Blev så besviken igår, och ännu mera idag.
Sagas pappa och bebisens pappa sa att han nog inte vill vara på förlossningen som kommer.
Och det känns så jävla trist! Jag hade hoppats att han skulle vilja vara ett stöd för mig och faktiskt bry sig tillräckligt mycket för att vilja vara med då hans andra barn föds, men tydligen så var det för jobbigt sist.
Och jag måste få tillägga att min förra förlossning var lugn och utan komplikationer. Visst, det tog lång tid men han var ju borta en hel del och åt + att han for hem och sov efter att Saga var född och inte dök upp förrän på eftermiddagen dagen efter..

Han sa alldeles nyss att allt bara var ett skämt när jag tor upp det med honom, men jag hör när han skämtar och det här var på allvar. Han sa, helt seriöst och allvarligt "Jag vill antagligen inte vara med på nästa förlossning, eftersom det var så jobbigt förra gången" och jag svarade "Oookej.. Ja, jag kommer ju inte att tvinga dig att var med. Men jag vill gärna veta ett bra tag innan om du kommer att vara med eller inte" varpå han sa "varför då"
Jag sa då att jag "behöver tid att planera för att någon annan ska vara med" och så var han bara tyst, han köpte det liksom. Och har inte sagt ett enda ord om det sedan.. Att allt det skulle vara ett skämt tror jag vad jag vill om!

Blir bara så ledsen och besviken.. Det känns som om det bara är jag som bryr mig.. Igen.

Först gången man ser den så tänker man inte till så mycket.
Man tänker inte att personerna i reklamfilmen är riktiga personer utan man antar att det bara är skådespelare.
Men när man vet att mamman längst ut till höger faktiskt har förlorat sin son på riktigt så blir denna reklamfilm otroligt stark, och jag blir alltid tårögd av att se den..

Har uppdaterat inlägget "Buff Buff" med lite länkar, kika gärna och gör skillnad!

Alltså, jag är gravid.
Och när man är gravid så blir alla känslot 1000 gånger starkare!
Och så sitter jag ocj lyssnar på The Ark.. En av de sista nya låtarna de någonsin kommer att göra.
Deras nya singel.. Om jag inte minns fel så kommer det bara att vara två nya låtar på samlingsalbumet som släpps snart och detta är alltså en utav dem.

Och jag vill bara gråta! Jag sörjer med hela hjärtat, jag blöder liksom på insidan och vill inte att det ska var sant.
Jag vill förtränga det, ochdet har jag gjort ett bra tag nu.. Tills denna låt kom på radion. Då gick det inte att förtränga längre! Åhhhh.... Jag vill inte att de ska sluta! Vill inte!
Har lust att lägga mig ner på golvet som ett barn och slå nävarna i golvet och bara skrika - Vill inte, vill inte, vill inte!

Men ja, det är bara att acceptera. Jag ska iaf gå på spelningen de gör här i vår, och jag kommer att böla.
Ska inte ta på något smink för då lär jag se ut som en panda.. Jag vill inte!
Jag vill att de ska finnas förevigt, ller så får de låta mig dö först!


För er som vill höra låten så finns den på spotify.
The Ark – Breaking up with God

I skrivande stund kan jag känna "Sprattel" buffa runt i min mage, små små buffar av liv.
Just nu leker livet, alla går min väg och livet känns helt fantastiskt!

Jag har min vackra dotter, hon är frisk och lever precis som alla barn borde får göra.
Jag har tamlar över några för mig nya bloggar med förldrar som mist sina älskade barn, både de här två barnen förlorade kampen emot den hemska hemska sjukdomen cancer.. Två vackra barn, som blev uppätna av denna förskräckliga sjukdom som tar våra älskade ifrån oss.
Jag lider med alla som får cancer, och jag lider med alla som är anhöriga till dem med cancer, men mest lider jag med de barn som får cancer, dessa små underbara liv som får kämpa emot all smärta och all rädsla.
Jag lider med de föräldrar som förlorar sina barn.. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Ingen!

Jag har skrivit om det här förr, och jag tänkte bifoga länkarna till några änglamammor även i detta inlägg.
Just i detta inlägg så är länkarna till mammor och pappor som förlorat sina barn i cancer.
Och med mina länkar så följer även en liten uppmaning till er läsare!

