Kvällen.
Ännu ett steg.
Jag är less på att leva enligt spelregler som jag själv inte satt och jag är less på att behöva finnas för någon annan än mig och Saga. Jag hatar mig själv för att jag sätter andra och mig själv i sånt här, men ja. Det är ju sant att man inte rår för vad man känner. Jag styr inte över mitt komplicerade känsloliv och kan inte ljuga.
Jag har levt i allt för många lögner, och vill inte göra det igen.
Jag vill leva ärligt, och framför allt lyckligt.
Varje dag är ett steg, och jag fortsätter att gå dem.
Vissa steg tar mig framåt, och andra tar mig bakåt men jag går dem endå, för varje steg är lika viktigt.
Jag traskar på och hoppas att vägen jag valt ska leda mig rätt och att jag till slut hittar hem.
//Anna
Bakom fasaden.
Hejsan - Inlägg 606.
Vet inte alls vad jag skulle skriva om, jag hade en idé men den liksom försvann, rann ut i sanden och finns inte kvar. Jag vet inte riktigt jag. Ibland är det konstigt..
Jag känner efter, och tänker en hel del nu för tiden. Jag undrar, funderar och tänker lite till.
Det finns så mycket som ska lösas, och som ska passa in. Det finns så mycket som ska kännas rätt.
Jag har en hel del förvirringar och en hel del tankar att reda ut.
Jag har haft det länge, men inte riktigt vetat om alla. Äsch, ni fattar noll!
Men kanske är det min mening. kanske är det så ibland.
Det jag iaf vet med säkerhet är att det finns väldigt mycket bakom fasaden.
Krams!
//Anna
Att inte förstå sin egna skönhet.
Jag sitter ensam hemma och funderar lite.
Jag råkade se en bild på Beckis och slogs av hur vacker hon är, verkligen fulländat vacker.
Hon har en sån där speciell skönhet som får folk att stanna till och titta en gång extra på henne.
Men hon kan själv inte se den. Nej, för enligt henne är hon en aning tjock, har fult hår och en massa andra saker som inte stämmer. Hon har redan vid 12 års ålder fastnat i det som ska vara idealet.
Hon är inte nöjd, eftersom samhället säger åt henne att hon inte ska vara nöjd och genom det växer hon, och en massa andra tjejer(och pojkar) upp och tror inte på sin egna skönhet.
De duger inte till det yttre, och till slut så tror man att det inre inte heller duger.
Till slut är man inte bara tjock, ful och äcklig, nej man är genast både dum och efterbliven också.
Man fattar ingenting, och är värd detsamma.
Det gör ont i mig att det ska behöva vara såhär, och att våra barn ska behöva växa upp i den här sjuka världen, där man aldrig riktigt får duga som man är. Där man "tvingas" leva i tron om att man faktiskt kan vara perfekt..
Nej, jag känner en stark oro inför Sagas, och Beckis uppväxt och jag bara hoppas att de tar till sig allt bra som vi försöker ge dem och att de hellre lyssnar på oss istället för den falska median.
Jag hoppas att jag kan ge dem en massa av den lilla klokhet jag samlat på min under några år, och hoppas att de tar till sig det bra och inte det dåliga i den här världen.
Nej, jag hoppas att båda mina vackra flickor lär sig att se sin egna skönhet och faktiskt kan tro på den!
Världens vackraste flickor, som ännu är omedvetna om sin egna skönhet.
Puss på er!
//Anna
On/Off knapp.
För ett tag sedan så pratade jag om en on/off knapp, en knapp som kan stänga av och slå på.
Mycket likt en knapp som finns på tvapparater, bara det att den här knappen skulle inte stänga av någon tv, utna den skulle stänga av mina känslor när de blev för stora att bära. Och sedan när jag ville känna igen så skulle jag bara kunna trycka på on, så skulle de vara där igen.
Självklart så finns det ingen sådan knapp, det vore omöjligt.
Men jag lyckades ändå lura i mig själv att jag hade hittat en sådan knapp, en knapp som jag enkelt stängde av mina känslor med. Felet med denna inbillade knapp var bara att den bara hade en funktion, istället för två.
Den här knappen stängde bara av.
Den gjorde mig kall inför vissa känslor, och just då när jag så väl behövde andrum från allt det jobbiga så fann jag mina avtrubbade känslor som någonting bra. Men så snart jag kom framåt i livet, började denna inbillade knapp att ställa till besvär. Jag blev helt enkelt "oförmögen" att känna även de bra känslorna, och det gjorde att de dåliga känslorna såsom ilska, sorg och uppgivenhet började ta stor plats i mig igen.
