Brutna löften, svek och att inte finnas där.
Hejsan.
Satt precis och pratade med en nära vän.
Vi diskuterade en av hans såkallade vänner och jag kan inte hjälpa att jag blir otroligt upprörd.
"Vännen" som han så fint har kallat henne, har ännu en gång(har slutat hålla räkningen) svikit.
Hon lovar att de ska träffas, hon dyker inte upp, han ringer och kollar vart hon tog vägen och svarar inte ens denna kvinna. Att de är vänner än idag är för mig svårt att förstå, för hon har tidigare slängt ur sig en massa saker till honom, kallat honom för extremt fula saker och enligt mig bara utnyttjat honom för sin egna vinnings skull.
Detta får mig såklart att tänka på människor som bryter löften, sviker och inte finns där då de borde.
Jag har inga sådan vänner, de vänner som finns i mitt liv finns i det av just den anledningen.
Jag litar på dem.
Den skadan man skapar när hela tiden sviker, kan vara bestående. Det gör ofta att man får svårt att lita på människor och det leder ofta till en bitter och cynisk livsstil. Vi tappar helt enkelt tron.
En tror som man inte ska behöva tappa, en tro som kan vara svår att få tillbaka.
Så för er som har såna "vänner", avskaffa dem, eller begär en ändring.
Alla är vi värda bättre. Svek tillhör inte sånt som vänner ska vara till för!
Tack för mig!
Vi diskuterade en av hans såkallade vänner och jag kan inte hjälpa att jag blir otroligt upprörd.
"Vännen" som han så fint har kallat henne, har ännu en gång(har slutat hålla räkningen) svikit.
Hon lovar att de ska träffas, hon dyker inte upp, han ringer och kollar vart hon tog vägen och svarar inte ens denna kvinna. Att de är vänner än idag är för mig svårt att förstå, för hon har tidigare slängt ur sig en massa saker till honom, kallat honom för extremt fula saker och enligt mig bara utnyttjat honom för sin egna vinnings skull.
Detta får mig såklart att tänka på människor som bryter löften, sviker och inte finns där då de borde.
Jag har inga sådan vänner, de vänner som finns i mitt liv finns i det av just den anledningen.
Jag litar på dem.
Den skadan man skapar när hela tiden sviker, kan vara bestående. Det gör ofta att man får svårt att lita på människor och det leder ofta till en bitter och cynisk livsstil. Vi tappar helt enkelt tron.
En tror som man inte ska behöva tappa, en tro som kan vara svår att få tillbaka.
Så för er som har såna "vänner", avskaffa dem, eller begär en ändring.
Alla är vi värda bättre. Svek tillhör inte sånt som vänner ska vara till för!
Tack för mig!
Du flyger högre än oss andra.
Hej.
Det finns så många ord i låtar, texter och dikter som talar rakt till mitt hjärta.
Små ord som får mig att stanna upp, som får mitt hjärta att hoppa över ett slag och som får mina ögon att tåras.
Det är fascinerande att det kan vara så.
Vissa låtar är för mig bara fyllda av en massa smärta, och jag tror att det är jag som lagt smärtan där.
För när det gör ont i mig så letar jag efter ett hål att stoppa det onda i, och kanske är det så att jag låter låtar och andra ord fungera som behållare?
Eller kanske är de så att den dolda smärtan kommer fram då man hör ord som påminner om den?
Jag vet inte, och komme säkert inte att få veta utan kan bara konstatera att det är så det är.
Ord berör.
Puss på er!
Det finns så många ord i låtar, texter och dikter som talar rakt till mitt hjärta.
Små ord som får mig att stanna upp, som får mitt hjärta att hoppa över ett slag och som får mina ögon att tåras.
Det är fascinerande att det kan vara så.
Vissa låtar är för mig bara fyllda av en massa smärta, och jag tror att det är jag som lagt smärtan där.
För när det gör ont i mig så letar jag efter ett hål att stoppa det onda i, och kanske är det så att jag låter låtar och andra ord fungera som behållare?
Eller kanske är de så att den dolda smärtan kommer fram då man hör ord som påminner om den?
Jag vet inte, och komme säkert inte att få veta utan kan bara konstatera att det är så det är.
Ord berör.
Puss på er!
Det finns bloggar som inte..
..går att kommentera! Hej!
Det finns faktiskt bloggar som inte går att kommentera.. Bloggar som särskrivs, och så står det bara såhär:
"Tjaaaaaaaba blogishhen idag va vi på stan. Asså fethajja att jag ba inte vill
gå ut typ men att soffffiiiss tviiinga meej.""
Hur kommenterar man sådant? Konstigt för dem att de har 0 kommentarer. Alltså misstolka mig fel, man får skriva vad man vill i sin blogg och så är det men när jag sitter och letar efter nya bloggar att läsa så ramlar jag över en del sådana bloggar, som jag inte kan läsa eller ens lämna en liten snäll kommentar och berätta att jag varit där. Det går inte! För det finns ju faktiskt inget att kommentera.. Suck, vad less jag blir
när jag ramlar över en sån blogg!
Och det finns massor av dem, de är överallt.
Aja, nog tjatat om det. Det är deras problem.. Man kan ju hoppas att de inte skriver så i vanliga fall.
Som på sin skola! Haha, som en det jag hörde..
En elev som lämnat in sin uppsats(tror det var en gymnasiumelev) med smileys i den.. Snälla?!
Smileys.. De hör inte hemma i en uppsats!
Nej, NU har jag gnällt klart!
Ska antingen skriva ett till inlägg elle skita i det.
Vi får se, ni märker ju vad jag väljer.
Puss!
"Tjaaaaaaaba blogishhen idag va vi på stan. Asså fethajja att jag ba inte vill
gå ut typ men att soffffiiiss tviiinga meej.""
Hur kommenterar man sådant? Konstigt för dem att de har 0 kommentarer. Alltså misstolka mig fel, man får skriva vad man vill i sin blogg och så är det men när jag sitter och letar efter nya bloggar att läsa så ramlar jag över en del sådana bloggar, som jag inte kan läsa eller ens lämna en liten snäll kommentar och berätta att jag varit där. Det går inte! För det finns ju faktiskt inget att kommentera.. Suck, vad less jag blir
när jag ramlar över en sån blogg!
Och det finns massor av dem, de är överallt.
Aja, nog tjatat om det. Det är deras problem.. Man kan ju hoppas att de inte skriver så i vanliga fall.
Som på sin skola! Haha, som en det jag hörde..
En elev som lämnat in sin uppsats(tror det var en gymnasiumelev) med smileys i den.. Snälla?!
Smileys.. De hör inte hemma i en uppsats!
Nej, NU har jag gnällt klart!
Ska antingen skriva ett till inlägg elle skita i det.
Vi får se, ni märker ju vad jag väljer.
Puss!
Känns som om jag borde skriva om något viktigt!
Hej!
Det känns som om inläggen med lite innehåll lyser med sin frånvaro.
Vet inte vad det är med mig?
Hade ju tänk att blogga om hur det för mig kan vara svårt att göra saker som är lätt och roligt för andra, men har inte hunnit så långt ännu. Kanske är det dags nu? Saga verkar nöjd och leker så jag försöker printa ihop ett inlägg medans hon är nöjd.