Jag har ca 50 läsare om dagen, 50 unika fina personer som
tar sig tid att klicka in här och läsa mina ord.

Och nu undrar jag om inte ni vill göra mig en tjänst?
Jag har startat en insamling på barncancerfonden.se - där mitt mål är att samla in 50.000 kr till barncancerfonden på ett år! Än så länge är det bara jag som skänkt pengar, och jag behöver hjälp. De sjuka barnen behöver hjälp.
Tillsammans kan vi iaf skrapa ihop en liten liten större summa, och man kan skänka så lite som en 20 kronor, och en 20 kronor har du nog över, eller hur?
Snälla, snäll hjälp mig, hjälpa de sjuka barnen! Hjälp oss att få ner dödligheten av cancer och hjälp oss attt hitta ett botemedel emot denna hemska sjukdom som
dödar våra vackra, glada, underbara barn!

Ni kan först ta er en titt på de här bloggarna, och jag lovar att ingen lämnar dessa sidor oberörd.
Jag blev så berörd utav Moa Henrikssons öde att jag blev "vän för livet" hos barncancerfonden och startade min egna insamling. Kanske blir du så berörd att du skänker en liten slant?


Den Starkaste Stjärnan
Dolce Bambini
Vår prinsessa Moa Henriksson
Adrian Öhrman - Världens finaste ängel.
Antonys mamma
Prinsessan Evelina
Elton
Kitty

Fler länkar kommer att finnas imorgon kväll för den som är intresserad.

Klicka här för att komma till min insamling - För alla våra barn!

"Du log mot mig
En sista gång
Du var så lugn
Som om du redan gett dig av
Du såg på mig
Att jag var rädd

Hur kan man nånsin' va' beredd?

Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund

Du gav mig allt
Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig
Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd'

Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?

Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund

Min ängel..

(Jag fick låna en ängel)
Du spred ditt ljus (i mitt liv)
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
Jag fick låna en ängel
För en stund"

.. "Det går bra nu!"

Var på en lite hemlig arbetsintervju idag, har inte nämt det något i min blogg eftersom jag inte vill att alla ska veta om jag inte får jobbet, haha! Men ja, jag fick jobb!
Utbildningen börjar imorgon och det känns tokroligt!
Äntligen får jag komma ut lite, och göra nytta!

Kommer att jobba genom ett företag för Rädda Barnen, så jag gör dubbel nytta!
Hjälper mig själv till pengar, och de utsatta barnen genom att jobba för en organisation som hjälper dem!


Jihooo, för mig som lyckades snacka till mig ett jobb!
Fy fan vad jag är bra :D

Dessa jävla smällare och fyverkerier!
Och varför börja två dagar innan nyår?

Det är så dumt och onödigt! Slöseri med pengar, och slöseri med hörsel.
Ni förstör för djur, både vila och tama och småbarnsfamiljer.
Ni skrämmer slag på djur, och ni fuckar upp rutiner för små barn som försöker sova..

Åhh, dessa jävla smällare!
Hur många som helst varje år blir skadade och ibland så dör till och med personer!
Är det värt det?


Äsch, jag orkar inte.
Skulle helst bara vilja ta min hundar och min unge och fly ut på landet när det börjas!

A drop in the ocean
A change in the weather
I was praying that you and me might end up together
It's like wishing for rain as I stand in the desert
But I'm holding you closer than most 'cause you are my heaven

I don't wanna waste the weekend
If you don't love me pretend
A few more hours then it's time to go

As my train rolls down the east coast I wonder how you keep warm
It's too late to cry
Too broken to move on

And still I can't let you be
Most nights I hardly sleep
Don't take what you don't need from me

It's just a drop in the ocean
A change in the weather
I was praying that you and me might end up together
Its like wishing for rain as I stand in the desert
But I'm holding you closer than most 'cause you are my heaven

Misplaced trust and old friends
Never counting regrets
By the grace of God I do not rest at all

New England as the leaves change
The last excuse that I'll claim
I was a woman who loved a man like a little girl

And still I cant let you be
Most nights I hardly sleep
Don't take what you don't need from me

It's just a drop in the ocean
A change in the weather
I was praying that you and me might end up together
It's like wishing for rain as I stand in the desert

But I'm holding you closer than most 'cause you are my heaven.