Knappen fungerade inte så som jag planerat att den skulle göra, för helt plötsligt så upptäckte jag att det inte fanns någon on funktion på den. Just nu när jag skriver det här letar jag förtvivlat efter en on knapp, och ångrar verkligen att jag tryckte på off knappen den där dagen då jag fick nog av mig själv och mitt egna komplicerade känsloliv. För om jag hade insett att jag en dag skulle vilja ha tillbaka alla de vackra känslorna på heltid så hade jag alrig vågat trycka på off. Men nu är det som det är, och jag får leta långt inne i min själ efter de bra känslorna. Fast om det vissa dagar kan kännas hopplöst och jag nästan ger upp om att hitta dem så vet jag, att de finns där.. För ibland råkar de kika fram och jag känner direkt igen dem.
I mina känslor för Saga finna ingen knapp, och heller inga tveksamheter.
Där är alltid kärleken så stor att den knappt går att ta på.
Du, mina vackra dotter är allt och lite till.
Puss på er
//Anna
Med förende krafter kan vi hjälpa Hailey & andra!
Läste Melissas senaste inlägg och ramlade över någonting rörande.
Det är nämligen så att en liten flicka på 2,5 månader vid namn Hailey behöver en benmärgsdonation för att överleva och hennes nära och kära kämpar för att hitta någon som matchar. Därför har de nu börjat göra detta offentligt och uppmanar alla att registrera sig hos tobiasregistret för att se om man kanske matchar Hailey.
Jag har såklart varit in och bett dem på tobiasregistret att skicka mig en hälsodeklaration, så att jag kan fylla i den och sedan hoppas att jag får godkänt och kan genomgå ett blodprov som visar om jag är en lämplig donator eller inte. Och nu uppmanar jag alla min läsare att göra samma sak!
Med förenade krafter så kan vi kanske rädda en liten flicka, och passar du inte just henne så kanske du passar till någon annan som är i akut behöv av hjälp för att kunna fortsätta sitt liv!
Sitt inte hemma och gör inget, sitt inte och läs detta och sedan strunta i allt.
Det skulle lika gärna kunna vara du, ditt barn, din mamma, din pappa, ditt syskon eller någon annan du älskar!
Här är Melissas inlägg!
Här är deras FB-Grupp!
Här läser du om HUR du registrerar dig!
Over and out
//Anna
Väljer.
Ni som förstår, ni får förstå och ni som inte gör det behöver inte göra det.
Jag tror att jag har valt någonting som inte gör mig väl, jag tror att jag ljuger för mig själv och det är dags att sluta med det nu. Jag måste börja välja det som gör gott i själen, och det borde jag göra nu.
Jag förstår att ni inte fattar och det är inte meningen att ni ska förstå heller, visa saker behöver man inte förstå.
Jag är kluven i två delar och vet inte om jag gör det som jag vill eller det som jag tror att jag vill.
Ibland är det svårt, och inbland behöver det vara lite svårt för att man ska lära sig någonting.
Man behöver ibland dessa tuffa val, och dessa kluvna känslor för att lära känna sig själv bättre.
Jag är fortfarande ute på en spännande resa där jag letar efter mig själv, och vad jag vill med mitt liv.
Jag har kommit en bit på vägen men ännu är det långt kvar innan jag har knäckt gåtan som är jag.
Over And Out
//Anna
"En ängel flög förbi, mot himlen så fri"
Varför? Det borde inte få vara såhär.. Livet är så orättvist och jag vill bara skrika på någon.
Jag vill berätta att det är nog nu, och att det inte, aldrig borde få vara såhär.
Jag vill inte att föräldrar ska kunna mista sina barn mer.
Jag kan inte få den lille pojken, Robbie ur huvudet, jag kan inte släppa Gabrielle och Antonia, jag
ser Mios mamma framför mig hela tiden.
Det omger oss, och endå verkar nästan ingen se det.
Vi talar om äldre barn som dör, men de barn som dör under förlossningen eller de barn som dör
då de är i magen glömmer vi bort. Och varför gör man det?
Jag anser och tror att sorgen är lika stor, vare sig barnet dör i magen/under förlossningen
som då det är äldre.
För många utav de som förlorar sitt barn under graviditeten får nästan inte ens rätten
att sörja på samma sätt som de som födde sitt barn och hann ha det hos sig
under en tid innan det gick bort.
Jag har läst kommentarer på Melissas(Gabrielle och Antonias mamma) blogg där de
faktiskt tycker att hon "måste" ju gå vidare, och att de var ju faktiskt ett
missfall(de föddes strax efter vecka 20).. Hon bar på sina flickor i över 20 veckor,
hon kände deras närvaro under en lång tid och såklart sörjer hon dem.