Jo, till saken nu då.
Ni vet ju att jag var iväg och åt suströmming(åt det inte, utan sallad, men ni fattar) hos Roine & Netta för någon dag sedan. Jag tyckte att det var jätteroligt, verkligen. Men när vi är på väg dit så kommer det över mig.
Illamåendet, paniken och ångesten. Jag försöker så gott jag kan att svälja det och bara fortsätta att gå.
Nu, idag där jag befinner mig nu så kan jag göra det och absolut då jag har sällskap av någon jag känner väl, men förut så hade jag inte gått dit. Jag hade antingen inte ens börjat gå, elle så hade jag vänt och gått hem igen.
Nu kan jag hantera dessa konstiga känslor då det kommer till att umgås med människor jag inte känner så väl, jag kan liksom lite grann låtsas som att de inte finns och vara följa med utan att tänka så väldigt mycket men det är svårt och det tar en hel del kraft. Just att gå ner till Roine är egentligen inte så jobbigt, det är ganska lindrigt.
För när jag var i Skåne och skulle följa med B till han syster Nichole så var det värre, då flimrade det framför ögonen, jag fick svårt att andas och ville bara springa långt långt bort.
Då hade jag kunnat döda för att få slippa eftersom paniken och ångesten tog ett stark tag kring hela mitt å innanvände och bara vred om. Menm jag fortsatte att gå eftersom jag kände att jag behövde göra det, inte för min skulle men för hans skull. Och jag gjorde det, jag genomförde det.
Men det var under stor påfrestning, och det är samma sak varje gång.
Jag blir lika "rädd" och får verkligen tvinga mig själv till att göra saker dom för andra bara är enkelt och roligt.
Som att umgås, träffa nya människor, vara i grupper där du inte känner så många.
Alla dessa tre saker är exempel på saker som för mig är jobbiga att genomföra. Och jag tror och vet att jag inte är ensam! Det är viktigt att vi som är blyga, eller för oss som blygheten har gått ännu längre att få synas, att vi får berätta för andra personer att vi inte är sura, griniga eller osociala som vi kanske verkar vara, nej vi vet helt enkelt inte vad vi ska sägsa, göra eller till och med tänka.
Att jag är som jag är kommer till stora delar från min barndom, jag är född med en del blyghet men sedan då jag faktiskt fått utstå en hel del skit från t.ex. min styvmor om min blyghet så har det blivit värre.
Jag blev ofta hånad för att jag inte vågade, och ofta tvingad till att göra saker som för mig inte alls kändes okej att göra. Allt detta har bidragit till att jag idag får kämpa med min blyghet som under mina ungdomsår växte till någonting mycket större och värre. Idag är det bara jag som kan ta mig ur det här, och bli fri från dessa jobbiga känslor och att se tillbaka på anledningarna till att det blev såhär kan vara ett verktyg, men man får aldrig fastna i det som varit. För då går man genast 2 steg tillbaka.
Skulle kunna skriva mycket mer om detta och år nog göra det, men just nu vill Saga ha sin mamma så jag lovar att återkomma i ämnet och så får ni ha det bra tills nästa gång!
Puss!
Vet inte vad det är med mig?
Hade ju tänk att blogga om hur det för mig kan vara svårt att göra saker som är lätt och roligt för andra, men har inte hunnit så långt ännu. Kanske är det dags nu? Saga verkar nöjd och leker så jag försöker printa ihop ett inlägg medans hon är nöjd.
Jo, till saken nu då.
Ni vet ju att jag var iväg och åt suströmming(åt det inte, utan sallad, men ni fattar) hos Roine & Netta för någon dag sedan. Jag tyckte att det var jätteroligt, verkligen. Men när vi är på väg dit så kommer det över mig.
Illamåendet, paniken och ångesten. Jag försöker så gott jag kan att svälja det och bara fortsätta att gå.
Nu, idag där jag befinner mig nu så kan jag göra det och absolut då jag har sällskap av någon jag känner väl, men förut så hade jag inte gått dit. Jag hade antingen inte ens börjat gå, elle så hade jag vänt och gått hem igen.
Nu kan jag hantera dessa konstiga känslor då det kommer till att umgås med människor jag inte känner så väl, jag kan liksom lite grann låtsas som att de inte finns och vara följa med utan att tänka så väldigt mycket men det är svårt och det tar en hel del kraft. Just att gå ner till Roine är egentligen inte så jobbigt, det är ganska lindrigt.
För när jag var i Skåne och skulle följa med B till han syster Nichole så var det värre, då flimrade det framför ögonen, jag fick svårt att andas och ville bara springa långt långt bort.
Då hade jag kunnat döda för att få slippa eftersom paniken och ångesten tog ett stark tag kring hela mitt å innanvände och bara vred om. Menm jag fortsatte att gå eftersom jag kände att jag behövde göra det, inte för min skulle men för hans skull. Och jag gjorde det, jag genomförde det.
Men det var under stor påfrestning, och det är samma sak varje gång.
Jag blir lika "rädd" och får verkligen tvinga mig själv till att göra saker dom för andra bara är enkelt och roligt.
Som att umgås, träffa nya människor, vara i grupper där du inte känner så många.
Alla dessa tre saker är exempel på saker som för mig är jobbiga att genomföra. Och jag tror och vet att jag inte är ensam! Det är viktigt att vi som är blyga, eller för oss som blygheten har gått ännu längre att få synas, att vi får berätta för andra personer att vi inte är sura, griniga eller osociala som vi kanske verkar vara, nej vi vet helt enkelt inte vad vi ska sägsa, göra eller till och med tänka.
Att jag är som jag är kommer till stora delar från min barndom, jag är född med en del blyghet men sedan då jag faktiskt fått utstå en hel del skit från t.ex. min styvmor om min blyghet så har det blivit värre.
Jag blev ofta hånad för att jag inte vågade, och ofta tvingad till att göra saker som för mig inte alls kändes okej att göra. Allt detta har bidragit till att jag idag får kämpa med min blyghet som under mina ungdomsår växte till någonting mycket större och värre. Idag är det bara jag som kan ta mig ur det här, och bli fri från dessa jobbiga känslor och att se tillbaka på anledningarna till att det blev såhär kan vara ett verktyg, men man får aldrig fastna i det som varit. För då går man genast 2 steg tillbaka.
Skulle kunna skriva mycket mer om detta och år nog göra det, men just nu vill Saga ha sin mamma så jag lovar att återkomma i ämnet och så får ni ha det bra tills nästa gång!
Puss!
Lycka till Ilda!
Hejsan - Inlägg 692.
Läste precis i en av de nya favoritbloggarna att Ildas vatten gick imorse och att hon åkt in på förlossningen för att kolla upp det, förhoppningsvis håller de kvar henne och snart är hennes Amilia här!
Jag är så glad för din skull, äntligen så kommer din lilla älskling!
Det är så otroligt spännande när någon åker in på förlossningen, man blir alldeles upprymd trots att man knappt känner personen i fråga. Men det är ju så häftigt med bebisar och bli mamma!
Och Ilda är en sån fin tjej, som verkligen förtjänar allt det bästa. För som hon kämpar på i sin ensamhet.