När är det dags att ge upp?

Hejsan!

Ett snabbt inlägg innana jag börjar göra natt bara.
Blir så jävla spyless på folk med dubbelmoral, eller folk som tror att det kan göra vad som helst och sedan på bli sur på andra som inte gjort någonting, men de anser att personen i fråga gjort det.. Usch.

Ja, det var typ allt.
Återkommer imorgon!

Satt här på morgonkvisten och svarade på lite kommentarer jag fått.
En av dem var från en tjej som heter Therese som tipsade mig om LCHF metoden. För att ta reda på mer om den så klickar jag såklart in på hennes blogg och möts av vad som till en början verkar vara en blogg för en tvåbarns mamma. Men sedan så ser jag att hennes ena son Mio är sjuk.
Han lider av en ovanlig sjukdom, och den gör livet tufft för honom och hans familj.
Sjukdomen är dödlig.

Och det är just där som jag hajar till, just där jag får så ont i hela hjärtat och själen.
När man ser livets orättvisor rakt framför sig.
Att ett barn ska behöva bli sjukt, svårt sjuk är så tragiskt. Att de små liven ska behöva utstå så mycket och behöva kämpa med en tuff sjukdom redan i unga år är så hemskt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det gör så ont att veta att man nästan inget kan göra.
Det gör också så hemst ont att se mammor och pappor som förlorat sina barn till dessa hemska sjukdomar.
Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig hur det skulle kännas om Saga blev allvarligt sjuk och sedan somnade in. Det skulle vara döden, jag skulle också bara vilja dö, lägga mig ner och aldrig orka med livet igen!

Under min resa till det här inlägget stöter jag på flera änglamammor som varje dag sörjer och saknar sina barn.
JAg stöter också på ett flertal mammor som fortfarande har sina sjuka barn hos sig och alla dessa starka föräldrar finns länkade här nedan.

Adrians Mamma
Anthonys mamma
Prinsessan Moa
Mattias Mamma
Linnéas Mamma
Englas Mamma
Finnjonna
Mamma Melissa
Therese - Mios Mamma
Mios Mamma


Fler länkar kan tillkomma.
Men alla dessa sidor får mig att krama min dotter extra hårt varje dag.
Livet vänder fort, så ta vara på dagrna och era älskade.


Den här sången spelas hos Adrians mamma.
Lyssna gärna.

Hejsan!

Det var visst meningen att jag skulle ha en passande rubrik i början på detta inlägg, men jag kom inte på någon.
Kom på mig själv med att stanna till i några minnen. Minnen som ibland är smärtsamma och ibland bara fina. Det är lustigt hur minnen, händelser och personer kan påverka oss så starkt. Man kan verkligen fastna i en känsla bara av att tänka tillbaka lite, och minnas det som en gång var. Själv så ramlade jag över min status på FB, och orden som står där. För de orden, de orden är du. Och idag gjorde det lite ont att minnas, jag vet inte varför och blir väldigt nyfiken på att veta varför.. Men desto mera jag tänker på det så vet jag kanske redan svaret, jag vet nog redan varför. Där för att det var vi, du, jag. Det är ingen annan, bara du, jag och vi.
Och det kan ingen ta ifrån mig, minnet av att det var du, jag och vi. Precis det där, är det. Det är nog den bästa påminnelsen av oss. Även om jag idag inte äger någon längtan efter du, jag och ett vi så är minnet vackert, och jag håller det väldigt nära hjärtat. Precis tillräckligt nära för att det inte ska göra så ont.



Vintern 2008 - Innan Saga, efter oss.



Ciao!