Mio föddes i vecka 38, och hans mamma som nu varit änglamamma i över 1 år sörjer fortfarande sin son.
Även fast de här kvinnorna aldrig fick lov att se sina barn växa upp så sörjer de.
Det starkaste bandet man kan känna är till sitt barn, och man börjar känna'
dem väldigt tidigt i graviditeten.
Jag älskade mitt barn redan efter några dagar in på min graviditet och hade blivit
helt förstörd om Saga inte hade överlevt, jag hade fallit så otroligt hårt
och jag vet inte hur jag hade tagit mig upp igen. Jag hade inte orkat finnas, jag hade
nog inte orkat kliva upp mer.
Så därför beundrar jag dessa änglaföräldrar så otroligt mycket, jag häpnar
över deras mod, och styrka!
Att de på något sätt förtsätter att leva, att de orkar finnas och att de våga
r vara i sorgen och smärtan.
Och så blir jag så arg för att det ens får vara såhär, var för ska det behöva hända?
Varför varför varför?
Varför ska vissa personer behöva lida på det här ohyggliga sättet?
DET ÄR SÅ ORÄTTVIST.
"An angel in the book of love
wrote down our babys birth
And whispered as he closed the book
-To beautiful for earth"
Källa
//Anna
Snart 8 månader av liv.
Sitter här med min lilla dotter som i morgon blir 8 månader gammal.
Hon är fylld av liv och utvecklas för varje dag som går.
Igår kväll fick jag nyheten att en liten liten pojke inte kommer att få lov att leva och utvecklas, hans familj kommer aldrig att få se honom växa sig stor och stark för hans liv tog slut innan det ens börjat.
Han blev en väldigt liten ängel istället och jag sörjer med hans familj, och framför allt hans mamma som nu får bära den största sorgen man kan bära. Jag slås igen av hur otroligt orättvist livet är, och hur lyckligt lottad jag är som har min underbara levande prinsessa här.
Dagen den 8 oktober är för mig en glädjens dag, medans ett flertal andra mammor har andra datum som är en sorgens dag. Tänker på alla mammor och pappor därute som gnäller, gnäller på sina barn och över vilken tid de tar, och hur mycket jobb och pengar man måste använda då man har barn. Och så tänker jag på er, er som förlorat era älskade barn, och som inte skulle vilja något hellre än att få tillbaks dem.
Tänker också då jag skriver detta inlägg på ett tidigare inlägg som jag skrev för ca 6 månader sedan.
Det har samma ämne, och jag tänker då som nu på alla er änglaföräldrar därute, som får bära den största sorgen av dem alla. Jag tänker på er och sörjer med er.
Ni är starka människor och jag beundrar er alla!
Puss på er!
//Anna
Knock me down?
Hello - Inlägg 568.
Sitter med ett lätt illamående(jag åt precis en hel skål med kaksmet) och försöker
roa min dotter(som kommit på hur man skriker riktigt högt och riktigt argt, så fort inget roligt händer)
samtidigt som jag tänkte knåpa ihop ett litet inlägg här på bloggen.
Detta är inte det lättaste men det ska väl gå!
Titeln på inlägget. Vad menar vi där?
Jo, precis det som står.
Jag har funderat och funderat över de senaste veckornas händelser och kommit fram till följande:
Ni kan inte slå ner mig.
Bara så, punkt och så var det klart.
Ni vill men ni kan inte. Era hot, era handlingar, era ord och er ovilja, kan och kommer inte att slå ner mig.
Ní har, mina vänner möt er överman.
För jag är beredd att slåss, slåss till jag inte kan stå
mer och när jag gjort det så kommer ni INTE att ha slagit ner mig.
Nej, ni kommer att vara besegrade.
Så. Ta nu till alla knep ni kan, bjud upp till dans.
Jag står här beredd och väntar.
Over And Out
//Anna
Mitt hjärta ska..
Hejsan - Inlägg 564.
.. Komma hit!
Ihhhhh! Snart ska min älskling komma hit, och det ska bli så underbart :)
Jag saknar honom så att jag håller på gå i bitar, och det ska bli så skönt att äntligen få vara honom nära igen.
Jag kommer att pussa ihjäl honom när vi ses! Guuuuuud, jag längtar ihjäl mig!
Puss på er!
//Anna
Sådär ja!
Hejj - Inlägg 562.
Sådär. Då var dagens jäkan bara stå jävla skit avklarat.
Vi har haft vårat samtal och jag har blivit hotad. Som några gånger förr.