Jag är grymt impad av henne, verkligen!
Och nu kommer belöningen, en alldeles egen liten underbar dotter :)
LYCKA TILL ILDA!
Jag är så glad för din skull, äntligen så kommer din lilla älskling!
Det är så otroligt spännande när någon åker in på förlossningen, man blir alldeles upprymd trots att man knappt känner personen i fråga. Men det är ju så häftigt med bebisar och bli mamma!
Och Ilda är en sån fin tjej, som verkligen förtjänar allt det bästa. För som hon kämpar på i sin ensamhet.
Jag är grymt impad av henne, verkligen!
Och nu kommer belöningen, en alldeles egen liten underbar dotter :)
LYCKA TILL ILDA!
Så jävla vackert!
Hej - Inlägg 679.
Saga leker med sin pappa lite, så jag hinner skriva ett litet inlägg till innan det är dags för promenad.
Fick en kommentar för ett litet tag sedan, och så klickade jag in på bloggen vars ägare hade skrivit den här kommentaren och hittar där ett inlägg som var enbart till mig.
Jag läste texten som var till mig om och om igen, och blev rörd ända in i hjärtat.
Ögonen tårades och jag kunde inte få fram ett ord.
Det var bara så jävla vackert!
Tänkte att ni skulle få se vad som skrev, och såklart berätta vem som skrev det.
Den som skrivit detta är min "lillasyster" Beckis, världens bästa underbaraste tjej!
Beckis är en stark och modig tjej, som vunnit mitt hjärta.
Hon är en riktig kämpe som aldrig ger upp och vet vad hon vill, en fascinerande 12-åring som aldrig slutar att förvåna eller överraska. Hon är helt fantastisk!
Saga & Beckis är det finaste jag har och utan dem skulle mitt liv inte ha någon mening.
Jag älskar dig syrran!
Fick en kommentar för ett litet tag sedan, och så klickade jag in på bloggen vars ägare hade skrivit den här kommentaren och hittar där ett inlägg som var enbart till mig.
Jag läste texten som var till mig om och om igen, och blev rörd ända in i hjärtat.
Ögonen tårades och jag kunde inte få fram ett ord.
Det var bara så jävla vackert!
Tänkte att ni skulle få se vad som skrev, och såklart berätta vem som skrev det.
Den som skrivit detta är min "lillasyster" Beckis, världens bästa underbaraste tjej!
Beckis är en stark och modig tjej, som vunnit mitt hjärta.
Hon är en riktig kämpe som aldrig ger upp och vet vad hon vill, en fascinerande 12-åring som aldrig slutar att förvåna eller överraska. Hon är helt fantastisk!
Saga & Beckis är det finaste jag har och utan dem skulle mitt liv inte ha någon mening.
Jag älskar dig syrran!
Puss!
Chocken som följde..
Hejsan - Inlägg 675.
Fick idéen från Classy, så nu tänker jag skriva om den dagen(och även de dagar som följde) då mitt graviditetstest visade positivt.
Jag minns det sådär halv bra, det var iaf en dag eller rättare sagt kväll fylld av chock.
Jag hade under en tid funderat över varför min mens uteblev, jag hade inte världens koll på när den skulle komma men då det gick 1 1/2 månad från den förra mensen så blev jag fundersam men tänkte faktiskt aldrig at jag kunde vara gravid eftersom jag hade "mensvärk".. Jag minns att jag gick en dag, det var nog en onsdag med Sophia ner till skolan och så säger jag till henne att - Det är så konstigt, jag har mensvärk men mensen vill inte komma.
Sophia svarar då - Ja, fast man kan ju få så om man är gravid.
Jag bara känner då hur skräcken liksom börjar etablera sig i bröstet.
Det liksom blir som en nervös klump i magen, och tankarna börjar snurra.
Den senaste kille jag varit med var en kille som jag just inlett ett förhållande med, och att skaffa barn efter 1 månad var ju inte direkt det jag hade velat, och jag var rätt så säker på att han höll med mig.
Dagarna går, och jag har bestämt mig för att göra ett gravtest på fredagen när jag ändå ska ner till Sundsvall och min dåvarande pojkvän. På fedagen så traskar jag in på apoteket, i min ensamhet och ställer mig vid hyllan och känner mig rätt så vilsen. Det fanns så många test och jag har aldrig ens kollat åt den här hyllan förr!
Till slut så roffar jag åt mig ett som ser bra ut och betalar för mig, och går ut till parkeringen där Andreas väntar i bilen. Vi åker hem till honom, hans vänner som redan var inbjudna kommer dit och de sätter sig i vardagsrummet och umgås. Själv så sitter jag med min nervösa klump i magen och föröker att lyssna på va de säger, men deras ord blir bara till brus i mina öron.
Jag väntar och väntar på att jag ska bli kissnödig någon gång, så att jag kan få göra det där testet och få veta.
Är det en liten liten bebis i min mage?
Äntligen så infinner sig kissnödigheten och jag går och gör testet, läser noga på förpackningen och lägger det genomförda testet i badrumsskåpet. Sedan går jag därifrån och har blicken på klockan mest hela tiden.. I 10 långa minuter ska man vänta. När 10 minuter gått så reser jag mig upp, och går för att kolla av testet.
När jag ser att testet är positivt så sätter jag mig ner på toaletten och börjar skaka. Jag sitter där med stickan i handen, stirrar på den och konstaterar ännu en gång att det är positivt.
Jag vet att jag måste gå ut och berätta nyheten, men jag kan inte riktigt förmå mig själv.
Till slut så går jag ut, tittar på Andreas och säger att det var positivt. Han och hans vänner liksom stannar upp, tittar på mig med sina överförfriskade ögon, och verkar inte alls förstå allvaret i frågan. Andreas mummlar efter en stund att han visst ska bli pappa, och sål börjar de prata om det. Jag sitter kvar ett tag och lyssnar, en sedan känner jag att jag behöver stöd från en nära vän och ringer både Lotta och Sophia utan resultat, jag ringer då min mamma men får inget svar där heller, så tills slut bestämmer jag mig för att ringa mitt ex..
Av någonskum jäkla anledning så ringer jag den personen jag i vanliga fall skulle ha ringt sist.
Frida svarar och tar emot nyheten bra, det är ju trots allt fredag kväll och alla tycks vara onyktra.
Till slut får jag tag på Lotta, och berättar nyheten. Hon blir chockad men glad och frågar om det är okej att hon berättar för Sophia. Jag säger att det är helt okej och även Sophia verkar chockad men ja, glad.
Själv vet jag varken ut eller in, och är bara en ända röra inombords.
Jag är mest bara chockad och rädd.
Dagarna går och jag börjar känna att en abort är total uteslutet, jag har alltid sagt att jag inte vill göra abort och nu när jag står där med vmed en liten i magen så känner jag ännu starkare att en abort inte är ett val.
Men samtidigt får jag höra från en massa håll att jag borde ta bort det, det skulle vara bäst så.
Själv så bara gråter jag av tanken på abort, så fort jag tänker för mig själv att det vore det bästa valet så gråter jag. Jag vet inte hur många tårar, och hur många känslor av förtvivlan jag hann med då under ca 2 veckor.