Det här med rubriker är svårt ibland, därav min rubrik för dagens första inlägg.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva idag, eller rättare sagt nu.. Jag har en sån där konstig känsla av tomhet i bröstet. Det gör inte ont, jag är bara sitter. Sitter och tittar med väldigt trötta ögon på en skärm som ger mig frihet.
För det är det den här bloggen gör. När jag behöver mig över ventilera, skriva av mig eller bara få någonting sagt så skriver jag det här. Det är inte så att jag går runt med en massa saker som jag håller inne, det är inte så.
Men ibland så får jag jobbiga känslor, jag får ett tungt sinne och då skriver jag om det här.
Jag skriver det här för att få det ur min själ, och för att finna lite frid i mitt sinne.

Jag har alltid använt skrivandet på ett rehabliterande sätt, inte alltid i denna form men på något sätt.
I dagböcker, i små låttexter eller bara en massa ord. Jag skriver för att jag mår bra av att skriva, jag skriver för att det hjälper mig att reflektera över saker och ting. Jag skriver för att få ut det dåliga och ta in det som är bra.

Så var det med det.
Vi hörs senare, puss!

Det kom en dag i mitt liv, då jag inte längre orkade stå.
Det kom en dag i mitt liv då jag sa upp mig, det fick vara nog.
Jag sa nej till livet och ja till det som kommer efter.
Men så, på exakt samma dag så valde jag en annan väg. Jag valde den svåra tuffa vägen, men också den vägen som ger mest och som jaga anser att alla borde välja. Jag valde livet, och jag valde att bli okrossbar.
Sedan den dagen har jag haft otroligt dåliga dagar, jag har haft minst lika jobbiga stunder men så fort tanken på att ge in infinner sig så tänker jag bara på vad jag sagt till mig själv att jag är och då känns det bättre.
Där för att jag vet att ingen, och inget kan slå ner mig. Man kan inte slå ner någon som är okrossbar.

Själv så tycker jag inte riktigt om den svenska översättningen på ordet som jag har som livsord.
Okrossbar är inte på långa vägar lika fint som Unbreakable.
Men det betyder samma sak, och egentligen spelar det ingen roll på vilket språk man säger det.

För huvudsaken är att jag lever efter det och vet att jag är just

-

UNBREAKABLE
OKROSSBAR
IRROMPIBLE
UNZERBRECHLICH
INFRANGIBILE
UBRYDELIG
MURTUMATON
INCASSABLE
UKNUSELIGE
NIEROZERWALNY

-


Puss på er!

Hej.

Satt och kollade på lite gamla bilder, och ramlade över en hel del på min pappa.
En person som jag inte känner eller ens knappt minns.
En person som bara fanns i mitt liv under en väldigt kort tid.
Men trots allt detta så är han med mig hela tiden. I mitt hjärta som slår, i mina blå ögon, i mitt blod som rusar hett i kroppen. I varje steg jag tar är han där, och är en del av den jag är och den jag varit.
Kanske delar vi intressen, kanske tänker vi lika, kanske ser vi med likadana ögon.

Min pappa lever inte, han går inte längre här med oss på jorden. Han har lämnat oss, och det var många år sedan.
Jag var hans enda barn, och just därför känner jag verkligen hur han är en del av mig.
Jag är hälften honom, hälften min mamma. Och i min dotter Saga lever han vidare som hennes morfar.
Hon är en fjärdedel honom, och kanske finns det likheter. Kanske kommer hon en dag att undra över honom, fråga och vara nyfiken. Jag har kanske inte så många svar att ge henne. Jag kanske till och med blir alldeles ställd av frågorna men en sak vet jag - Han hade älskat henne och varit väldigt stolt över att få vara hennes morfar.
Precis så som jag tror att han älskade mig och var stolt över att få vara just min pappa.

Jag sitter med enormt mycket saknad och skriver det här inlägget, det rasar i mig och jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Vissa dagar är jag oerhört arg över att han inte finns här, vissa dagar tänker jag inte alls på det och vissa dagar så som idag är mitt hjärta fyllt av saknad och kärlek.
Jag vet ingenting, annat än det andra människor sagt om min pappa men på något sätt så tror jag att vi hade kommit bra överens, jag tror att vi hade delat någonting speciellt.
Jag tror att jag hade varit "pappas flicka", och det gör ont att tänka på att det hade kunnat vara så.
Men samtidigt så ser mitt liv ut som det gör av en orsak. Allt som hänt mig, och fortfarande händer mig händer för att det ska vara så. Mitt liv är just nu så otroligt rikt!
Jag har mina fina underbara familj.


