Hej - Inlägg 545.


Ni som vill får strunta i detta inlägg. Jag skriver för mig och bara mig.
En text som behöver komma ut, ord som behöver få bilda en text.



Sitter i min förvirring, i mitt ljus som blandas med mörker och andas.
Dra djupa andetag och andas in livet.
Livet som jag lärt mig att inte hata. Livet som gett mig ännu mera liv.
Liv i form av min underbaraste dotter. Ett litet liv som gör att mitt liv fortfarande levs.

Jag vet inte vart jag står, eller vad jag vill. Fast endå så vet jag.
Jag vet! Fast jag vet också vart problemet ligger. Det ligger i att mitt hjärta blivit avtrubbat.
Jag har stängt av, jag har satt upp en blockad.
Skyddet som jag trodde att jag kastat bort tycks fortfarande sitta kvar och göra sitt jobb.
För när det blir för nära så stänger jag av. Jag slutar att känna och blir arg.
Jag vill inte längre ha kvar mitt inbyggda skydd.

Jag vill känna. För jag har hittat något som är värt att känna.
Jag har hittat någon, jag har hittat det där.

Jag vågar igen, och vill därför bli fri från det här som begränsar mig.
Nu är det inte längre att känna som skrämmer mig. Nu är det denna oförmåga att känna.




Tack för mig.
//Anna