Men så har jag bestämt mig, jag tänker behålla barnet.
Beslutet ger mig frid i hjärtat och trots att jag vet att det kommer att bli tufft så känner jag att jag kan klara av detta! Jag är redo att bli mamma, och Andreas stöttar mig i det beslut jag väljer att ta även om jag vet att han då helst hade sett att jag valt den andra vägen.
Nu idag, ca 19 månader efter den dagen då jag plussade på stickan är jag som ni alla vet mamma åt världens vackraste lilla flicka, min underbara Saga som jag aldrig aldrig kommer ångra att jag behöll!
Puss!
Ett litet tips!
Hejsan - Inlägg 776.
Börjar detta inlägg med ett litet tips.
Gå aldrig på långpromenad med för små Converse i spöregn.
Man får skavsår, och skavsår gör ont.
Nu har jag för ett tag sedan gett Saga kvällsfika, och sedan lagt henne.
Det tog sin lilla tid, för hon ville bara busa runt.
Hon är så knasig, krypspringer runt i sängen, flåsandes som en hund och rätt som var det är så stannar hon upp, sätter sig på huk och sträcker upp armarna i luften. Sedan slår hon ner händerna i madrassen och skrattar högt.
Och gör hon inte det, så försöker hon busa på mig. Vill klättra upp på mig och så.
Jäkla tokunge! Min älskade tokunge.
Ja, efter att hon somnat till så såg jag en film.
Linda var först med och såg men hon var tvungen att fara hem så jag såg klart den själv.
Den var skum. Man kunde verkligen inte lista ut hur den var i början, man blev väldigt velig och tänkte i ena sekunden att jo, så är det. Men så i nästa sekund så ångrade man sig!
En välspelad film iaf, men bra skådespelare.
Den hette "After.Life" för er som är intresserade.
Christina Ricci hade huvudrollen och var riktigt bra, precis som hon ofta är.
Nu tänkte jag faktiskt inte göra så mycket, sitter här hemma hos låtsas farsan i min ensamhet(ja, Saga sover och är en 10-månaders bebis så hon räknas just nu inte) och är ensam.
Fast faktiskt, man ska uppskatta ensamheten ibland. För när man vill vara själv så är man aldrig det.
Så, uppgift till mig nu.
Uppskatta din ensamhet.
Faktiskt så är det skönt att slippa prataoch lyssna, det är skönt att slippa svara ibland.
Det är skönt att slippa höra andras röster. Man kan liksom få vara i sina egna tankar då, man hinner reflektera så mycket då. Det finns helt plötsligt tid till att lyssna på sin egna inre röst.
Den egna inre rösten är så viktiga att lyssna till, den talar ofta om för oss när vi stressar.
Den viskar till oss när vi tar felaktiga beslut.
Den ger oss tecken på vilken väg vi bör gå och den ser till att vi väljer rätt.
Och om vi inte väljer rätt så hjälper den till att ställa allt till rätta.
Ja, det är bra med ensamhet ibland.
För då kan vi höra våran egna röst istället för andras.
Puss!
Gå aldrig på långpromenad med för små Converse i spöregn.
Man får skavsår, och skavsår gör ont.
Nu har jag för ett tag sedan gett Saga kvällsfika, och sedan lagt henne.
Det tog sin lilla tid, för hon ville bara busa runt.
Hon är så knasig, krypspringer runt i sängen, flåsandes som en hund och rätt som var det är så stannar hon upp, sätter sig på huk och sträcker upp armarna i luften. Sedan slår hon ner händerna i madrassen och skrattar högt.
Och gör hon inte det, så försöker hon busa på mig. Vill klättra upp på mig och så.
Jäkla tokunge! Min älskade tokunge.
Ja, efter att hon somnat till så såg jag en film.
Linda var först med och såg men hon var tvungen att fara hem så jag såg klart den själv.
Den var skum. Man kunde verkligen inte lista ut hur den var i början, man blev väldigt velig och tänkte i ena sekunden att jo, så är det. Men så i nästa sekund så ångrade man sig!
En välspelad film iaf, men bra skådespelare.
Den hette "After.Life" för er som är intresserade.
Christina Ricci hade huvudrollen och var riktigt bra, precis som hon ofta är.
Nu tänkte jag faktiskt inte göra så mycket, sitter här hemma hos låtsas farsan i min ensamhet(ja, Saga sover och är en 10-månaders bebis så hon räknas just nu inte) och är ensam.
Fast faktiskt, man ska uppskatta ensamheten ibland. För när man vill vara själv så är man aldrig det.
Så, uppgift till mig nu.
Uppskatta din ensamhet.
Faktiskt så är det skönt att slippa prataoch lyssna, det är skönt att slippa svara ibland.
Det är skönt att slippa höra andras röster. Man kan liksom få vara i sina egna tankar då, man hinner reflektera så mycket då. Det finns helt plötsligt tid till att lyssna på sin egna inre röst.
Den egna inre rösten är så viktiga att lyssna till, den talar ofta om för oss när vi stressar.
Den viskar till oss när vi tar felaktiga beslut.
Den ger oss tecken på vilken väg vi bör gå och den ser till att vi väljer rätt.
Och om vi inte väljer rätt så hjälper den till att ställa allt till rätta.
Ja, det är bra med ensamhet ibland.
För då kan vi höra våran egna röst istället för andras.
Puss!
Must Have Had A Broken Heart.
Hej - Inlägg 662.
Sitter här igen soch skriver trots att jag inte har någonting att skriva.
Skriver nog för att det underlättar, det låter mig få utlopp för dessa
känslor som strömmar igenom mig just nu.
Jag skriver, tänker och reflekterar.
Idag har det varit en bra dag, jag har haft trevligt.
Men samtidigt har jag fått se vad jag inte har, vad jag inte kommer att få och vad jag saknar.
Jag känner mig sviken, besviken och faktiskt rätt så överkörd.
Det känns som om jag ger, och inte får någonting tillbaka. Det känns som om jag ger
mer än jag har och som om det är dumt. Det känns som om jag litar på fel
personer, och som om det skadar mig.
Men vad vet jag, jag är ju bara en liten person i en stor stor värld.
Skriver nog för att det underlättar, det låter mig få utlopp för dessa
känslor som strömmar igenom mig just nu.
Jag skriver, tänker och reflekterar.
Idag har det varit en bra dag, jag har haft trevligt.
Men samtidigt har jag fått se vad jag inte har, vad jag inte kommer att få och vad jag saknar.
Jag känner mig sviken, besviken och faktiskt rätt så överkörd.
Det känns som om jag ger, och inte får någonting tillbaka. Det känns som om jag ger
mer än jag har och som om det är dumt. Det känns som om jag litar på fel
personer, och som om det skadar mig.
Men vad vet jag, jag är ju bara en liten person i en stor stor värld.
Orka.
Hejsan - Inlägg 661.
Orka blogga. Ungefär så känns det just nu, och har känts i några timmar.
Jag printade ihop en liten text i mitt huvud på bussen hem som jag tänkte ge er men då blir det bara en massa onödiga frågor, och dessa orkar jag inte med. Så ni blir utan den texten.