Puss på er!

Hej.

Jag vet att jag skrev att jag inte skulle blogga, men jag gör det ändå.
Jag har tråkigt och sitter och funderar för mig själv. Jag är så jävla less på att undra!
Så less på att behöva vara orolig, så less på att gå runt och tro saker.
Det tär på mig, och gör mig väldigt trött. Trött i själen och trött i huvudet.

Jag är så less på att undra. Förstår ingen det!
Jag vill bara skrika, hoppa och slå.. Jag vill verkligen inte fundera, eller misstro.
Fan.. Jag sa till mig själv att släppa det, men jag kan inte. Jag litar inte på dig.
Jag tror inte på dig, jag älskar dig..


Vi hörs.

Hej.


Fuck this, jag går och lägger!
Imorgon blir jag 22 jävla år och då tänker jag faktiskt få en bra dag, jag tänker inte bli sårad.
In te för att jag bryr mig så mycket om att fylla år, det är egentligen bara en dag.
Tror att det är ens föräldrar som mest ska fira den dagen, men eftersom jag inte har några så sket ju det sig.
Bitter? Näe.. Inte ett dugg..

Jag är bara sårad, ledsen och hemskt besviken.
(Inte på mina föräldrar, som inte finns utan på någon annan)
Jag känner mig så trött. Det är en såndär trötthet som inte har ett dugg med sömn att göra.
Det är en trötthet som får mina ögon att bära på spår av smärta, och som får mig att vilja sova jämt.
Det blir nog bättre, det går över.
Jag är stark, jag klarar av ALLT.


.UNBREAKABLE.

Sitter med en tyngd på mina axlar, en klump i min mage och en oro som stressar mitt sinne.
Jag undrar, funderar och tänker. Kanske är det helt okej? Kanske gör jag det större än det är?
Det kanske är såhär det kommer att vara? Det blir kanske inte bättre än såhär?
Vad jag vet är att det gör fruktansvärt ont, det biter och river. Jag funderar i banor som jag inte gjort på länge och det skadar mig. Jag försöker hela tiden att hålla känslorna i styr, jag föröker att andas, lugna djupa andetag.
Jag intalar mig själv att det är lugnt, det är ingen fara. Du kan lita på dessa ord, det är inte lögner.
Det är sanningen som sägs till mig, varje ord går att tro på trots att orden innan bara var svek och lögn.
Jag kan tro på det nu, jag kan gå vidare. Tyngden kommer att släppa, klumpen kommer att lösas upp och oron kommer längre inte att stressa mitt sinne. Vad jag nu vet att mina egna ord är lögner.
Det är små vita lögner som skall stilla mitt sinne och ge mig ro att finnas.



Längtan i min hand, som en puls het och stum.
Två slutna ögon och en öppen mun.
Och sekunder av bilder och hjärtats slag.
Blodet som rusar för att sen sakta av.
Ingen är nära nu, ingen är här, bara dessa blå andetag jag bär.
Det här är bara blå andetag, det här är bara blå andetag.
Jag gjorde en lång lång resa.
Det var en märklig färd, jag höll mig vaken in i en helt annan värld.
Tankar de måste sova nu och torn falla ner.
Blå andetag är allt jag ber.
Det är en ny dag nu för hon och han, en ny dag för den som kan.
En ny dag som försvann.
Och orden de är på flykt nu, och lämnar mig i frid.
Och jag samlar luft att andas med, andas med.




Tack för mig!

Hejsan!


Fick 2 kommentarer som värmde extra mycket.



Tack Wiilow för de fina orden :)

Så känns det just nu.
Fuck you, fuck it, fuck us..

Sover på det, om jag nu kan sova och låter tiden ta ut sin rätt.
Men en sak är säker. Det är inte ok.

Jag köper inte vad som helst.





Jag undrar hur du gör, är det lättare att falla med ena foten utanför?
Du vill alltid samma sak, du vill ha det du förlorat.
Visst finns det dagar som det kan göra ont.

Det fanns en kärlek, men den har brunnit ut.