Men ja. Jag kan inte göra något! Jag kan bara stå bredvid och se på när min värld rasar omkring mig.
Jag kan bara sitta här med ett jävla kaos i kroppen och få slängt i ansiktet att jag bara ljuger och förstör.
Tack, tack, tack. Fy fan.. Jag orkar inte med det här! På riktigt..
Men det är ju nu som jag inte får ge upp! Det är ju nu som man ska kämpa.. Hur orkar man?
Hur in i helvete ska jag orka bråka ännu mera?
Och det stora frågan, varför gör du såhär? VARFÖR?
Jag vet inte, och vet inte ens om jag behöver veta.. Det räcker med att det är som det är.
SDet är liksom nog bara det. Fy fan! Fy fan!
Ena dagen så ska du aldrig mera träffa henne,, och nästa dag så ska du gå till rätten.. FY FAN!
Det är allt jag har att säga.. FY FAN FÖR DIG!
Over And Out!
//Anna
Sen en tid tillbaka.
Hejsan - Inlägg 561.
Sitter och letar styrka och just nu får Melissa Horn hjälpa mig med det.
Och det gör hon med en text som jag verkligen känner igen mig i just nu, och väldig ofta annars också.
Ger er texten först och låten sen.
SEN EN TID TILLBAKA
Sen en tid tillbaka har jag varit trött Försökt att vara allt på samma gång Så mycket man kan göra och borde och vill Mitt i allt så ska man räcka till Sen en tid tillbaka har jag varit tom Och försökt att hitta spår som leder rätt Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan Och mitt i allt så ska man vara sann Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler Och samlat damm på min gitarr För allting jag skriver blir ändå för kort Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort Sen en tid tillbaka har jag varit tyst Och försökt att känna efter hur det känns Ja man gör som alla andra och försöker att bli van Men jag har tröttnat på att vara likadan Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag Och försökt att vara nån till lags Ja man kämpar för en plats som passar både här och där Och snart har man glömt vem man är Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler Och samlat damm på min gitarr För allting jag skriver det blir ändå för kort Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär Och insett att jag måste börja om Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där Men snart ska jag hitta den jag är Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder Och samlat damm på min gitarr Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler Och samlat damm på min gitarr För allting jag skriver det blir ändå för kort Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort Har jag förmågan att glömma bort
Puss på er!
//Anna
Ja.. Vad säga?
Hejsan - Inlägg 559.
Sitteer här mitt i natten och skriver, borde sova men känner mig både trött och pigg på samma gång.
Jag känner mig less och uppgiven samtidigt som jag känner mig stark och modig.
Det är inte lätt när folk ska jävlas hela tiden. Från det att jag blev gravid har jag fått stå ut med så mycket hat att det räcker för en livstid. Och ni ska inte tro att hatandet är slut, nej då!
Det ska tydligen hatas lite till.. Jag blir så förbaskat trött!
Trött på skitsnack, trött på idioter och trött på att det hela tiden ska ljugas.
Jag är sjukligt trött på det. Fy fan.. Jag blir alldeles imponerad över mig själv att jag ens orkar med, att jag inte sitter och bara gråter i ett jävla hörn. Nej, jag bara går vidare, traskar och traskar tills luften tar slut.
Aldrig tänker jag lägga mig för er, jag tänker kämpa tills jag inte längre kan stå. Jag är inte den som ger upp.
Jaja.. Kanske man skulle sova nu då..
Och just det ja! Glöm nu inte att rappotera vidare om detta inlägg nudå.
Ja, du vet vem du är. Så känn dig träffad.
Jag är inte så dum som jag ser ut.
Puss på er!
//Anna
Det är nog nu.
Hejsan - Inlägg 558.
Det är ta mig fan nog nu!
Jag har fått nog. Sluta upp med att skylla på mig för dina misstag.
Du gör det jämt och jag är less.. Stå för dig själv och dina val och handlingar..
Jag har inte gjort ett skit fel, och det räcker nu!
Sluuuta upp! Jag får fan damp. Suck.. Ska du, spionen rapportera det här inlägget med?
Ja, men gört! GÖRT GÖRT GÖRT!
Se till att få med varenda jävla ord.
Jag vet att du tycker att ALLT är mitt fel. Men du?
Har du kikat på dig själv någon gång?
Om inte.. Så gört!
Väx upp och ta ansvar. Det är mina sista ord, och de är väl valda.
Over And Out
//Anna
TACK!
Hejsan - Inlägg 552.
