som alla andra ickegravida gör. Men självklart så vill vi det!
Man vill ju fortfarande att ens vänner ringer, och man vill ju fortfarande följa med på galna upptåg!
Sedan när barnet väl är här, så glöms man lätt bort ännu mera. Och om vissa vänner mot förmodan hör av sig så gör de det sammadag som det roliga händer, och man kan helt omöjligt komma ifrån.
Och att man då måste säga nej, innebär ofta att man inte blir tillfrågad igen.
Så otroligt tråkigt är det, och jag sörjer över att det behöver bli såhär.

Nu när jag väntar ett syskon till Saga, och för andra gången i mitt liv gör denna resa så börjar jag känna hur jag glöms bort av såna som jag aldrig trodde skulle glömma bort mig.. Jag blir inte tillfrågad att följa med på de vanliga sakerna som jag brukar, och de liksom räknar med i förskott att jag inte vill eller kan följa med.
Och det här gör mig ännu mer ledsen än vad det gjorde då jag väntade Saga, eftersom det här får mig att vilja strunta i en del av mitt liv som är oerhört viktig, men som nu inte känns lika rolig längre.
Jag börjar liksom ge upp, och börjar ställa in mig på att det är såhär det kommer att vara och det är väldigt tråkigt, och gör mig ledsen enda in till hjärtat. Det gör faktiskt ont att bli bortglömd.

.. världens finaste och goaste bloggläsare!

Era fina kommentarer kan få en dålig dag att bli riktigt bra igen!

Sedan så har jag också underbara vänner.
Vänner som förstår, och inte dömer mig fat jag ibland gör korkade val.
Och ja.. Alla finingar på BF juli tråden är också underbara!

Att det finns så mycket fina personer därute!
Det är ganska häftigt, hur personer man snackar med över en dator kan b
ry sig och stötta i jobbiga sitationer utan att de egentligen behöver. De bara finns där för att de vill!
Wow.. Blir imponerad!
Det är riktigt fint att se sån medmänsklighet. Sånt gör mig varm i själen.

Idag har varit en upp och ner dag. Jag har växlat mellan att vara ledsen, och glad.
Har gått från arg till road, till att vara riktigt förbannad till att vara tacksam.
Det har varit en stormig dag i mitt inre, men också en dag som påminner mig om att jag är ganska stark.
Jag har skinn på näsan, och står emot en hel del. Jag är tuff och låter ingen bryta ner mig!

---

Jag har verkligen börjat längta efter bebisen i magen nu, jag vill att tiden ska springa iväg nu!
Åh, jag vill veta vem det är som sparkar mig natt och dag!
är det en pojke, eller en flicka?
Har liten mycket hår, eller som Saga hade?
Hur stor kommer liten att vara, hur lång tid kommer förlossningen att ta?
Kommer allt gå enligt min plan, och kommer allt att gå bra?

Åh, jag undrar så mycket nu och är så ivrig!
Jag är redan less på att vara gravid, nu vill jag ha min unge!

Halsbränna från helvete.. Ja, verkligen!
Den ställer verkligen till det för mig. Så fort jag äter eller dricker så dyker den upp, och
det spelar ingen roll vad det är jag äter eller dricker heller.. Det hade ju varit enklare om jag bara kunde avstå
från vissasaker som framkallar halsbrännan, men då det mesta framkallar den blir det ju svårt.
Jag har iaf fått en hel del tips utav andra gravida på vad som kan hjälpa, så imorgon blir det att åka till
apoteket och kika vad de har som hjälper.

Nog om det nu!

Idag har jag varit och shoppat presenter åt min kompis lille kille!
Jag hade så roligt när jag gick där och valde, och kikade för nu visste jag ju vad det var för kön!
Det är ju betydligt enklare att hitta fina saker då, som man vet kommer att passa och som man snart kommer att få se den lille i. Jag hittade en hel del smått och gott som jag tror kommer att passa fint!
Jag längtar verkligen tills min liten är här! Då ska vi ut och rulla barnvagn ihop med vår ungar, och Saga ska få bada ner i havet medan bebisarna ligger och sover sött. Det ska verkligen bli underbart!
Och så längtar jag tills jag får se honom, min kompis lillpojk!
Har ju inte ens sett en bild ännu, och är helt otrolgt nyfiken på hur han ser ut..
Åh, vad massa längtan jag har nu!

Jag slår vad om att an är den sötaste lille killen i hela världen <3

Äntligen, äntligen, äntligen <3

Nu är bebisen här, och Saga är en kompis rikare.
Idag efter en raketförlossning blev min bästa vän i hela världen mamma till en pojke :)
Längtar tills jag får träffa den lille och pussa på honom <3

Hur bebissjuk är inte jag nu då!?
Ojojoj, vad jag läntar efter mitt pyre nu.. Man blir som påmind när någon nära får sin efterlängtade bebbe.

Nu funderar jag på att gå och lägga mig, är som rubriken sa - Trött, less och jävligt besviken.
Jag är trött eftersom Saga vaknade runt 06:00 imorse, jag är less för att jag hatar folk som ljuger och är svin.
Och ja, av samma anledning som den sistnämnda är jag också jävligt besviken.

Tänker inte gå in på detaljer just nu, det kanske kommer längre fram.
Vi får se, hur pass mycket man kan skriva ut och hur allt känns.
Usch, är just nu bara så jävla besviken, och så otroligt less.. Fattar mig inte på folk?!
Ni måste ju vara helt jävla tappade bakom en vagnjävel som gör sånt här, och utsätter andra människor för sånt här.. Ni är fan äckliga! USCHA!!
Kräks på sånt, löst jävla äckelfolk som fattar va de håller på med och gört ändå, folk som låter detta gå ut över sina familjer och sätter andra personer i fara och vet vad de riskerar och vad de riskerar för andra personer som inte alls valt att leva så, och som ALDRIG skulle välja att leva så!

Åhhhh! Nu blev jag asarg igen. Så in åt helvete arg!
Bäst att jag slutar nu.. Ska jobba imorgon, och försöka tänka på annat.
Sedan när jag kommer hem så ska jag konfrontera en person och fan ta tag i denna skit!

Jag finner ofta att jag blir begränsad om vad jag kan skriva i bloggen, jag är rädd att "fel" personer ska läsa och sedan blir det på något sätt tjafs eller bråk för att jag har en åsikt och andra har andra åsikter.
Det är för det första otroligt frustrerande att bli begränsad i sitt skrivande, i mitt uttryck av känslor och händelser.
Jag vill kunna vara ganska öppen och skriva av mig om händelser som upprör mig, eller som berör mig.
Det går inte alltid, och efter att jag skrivit några inlägg i somras fick jag verkligen erfara det.

Jag blev efter att ha skrivit detta inlägg, både hotad och kränkt.
Och jag bara undrar, när försvann rätten att få skriva om sina känslor och tankar på ett fritt sätt?
Så länge jag inte lämnar ut namn, eller dylikt så inskränker jag ju inte på någons privat liv, eller lämnar ut någon och då bör det väl vara okej för mig att uttrycka mina känslor?

Efter i sommar, då någon läste min blogg och sedan förde vidare det jag skrev till andra nyfikna personer så har jag börjat passa mig. Jag tänker till väldigt många gånger innan jag skriver ut om mina känslor, och tankar.
Jag är nästan rädd för att publicera vissa inlägg, och det känns väldigt tråkigt att jag ska behöva känna så.
Det är ju min blogg, mitt liv och mina tankar.
Min sanning.