Sitter med en tyngd på mina axlar, en klump i min mage och en oro som stressar mitt sinne.
Jag undrar, funderar och tänker. Kanske är det helt okej? Kanske gör jag det större än det är?
Det kanske är såhär det kommer att vara? Det blir kanske inte bättre än såhär?
Vad jag vet är att det gör fruktansvärt ont, det biter och river. Jag funderar i banor som jag inte gjort på länge och det skadar mig. Jag försöker hela tiden att hålla känslorna i styr, jag föröker att andas, lugna djupa andetag.
Jag intalar mig själv att det är lugnt, det är ingen fara. Du kan lita på dessa ord, det är inte lögner.
Det är sanningen som sägs till mig, varje ord går att tro på trots att orden innan bara var svek och lögn.
Jag kan tro på det nu, jag kan gå vidare. Tyngden kommer att släppa, klumpen kommer att lösas upp och oron kommer längre inte att stressa mitt sinne. Vad jag nu vet att mina egna ord är lögner.
Det är små vita lögner som skall stilla mitt sinne och ge mig ro att finnas.



Längtan i min hand, som en puls het och stum.
Två slutna ögon och en öppen mun.
Och sekunder av bilder och hjärtats slag.
Blodet som rusar för att sen sakta av.
Ingen är nära nu, ingen är här, bara dessa blå andetag jag bär.
Det här är bara blå andetag, det här är bara blå andetag.
Jag gjorde en lång lång resa.
Det var en märklig färd, jag höll mig vaken in i en helt annan värld.
Tankar de måste sova nu och torn falla ner.
Blå andetag är allt jag ber.
Det är en ny dag nu för hon och han, en ny dag för den som kan.
En ny dag som försvann.
Och orden de är på flykt nu, och lämnar mig i frid.
Och jag samlar luft att andas med, andas med.




Tack för mig!