Sitter och längtar efter SATC, men insåg precis att det är fredag och DÅ är det inget SATC.. Suck.
Där försvann mitt roliga liksom.. Vad göra nu då?
Det bästa jag kan göra nu är nog att krypa ner med min underbara dotter, gosa in mig tätt intill henne och se på henne tills jag somnar med hjärtat fyllt av kärlek.
För hon är mitt ljus i allt mörker, hon är det som får mig att le i alla de jobbiga tuffa stunderna.
Hon är verkligen allt.
Jag vet faktiskt inte alltid varför jag blir lite såhär.
Idag har jag mina aningar, och igår hade jag mina aningar.
Eller så vet jag, och så är det bara det att jag inte vill veta.
Kanske.. Kanske inte.
Den enda som vet är ju jag, eller hur?
Orka blogga. Ungefär så känns det just nu, och har känts i några timmar.
Jag printade ihop en liten text i mitt huvud på bussen hem som jag tänkte ge er men då blir det bara en massa onödiga frågor, och dessa orkar jag inte med. Så ni blir utan den texten.
Sitter och längtar efter SATC, men insåg precis att det är fredag och DÅ är det inget SATC.. Suck.
Där försvann mitt roliga liksom.. Vad göra nu då?
Det bästa jag kan göra nu är nog att krypa ner med min underbara dotter, gosa in mig tätt intill henne och se på henne tills jag somnar med hjärtat fyllt av kärlek.
För hon är mitt ljus i allt mörker, hon är det som får mig att le i alla de jobbiga tuffa stunderna.
Hon är verkligen allt.
Jag vet faktiskt inte alltid varför jag blir lite såhär.
Idag har jag mina aningar, och igår hade jag mina aningar.
Eller så vet jag, och så är det bara det att jag inte vill veta.
Kanske.. Kanske inte.
Den enda som vet är ju jag, eller hur?
Since you're not worth my love
I haven't given up
I'm stronger than that
And though my heart will break
I'm takin' back my faith
Cos right now my world is spinnin' too fast
But you won't be the end of me
If you were the one you wouldn't hurt me so bad
You gave me the world
Gave me the world to take it all away
All you left me was yesterday
And this space in my heart
Now it's slowly tearin' me apart
I'm takin' all that I learned from you
I'll make it something I'll never do
I can't be who you are
You taught me how to break a heart
I'll make it through this pain
My dreams won't call your name
I'm stronger than that
Cos I still know how to love
Know that will be enough
And this moment will fade into the past
You won't be the end of me
If you were the one you wouldn't hurt me so bad
You gave me the world
I'm takin' all that I learned from you
I'll make it something I'll never do
I can't be who you are
You taught me how to break a heart
I'm taking back my faith
I'm taking back my life
I don't care for who you are
Cos you taught me how to break a heart
How to break a heart
Cos you taught me how to break a heart
Ha det bra så höres vi.
Stora ord & små ord.
Hej - Inlägg 659.
Stora ord.
Det finns stora ord, och så finns det små ord.
Alla ord betyder någonting, men de stora orden är oftast de som betyder mest.
Ord såsom "Jag älskar dig", "Du är allt", "Jag hatar dig" och "Det är slut" är stora ord, och ord som både sårar och lyfter upp oss. Ord är det vi använder oss utav för att få fram våra tankar och känslor och vi har alla olika sätt med ord. För en del kommer orden lätt, och för vissa är det svårt. För vissa är fastnar orden i halsen.
Vissa utav oss missbrukar ord, slänger runt dem och låter andra människor påverkas utav dem utan att tänka på dess konsekvenser av vad vi säger. Ibland kan man leka med ord, man kan skapa olika situationer med ord, men kan manipulera, luras och missleda med ord. Och till att göra allt detta så krävs inte ens stora ord, nej då räcker det med små ord.
Små ord.
För även om vi inte ser det, så betyder de små orden också en hel del.
De små orden är orden som inte alltid märks men som påverkar oss mest, just för att de inte ens märks.
De liksom slingrar sig in, och innan vi ens märkt av dem så har de etsat sig fast.
Man börjar ana de små orden först när de sitter där, då de kommer tillbaka och jagar oss.
De har redan tagit plats och är svåra att få bort.
Jag har fullt med små ord i mitt huvud, de sitter där och har suttit där i många många år.
Jag hör dem när sorgen, smärtan och alla andra dåliga känslor flammar upp.
Då är det de små orden som hörs och inte de stora.
Stora ord.
Men samtidigt så kan de vackra stora orden såra oss.
De sårar oss när det vackra har tagit slut, de äter upp oss när orden längre inte är sanna.
De jagar oss om nätterna när, orden ringer i våra öron och gör oss påminda om att verkligeheten som fanns då inte finns nu och att vi står ganska ensamma här i den hårda världen.
Även, såklart. De hårda elaka stora orden.
De orden sårar direkt, och finns också kvar.
Och det krävs styrka för att skaka av oss dem..
Små ord.
Vackra små ord, vackra små bokstäver sammanvävda till meningar, ord som lämnar oss med tankar och egna små ord. Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta de små orden. De är nästan för små.
Alla ord.
Hur det nu än är, stora ord eller små ord.
Ord kan göra ont, göra oss lyckliga, få oss att le, få oss att gråta.
...
Det finns stora ord, och så finns det små ord.
Alla ord betyder någonting, men de stora orden är oftast de som betyder mest.
Ord såsom "Jag älskar dig", "Du är allt", "Jag hatar dig" och "Det är slut" är stora ord, och ord som både sårar och lyfter upp oss. Ord är det vi använder oss utav för att få fram våra tankar och känslor och vi har alla olika sätt med ord. För en del kommer orden lätt, och för vissa är det svårt. För vissa är fastnar orden i halsen.
Vissa utav oss missbrukar ord, slänger runt dem och låter andra människor påverkas utav dem utan att tänka på dess konsekvenser av vad vi säger. Ibland kan man leka med ord, man kan skapa olika situationer med ord, men kan manipulera, luras och missleda med ord. Och till att göra allt detta så krävs inte ens stora ord, nej då räcker det med små ord.
Små ord.
För även om vi inte ser det, så betyder de små orden också en hel del.
De små orden är orden som inte alltid märks men som påverkar oss mest, just för att de inte ens märks.
De liksom slingrar sig in, och innan vi ens märkt av dem så har de etsat sig fast.
Man börjar ana de små orden först när de sitter där, då de kommer tillbaka och jagar oss.
De har redan tagit plats och är svåra att få bort.
Jag har fullt med små ord i mitt huvud, de sitter där och har suttit där i många många år.
Jag hör dem när sorgen, smärtan och alla andra dåliga känslor flammar upp.
Då är det de små orden som hörs och inte de stora.
Stora ord.
Men samtidigt så kan de vackra stora orden såra oss.
De sårar oss när det vackra har tagit slut, de äter upp oss när orden längre inte är sanna.
De jagar oss om nätterna när, orden ringer i våra öron och gör oss påminda om att verkligeheten som fanns då inte finns nu och att vi står ganska ensamma här i den hårda världen.
Även, såklart. De hårda elaka stora orden.
De orden sårar direkt, och finns också kvar.
