Börjar detta inlägg med ett litet tips.
Gå aldrig på långpromenad med för små Converse i spöregn.
Man får skavsår, och skavsår gör ont.


Nu har jag för ett tag sedan gett Saga kvällsfika, och sedan lagt henne.
Det tog sin lilla tid, för hon ville bara busa runt.
Hon är så knasig, krypspringer runt i sängen, flåsandes som en hund och rätt som var det är så stannar hon upp, sätter sig på huk och sträcker upp armarna i luften. Sedan slår hon ner händerna i madrassen och skrattar högt.
Och gör hon inte det, så försöker hon busa på mig. Vill klättra upp på mig och så.
Jäkla tokunge! Min älskade tokunge.

Ja, efter att hon somnat till så såg jag en film.
Linda var först med och såg men hon var tvungen att fara hem så jag såg klart den själv.
Den var skum. Man kunde verkligen inte lista ut hur den var i början, man blev väldigt velig och tänkte i ena sekunden att jo, så är det. Men så i nästa sekund så ångrade man sig!
En välspelad film iaf, men bra skådespelare.
Den hette "After.Life" för er som är intresserade.
Christina Ricci hade huvudrollen och var riktigt bra, precis som hon ofta är.

Nu tänkte jag faktiskt inte göra så mycket, sitter här hemma hos låtsas farsan i min ensamhet(ja, Saga sover och är en 10-månaders bebis så hon räknas just nu inte) och är ensam.
Fast faktiskt, man ska uppskatta ensamheten ibland. För när man vill vara själv så är man aldrig det.
Så, uppgift till mig nu.
Uppskatta din ensamhet.
Faktiskt så är det skönt att slippa prataoch lyssna, det är skönt att slippa svara ibland.
Det är skönt att slippa höra andras röster. Man kan liksom få vara i sina egna tankar då, man hinner reflektera så mycket då. Det finns helt plötsligt tid till att lyssna på sin egna inre röst.
Den egna inre rösten är så viktiga att lyssna till, den talar ofta om för oss när vi stressar.
Den viskar till oss när vi tar felaktiga beslut.
Den ger oss tecken på vilken väg vi bör gå och den ser till att vi väljer rätt.
Och om vi inte väljer rätt så hjälper den till att ställa allt till rätta.
Ja, det är bra med ensamhet ibland.
För då kan vi höra våran egna röst istället för andras.


Puss!