Vill bara slänga in ett STORT STORT TACK till alla som faktiskt kommenterade och brydde sig ang inlägget om Sagas pappa. Det betyder jättemycket för mig att ni ens tar er tiden och engagerar er.
Jag blev glatt överaskad av en del kommentarer och det är alltid roligt.
Vill också tacka er som inte kommenterade men som endå kontaktade mig och visar sitt stöd, och alla er som får agera bollplank. Ni betyder så så mycket!
Så igen.
ETT STORT TACK TILL ER!
Puss på er!
//Anna
Har lugnat ner mig.. Eller?
Hejsan - Inlägg 550.
Jag ska ta och sätta mig och se lite film, varva ner en aning efter en tuff dag eller rättare sagt en tuff vecka.
Jag har sedan mitt senaste inlägg hunnit prata med Sagas pappa 2 gånger, och träffat honom snabbt 1 gång.
Och han gör mig bara argare och argare. Det är helt sinnes.
Nu har han tydligen ångrat sig, och när han sa att han vi inte var "intressanta" längre så menade han ju inte så..
Nej, men hur fan menade du då?!
Hur kan man säga så och sedan försöka säga att man menade något annat?
Han har gjort så under hela tiden vi känt varandra, slänger ur sig en massa skit. Saker som sårar och sedan, när jag reagerar så menade han inte så. Han kommer med någon mesig jävla ursäkt och tror att jag ska köpa det.
Jag är så less på att hela tiden vara mesig och köpa det! Jag är dödstrött på det..
Jaja, vi ska prata i morgon. Det kommer antagligen inte att leda till något endå, precis som vanligt.
Han kommer att tjafsa, jag kommer att bli ledsen och arg, och så kommer han att skylla över allt på mig.
Som vanligt.
Nej, nu är det faktiskt dags att varva ner! Ska släppa honom för ikväll och bara ta det lugnt.
Puss på er!
//Anna
Det är väldigt enkelt...
Hej igen - Inlägg 548.
...Att le och låtsas som om allt är bra. Speciellt när man är bra på det och har gjort det länge.
Jag sitter och vill släppa taget om allt ont, men det lever kvar. Jag vet att det är där, fortfarande.
Det mörka som jag trodde att jag gjort mig av med, men som tydligen inte vill försvinna.
Men det är upp till kamp. Hatet, fruktan och allt det mörka ska inte vinna.
Det är inte lika starkt som det var förr, nu finns endast en liten liten glimt av det kvar.
Nu lägger jag mig inte längre för känslan. Nej, jag ställer mig upp och slåss emot den.
"Unbreakable"
Tankar.
Hejsan - Inlägg 547.
Tänker för mycket, och känner för mycket.
Tankarna snurrar runt och jag hatar att den här känslan av hat har lyckats smyga sig på igen.
Han har gjort det igen. Han har fått mig att känna hatet, hatet som får mig att tappa luft, hatet som får mig att..
Ja, hatet. Hatet emot mig själv som jag inte känt på så länge nu. Men så, med bara några ord har han väckt det till liv. Han slet upp alla gamla känslor, och bara stampade på mig.
Men jag bestämer mig för att inte ta emot allt det här hatet. Jag vet att jag är bra, även om det inte alltid känns så. Jag gör alltid det som är bäst för min dotter och ingen ska någonsin påstå någonting annat.
God natt på er!
//Anna
Text.
Hej - Inlägg 545.
Ni som vill får strunta i detta inlägg. Jag skriver för mig och bara mig.
En text som behöver komma ut, ord som behöver få bilda en text.
Sitter i min förvirring, i mitt ljus som blandas med mörker och andas.
Dra djupa andetag och andas in livet.
Livet som jag lärt mig att inte hata. Livet som gett mig ännu mera liv.
Liv i form av min underbaraste dotter. Ett litet liv som gör att mitt liv fortfarande levs.
Jag vet inte vart jag står, eller vad jag vill. Fast endå så vet jag.
Jag vet! Fast jag vet också vart problemet ligger. Det ligger i att mitt hjärta blivit avtrubbat.
Jag har stängt av, jag har satt upp en blockad.
Skyddet som jag trodde att jag kastat bort tycks fortfarande sitta kvar och göra sitt jobb.
För när det blir för nära så stänger jag av. Jag slutar att känna och blir arg.
Jag vill inte längre ha kvar mitt inbyggda skydd.
Jag vill känna. För jag har hittat något som är värt att känna.
Jag har hittat någon, jag har hittat det där.
Jag vågar igen, och vill därför bli fri från det här som begränsar mig.
Nu är det inte längre att känna som skrämmer mig. Nu är det denna oförmåga att känna.
Tack för mig.
//Anna