Och det krävs styrka för att skaka av oss dem..
Små ord.
Vackra små ord, vackra små bokstäver sammanvävda till meningar, ord som lämnar oss med tankar och egna små ord. Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta de små orden. De är nästan för små.
Alla ord.
Hur det nu än är, stora ord eller små ord.
Ord kan göra ont, göra oss lyckliga, få oss att le, få oss att gråta.
...
Kommer på mig själv med att sakna dig.
Hej - Inlägg 658.
Ibland kan jag komma på mig själv med att sitta och le.
Jag har förlorat mig själv i tanken någonstans och sitter långt, långt borta och minns.
Det kan vara stora händelser, det kan vara små saker som ett leende, en blick eller en rörelse.
Det kan vara den dagen då vi var på stranden med hundarna, och Milton badade på riktigt för första gången.
Det kan vara den dagen då vi skulle grilla och gjorde det under en parasoll eftersom regnet helt plötsligt började ösa ner. Det kan också vara den dagen då vi satt i soffan och inget utav oss kunde av principskäl resa sig upp.
Det kan faktiskt till och med vara den dagen då jag såg dig första gången, och gav er mitt standardsvar som alltid är fel men som just då i detta ögonblick var rätt.
Just nu så är saknaden inte tung att bära, den är bara vacker och oftast ljus.
Den fyller mig med glädje och jag är glad att jag har någonting att sakna, för det är inte alla som får lov att upplevadet jag har upplevt. En kärlek som för mig var överväldigande. En kärlek som håller i sig än idag, om än på ett annat plan än då.
Saknaden har varit tung, den har varit så tung att jag legat på marken med den, oförmögen att resa mig upp och se det ljusa, vackra. Den har varit så svår ibland att det känts som om den ätit upp mig. Den har vissa dagar slagit hela mig i bitar och sedan hånskrattat åt mig då jag legat på marken och ropat på hjälp.
När saknaden var så tung så trodde jag aldrig att den skulle bli lätt, jag såg ingen väg ur det tunga och just detta gör att jag idag är fullkomligt lycklig över att kunna se saknaden som ljus och vacker.
För nu vet jag att det kan vara så!
Alla de dagar som jag sörjt över att aldrig kunna få tillbaka, är nu fina minnen att spara på.
De är dagar som jag är tacksam över, det är nätter med hjärtat fyllt av kärlek och ömhet.
Det är en konsten att sakna det som man helst av allt vill ha tillbaka men som man vet aldrig kommer åter.
Det krävs mod och styrka att kunna se tillbaka och le.
Mod och styrka som jag faktiskt besitter.
Ibland kan jag komma på mig själv med att sitta och le.
Jag har förlorat mig själv i tanken någonstans och sitter långt, långt borta och minns.
Det kan vara stora händelser, det kan vara små saker som ett leende, en blick eller en rörelse.
Det kan vara den dagen då vi var på stranden med hundarna, och Milton badade på riktigt för första gången.
Det kan vara den dagen då vi skulle grilla och gjorde det under en parasoll eftersom regnet helt plötsligt började ösa ner. Det kan också vara den dagen då vi satt i soffan och inget utav oss kunde av principskäl resa sig upp.
Det kan faktiskt till och med vara den dagen då jag såg dig första gången, och gav er mitt standardsvar som alltid är fel men som just då i detta ögonblick var rätt.
Just nu så är saknaden inte tung att bära, den är bara vacker och oftast ljus.
Den fyller mig med glädje och jag är glad att jag har någonting att sakna, för det är inte alla som får lov att upplevadet jag har upplevt. En kärlek som för mig var överväldigande. En kärlek som håller i sig än idag, om än på ett annat plan än då.
Saknaden har varit tung, den har varit så tung att jag legat på marken med den, oförmögen att resa mig upp och se det ljusa, vackra. Den har varit så svår ibland att det känts som om den ätit upp mig. Den har vissa dagar slagit hela mig i bitar och sedan hånskrattat åt mig då jag legat på marken och ropat på hjälp.
När saknaden var så tung så trodde jag aldrig att den skulle bli lätt, jag såg ingen väg ur det tunga och just detta gör att jag idag är fullkomligt lycklig över att kunna se saknaden som ljus och vacker.
För nu vet jag att det kan vara så!
Alla de dagar som jag sörjt över att aldrig kunna få tillbaka, är nu fina minnen att spara på.
De är dagar som jag är tacksam över, det är nätter med hjärtat fyllt av kärlek och ömhet.
Det är en konsten att sakna det som man helst av allt vill ha tillbaka men som man vet aldrig kommer åter.
Det krävs mod och styrka att kunna se tillbaka och le.
Mod och styrka som jag faktiskt besitter.
Äsch.
Hej - Inlägg 656.
Äsch, vet ni vad?
Jag orkar inte ens blogga, är på dåligt humör. Fast nej, det lät fel.
Jag är inte arg, jag är liksom uppgiven, trött och bara ja.. Trött.
Det känns återigen som så många andra gånger som om jag springer in i en vägg.
Som om jag föröker och försöker, men inget händer. Vad jag än gör, hur mycket jag än bevisar så duger det inte.
Det känns fel att det bara är jag som ska stå för bevisen, jag är less på det.
Det liksom ringer i mitt huvud, ord, bilder, händelser som fått ta plats och som sårat.
Jag låter dem fortfarande ta plats och kanske är det fel?
Det är alltid så.
Äsch, vet ni vad?
Jag orkar inte ens blogga, är på dåligt humör. Fast nej, det lät fel.
Jag är inte arg, jag är liksom uppgiven, trött och bara ja.. Trött.
Det känns återigen som så många andra gånger som om jag springer in i en vägg.
Som om jag föröker och försöker, men inget händer. Vad jag än gör, hur mycket jag än bevisar så duger det inte.
Det känns fel att det bara är jag som ska stå för bevisen, jag är less på det.
Det liksom ringer i mitt huvud, ord, bilder, händelser som fått ta plats och som sårat.
Jag låter dem fortfarande ta plats och kanske är det fel?
Det är alltid så.
"Lät du henne komma närmre
var hon vackrare än mig
det finns dagar som jag tänker
mer på henne än på dig
jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser
den här platsen är nån annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut"
Melissa Horn - 2009
Alla ser likadana ut.
Hejsan - Inlägg 653.
Här finns inga brustna hjärtan, alla ser likadana ut.
Jag skulle vara någon annan om du fick önska
--
Jag skulle vara någon annan om du fick önska
--
Går in i en vägg.
Hej - Inlägg 641.
Känner mig så trött att det känns som om jag går in i en vägg.
Förökte just lägga Saga för att hon skulle sova lunch, eftersom hon just nu bara är gnällig, och det brukar vara ett säkert tecken på att hon behöver sömn. Men jag gick och gick med vagnen, och hon somnade inte.
Jag blev bara ännu tröttare, och till slut så tog jag upp henne och nu så sitter min Saga på golvet med en tidning och leker. Just nu är hon ganska glad, men jag lovar. Om ca 10 minuter kommer hon att börja gnälla igen, och då ska hon minsann sova. För jag vill också sova, jag är så förbannat trött.
Men så minns jag ju nu, att Andreas snart kommer hit så jag borde egentligen göra mig iordning.. Jag borde, borde, borde.. Usch, jag skulle kunna somna här och nu! Får se vad vi gör med allt, förhoppningsvis så håller sig min dotter glad tills dess att hennes pappa kommer hit, men jag betvivlar det. Säkert så kommer han när hon just somnat, så att jag måste väcka henne för att placera henne i bilen, och då kommer hon att bli ledsen på lilla ögat.
Ja, ni. Vissa dagar är det inte lätt att vara ensamstående, man blir väldigt trött och känner sig rätt ensam och liten i den stora stora världen av krav och måsten. Idag är en sån där dag, då jag skulle kunna döda för att någon annan tog henne lite, på bara i några timmar. Jag tycker att jag förtjänar en liten medalj eller något..
En liten klapp på axeln, kanske?
Ingen kommer ju kunna påstå att jag inte tar hand om min älskade lilla dotter iaf.
Jag har haft barnvakt 2 gånger sedan hon föddes, den ena gången då jag såg Magnus Betnér i ca 3 timmar och sedan då jag var på gatufesten och såg The Ark. Annrs har hon varit med mig, ja, om man nu inte ska räkna de korta stunderna då jag gått ut på en snabbis med vovvarna eller gått till ICA. Jag tror inte att de gångerna faller under kategorin barnvakt, faktiskt. Själv så är jag glad att jag inte är en sån mamma som lämnar bort mitt barn stup i kvarten, jag har ju trots allt valt att ha henne och får ju ta mitt ansvar som mamma. Vilket jag också såklart älskar, det finns inga tvivel om saken. Att vara mamma är det bästa som finns!
Men ibland behöver även mammor en paus, och jag känner att jag är i akut behov av en..
Mammas älskade Saga.
Känner mig så trött att det känns som om jag går in i en vägg.
Förökte just lägga Saga för att hon skulle sova lunch, eftersom hon just nu bara är gnällig, och det brukar vara ett säkert tecken på att hon behöver sömn. Men jag gick och gick med vagnen, och hon somnade inte.
Jag blev bara ännu tröttare, och till slut så tog jag upp henne och nu så sitter min Saga på golvet med en tidning och leker. Just nu är hon ganska glad, men jag lovar. Om ca 10 minuter kommer hon att börja gnälla igen, och då ska hon minsann sova. För jag vill också sova, jag är så förbannat trött.
Men så minns jag ju nu, att Andreas snart kommer hit så jag borde egentligen göra mig iordning.. Jag borde, borde, borde.. Usch, jag skulle kunna somna här och nu! Får se vad vi gör med allt, förhoppningsvis så håller sig min dotter glad tills dess att hennes pappa kommer hit, men jag betvivlar det. Säkert så kommer han när hon just somnat, så att jag måste väcka henne för att placera henne i bilen, och då kommer hon att bli ledsen på lilla ögat.
Ja, ni. Vissa dagar är det inte lätt att vara ensamstående, man blir väldigt trött och känner sig rätt ensam och liten i den stora stora världen av krav och måsten. Idag är en sån där dag, då jag skulle kunna döda för att någon annan tog henne lite, på bara i några timmar. Jag tycker att jag förtjänar en liten medalj eller något..
En liten klapp på axeln, kanske?
Ingen kommer ju kunna påstå att jag inte tar hand om min älskade lilla dotter iaf.
Jag har haft barnvakt 2 gånger sedan hon föddes, den ena gången då jag såg Magnus Betnér i ca 3 timmar och sedan då jag var på gatufesten och såg The Ark. Annrs har hon varit med mig, ja, om man nu inte ska räkna de korta stunderna då jag gått ut på en snabbis med vovvarna eller gått till ICA. Jag tror inte att de gångerna faller under kategorin barnvakt, faktiskt. Själv så är jag glad att jag inte är en sån mamma som lämnar bort mitt barn stup i kvarten, jag har ju trots allt valt att ha henne och får ju ta mitt ansvar som mamma. Vilket jag också såklart älskar, det finns inga tvivel om saken. Att vara mamma är det bästa som finns!
Men ibland behöver även mammor en paus, och jag känner att jag är i akut behov av en..
Mammas älskade Saga.
Är det konstigt att man blir arg?
Hej - Inlägg 631.
Idag var jag iväg en sväng på förmiddagen.
Hade ett viktigt möte, och där på det mötet fick jag veta en sak som gjorde mig väldigt upprörd.
En sak, som fick mig nästan att se rött.
En sak som fick mig att gå ifrån mötet, mumlandes saker som "nu jävlar, nu jäääävlar", "jag önskar att hon kunde bara försvinna", "det här förstod jag, hon är ju sjuk i huvudet" och " jävla idiotkärring".. Riktigt elaka tankar, och dessa tankar som jag delger er är inte de värsta.. Nej, jag var riktigt arg.
Jag är fortfarande arg, men agerar inte på min ilska. För att reagera på denna ilska just nu vore bara dumt, det skulle bara stjälpa mig. Det skulle verkligen inte gynna mig, eller andra personer i min närhet.
Och just därför kontrollerar jag min ilska, jag ger dig inte chansen att utnyttja någonting mera.
Men är det konstigt att man blir arg, då den man har kallat sin låtsasmamma hugger en i ryggen?
Är det konstigt att man blir arg då hon gör ALLT bara för att förstöra för andra,
i hopp om att vinna ett krig som inte ens finns?
Är det konstigt att man blir arg då hon riskerar sina barns välmående varje dag genom sina lögner och svek?
Nej, jag tycker inte det.
Over And Out
Hade ett viktigt möte, och där på det mötet fick jag veta en sak som gjorde mig väldigt upprörd.
En sak, som fick mig nästan att se rött.
En sak som fick mig att gå ifrån mötet, mumlandes saker som "nu jävlar, nu jäääävlar", "jag önskar att hon kunde bara försvinna", "det här förstod jag, hon är ju sjuk i huvudet" och " jävla idiotkärring".. Riktigt elaka tankar, och dessa tankar som jag delger er är inte de värsta.. Nej, jag var riktigt arg.
Jag är fortfarande arg, men agerar inte på min ilska. För att reagera på denna ilska just nu vore bara dumt, det skulle bara stjälpa mig. Det skulle verkligen inte gynna mig, eller andra personer i min närhet.
Och just därför kontrollerar jag min ilska, jag ger dig inte chansen att utnyttja någonting mera.
Men är det konstigt att man blir arg, då den man har kallat sin låtsasmamma hugger en i ryggen?
Är det konstigt att man blir arg då hon gör ALLT bara för att förstöra för andra,
i hopp om att vinna ett krig som inte ens finns?
Är det konstigt att man blir arg då hon riskerar sina barns välmående varje dag genom sina lögner och svek?
Nej, jag tycker inte det.
Over And Out
Fångad
Hejsan - Inlägg 623.
Jag skrev en lång text här, som jag raderade eftersom jag tror att det kan misstolkas och få folk att tro en massa saker och börja bli upprörda eller oroligt. Så jag raderade den. Den försvann och jag minns den knappt.
Den kom bara i stunden, och det enda som finns kvar av den är titeln på detta inlägg.
Fångad.
Ibland är man fångad, fångad av livet som virvlar runt och gör sig påmint.
Livet som ständigt tar oss framåt och som aldrig tillåter oss att bara stanna upp. Vi tillåts knappt att ta luft innan nästa skede i livet börjar. Varje skede i livet som vi är så beroende av, varje skede som vi lär oss av.
Jag är nu fångad i ett mellanting, jag vet inte vart jag är påväg eller ens vart jag vill vara på väg.
Jag hinner inte andas innan livet ger mig nya utmaningar och kanske är det meningen, kanske ska det vara så.
Kanske är det så för att man ska börja agera, och inte fastna där mitt i sitt fångenskap.
Lyssnar på Kent och bara njuter i varje ton, varje ord, varje hjärtslag som slår i takt med musiken.
Här, där jag är nu trivs jag bäst. Och kanske är det därför jag också är den jag är.
Kent – Längtan skala 3:1
Over And Out
Jag skrev en lång text här, som jag raderade eftersom jag tror att det kan misstolkas och få folk att tro en massa saker och börja bli upprörda eller oroligt. Så jag raderade den. Den försvann och jag minns den knappt.
Den kom bara i stunden, och det enda som finns kvar av den är titeln på detta inlägg.
Fångad.
Ibland är man fångad, fångad av livet som virvlar runt och gör sig påmint.
Livet som ständigt tar oss framåt och som aldrig tillåter oss att bara stanna upp. Vi tillåts knappt att ta luft innan nästa skede i livet börjar. Varje skede i livet som vi är så beroende av, varje skede som vi lär oss av.
Jag är nu fångad i ett mellanting, jag vet inte vart jag är påväg eller ens vart jag vill vara på väg.
Jag hinner inte andas innan livet ger mig nya utmaningar och kanske är det meningen, kanske ska det vara så.
Kanske är det så för att man ska börja agera, och inte fastna där mitt i sitt fångenskap.
Lyssnar på Kent och bara njuter i varje ton, varje ord, varje hjärtslag som slår i takt med musiken.
Här, där jag är nu trivs jag bäst. Och kanske är det därför jag också är den jag är.
Kent – Längtan skala 3:1
Over And Out
Sa du någonting?
Hejsan - Inlägg 622.
Sitter och kvällsbloggar lite. Tänker göra en tidigt kväll, ikväll. Ska lägga mig i sängen, slå på en bra kanal, käka lite chips och tycka synd om mig själv. Tänkte först bara blogga lite, jag var med Andreas förut och lyssnade på musik i hans bil och hörde lite låtar som jag hört så många gånger förut. Men nu var det ett bra tag sedan jag lyssnade på dem och behövde nog bli påmind om hur bra de är igen. Texten i den här låten är viktigast, det är den som talar sitt tydliga språk. Den är rättfram, peppande och ärlig.
Sitter och kvällsbloggar lite. Tänker göra en tidigt kväll, ikväll. Ska lägga mig i sängen, slå på en bra kanal, käka lite chips och tycka synd om mig själv. Tänkte först bara blogga lite, jag var med Andreas förut och lyssnade på musik i hans bil och hörde lite låtar som jag hört så många gånger förut. Men nu var det ett bra tag sedan jag lyssnade på dem och behövde nog bli påmind om hur bra de är igen. Texten i den här låten är viktigast, det är den som talar sitt tydliga språk. Den är rättfram, peppande och ärlig.
"Började för längesen
ville bara sjunga men jag fick kämpa länge för min dröm.
Jag ser inget fel med den
tvivlade och gör det än om det skulle gå
Så sa du något
Sa du nånting, bad jag om svar
Jag kunde inte riktigt höra vad du sa.
Sa du nånting, bad jag om svar
Du kommer aldrig kunna hålla mig tillbaks.
Många av oss tycker något
andra river ned det och driver tid med att titta på.
Skrivna ord finns kvar för gott
det du säger bleknar bort
Du är och kommer alltid vara rädd
Här är scenen, varsågod
alla väntar sig något stort
så visa hela världen ditt geni, ooh ooh
Jag har mera tålamod än vad du har hårda ord
Nu måste du förstå
Sa du nånting, bad jag om svar
Jag kunde inte riktigt höra vad du sa.
Sa du nånting, bad jag om svar
Du kommer aldrig kunna hålla mig tillbaks.
Började för längesen
allting har förändrats men inget är förlåtet, inget glömt
Vissa av er tvivlar än
tvivlar men jag har bestämt att inte höra på
Så sa du något
Sa du nånting, bad jag om svar
Jag kunde inte riktigt höra vad du sa.
Sa du nånting, bad jag om svar
Du kommer aldrig kunna hålla mig tillbaks."
Veronica Maggio 2008
Puss!
I don't know all the right things to do.
Hello - Inlägg 616.
Sitter och funderar en aning, jag har velat lite fram och tillbaka.
Slås av både det ena och det andra, och blir åter ställd med en hel del funderingar.
Jag vet inte riktigt åt vilket håll ajg ska gå, eller vilket håll som är bäst.
Vad är bäst för mig? Vad mår jag bäst av att göra?
Kan man lita på dem man vill lita på?
Det är stora frågor som jag söker svar på och jag hoppas verkligen att jag finner svaret inom en snar framtid.
Jag hoppas till och med att jag finner svar idag.
Hade samma funderingar sommaren 2008, som jag har nu sommaren 2010.
Sitter och funderar en aning, jag har velat lite fram och tillbaka.
Slås av både det ena och det andra, och blir åter ställd med en hel del funderingar.
Jag vet inte riktigt åt vilket håll ajg ska gå, eller vilket håll som är bäst.
Vad är bäst för mig? Vad mår jag bäst av att göra?
Kan man lita på dem man vill lita på?
Det är stora frågor som jag söker svar på och jag hoppas verkligen att jag finner svaret inom en snar framtid.
Jag hoppas till och med att jag finner svar idag.
Hade samma funderingar sommaren 2008, som jag har nu sommaren 2010.
Det är så att man blir galen!
Hej - Inlägg 613.
Man slutar aldrig att förvånas över vissa personers dumhet!
Jag blir bara så jävla less och uppretad.. Ni som läser har ingen aning om vad jag skriver om, och eftersom det är familjeangelägenheter så kan jag just nu inte skriva ut vad som händer men jag lovar att jag är arg!
Det är så jävla sjukt.
Att ens orka hålla på så här? Att hon ens ids, bara för att jävlas, bara för att hon vill ha full kontroll och uppmärksamhet. Fy fan!
Äsch, nu slutar jag att spy ut en massa strunt!
Vi höres när mitt humör är bättre.
Jag blir bara så jävla less och uppretad.. Ni som läser har ingen aning om vad jag skriver om, och eftersom det är familjeangelägenheter så kan jag just nu inte skriva ut vad som händer men jag lovar att jag är arg!
Det är så jävla sjukt.
Att ens orka hålla på så här? Att hon ens ids, bara för att jävlas, bara för att hon vill ha full kontroll och uppmärksamhet. Fy fan!
Äsch, nu slutar jag att spy ut en massa strunt!
Vi höres när mitt humör är bättre.
