Hejsan - Inlägg 541.



Precis så känner jag. Ni vet när det ligger där under ytan och bubblar.
Jag vill gå ut i skogen och skrika. Varför?
Jag har inte den blekaste.. Jag bara känner det ligger en klump där, en klump med skrik och
antagligen lite gråt också. Uscha. Och nej. JAG MÅR INTE DÅLIGT.
Jag har bara en dålig dag. Man får lov att ha det utan att vilja hoppa från Alnöbron.

Det är rätt så lustig egentligen. Haha.. Äsch!

Jag bara drygar. Skit i mig så skiter jag i er.. Eller vänta! Det gör jag ju redan..
Aahhh! Märker ni? Jag är mupp, mupp, mupp idag!


Kanske man skulle strunta i att blogga när man är såhär och har såna här dagar?
Folk blir så upp i hejsan över mina muppinlägg. Eller ja. De har iaf börjat bli det.
Men samtidigt så kan jag inte låta bli att skriva heller, för att få skriva ur mig det här hjälper mig.
Det ger mig tid att reflektera och medan jag skriver så kanske jag råkar förstå varför jag känner som jag känner. Och det för mig är viktigt. Att reda ut mina känslor.


Jag vet faktiskt knappt vad jag skriver längre, och jag fattar om ni inte hänger med alls.
Det gör inget, eftersom jag inte skriver för er.
Jag skriver just nu för mig. Mig och enbart mig.

Fast i vanliga fall så skriver jag för er och mig.
Men de här muppinläggen är för mig, och för att jag ska få ur mig lite strunt.



Äsch.


Puss på er!
//Anna

Hejsan - Inlägg 540.


Visst är det jobbigt när man känner sig vilse och man inte riktigt vet vad man känner?
Sån har jag blivit. Eller ja. Jag vet vad jag känner och vad jag vill
men ibland tappar jag bort mig, glömmer vem jag är och tror att jag inte är jag. Fattar ni?
Antagligen inte.

När jag blir såhär, vilsen och sökande då längtar jag efter hem.
Jag har letat och letat hela mitt liv efterr det där som amn kallar hem, det stället där man känner sig trygg och där man alltid vill stanna. Jag trodde för en stund att jag hade hittat det, men vaknade bryskt upp ur den drömmen för snart 1 1/2 år sedan och så nu sitter jag här och finner mig själv sökande efter det där igen.
Fast den enda skillnad nu, är att jag inte längre är den samma som jag var då.
Nej, nu har jag tappat bort mig själv, eller den som jag trodde var jag.
Nu står jag här och söker både efter den jag var, eller den jag vill vara och det som jag vill kalla hem.
Frågan är bara vart det finns att finna.




Puss på er!
//Anna

Hello - Inlägg 528.


Ska fara hem i morgon, och känner mig dubbel.
Jag längtar ju såklart hem, jag saknar allt därhemma. Men samtidigt så lämnar jag mitt hjärta här.
Det suger. Jag känner mig riktigt nere över det, och det är jobbigt.
Det var längesedan jag kände såhär.. Det är rätt så betungande och bara för en liten stund sedan så frågade jag mig själv det är jag gett i mig in på. Varför sätter man sig en situation där man blir "beroende" av en annan människa? Varför gör man det med vilje?
Nu är det ju inte så att jag inte klarar mig utan hjärtat, för det gör jag.
Men. Det är ju bara den här saknaden! Den är ju bara för mycket.
Det är så skönt att inte sakna någon, det är så skönt att inte behöva bry sig om någon annan än sig själv.
Men! Ännu ett men. Det är ju så himla härligt att vara kär också, och att ha någon att dela livet med.
Så ja, jag antar att jag vet varför man gör så här emot sig själv :)

Aja, nu ska jag umgås med hjärtat!

Ha det gött!
//Anna

Hej - Inlägg 526.


Jag har börjat planera min hemresa.
Det känns både bra och dåligt. De braiga med hemresan är ju såklart att jag får träffa
 mina hundar & mina vänner. Sedan så längtar jag efter Sundsvall, jag vill kunna
höra vad folk säger utan att anstränga mig och jag vill andas Sundsvallsluft.
De dåliga är ganska uppebart. Jag måste åka ifrån mitt hjärta, och jag kan redan nu känna
 hur det skär i mitt hjärta. Det gör på riktigt ont och jag blir ledsen ända in i själen.
Uscha. Jag vill inte tänka på det, men jag måste. Jag måste måste måste.
Hatar dessa måsten! Jag vill inte behöva detta, jag vill inte.
Men som sagt jag.. Måste.

Jag har faktiskt, på riktigt ingen aning om hur jag ska klara av det.
Faktiskt. Det kommer att bli så jobbigt.
Suck.

Nej, nu skiter jag i det här.



Ha det bra eller nått.
//Anna

Hejsan - Inlägg 523.


Stod och diskade och kom och tänka på en sak som en person sa till mig en gång, några ord som än idag knager lite i själen. Orden som kastades emot mig var "Allting du gör blir bara skit".
Dessa ord fick jag slängda i ansiktet då jag inte diskat tillräckligt bra, och inte tagit en tvätttid på rätt dag.
Och för mig som kämpat hela livet med att försöka förstå att jag duger och att jag faktiskt klarar av att göra saker sved de här orden riktigt ordentligt. Jag minns hur jag såg in i ögonen på personen som sagt orden, möttes av kylan som strömmade från dem och så kände jag hur de varma tysta tårarna sakta rann nerför mina kinder.
Han hade hellre kunnat få slå mig. För just i det ögonblicket så kom allting tillbaka, kanske var det så att allting jag gjorde bara blir skit? Jag började fundera på om jag var kapabel att göra någonting alls.
Jag började syna mitt liv och fick snabbt för mig att jag var väldigt dålig igen.
Jag hamnade i mitt gamla självhat för en kort stund och glömde nästan bort att andas.
Sakta så lämnade jag platsen och personen som sagt detta och gick till min lilla dotter.
Jag kikade ner på henne där hn låg i sin säng och insåg att allt jag gör faktiskt INTE blir skit.
För där låg hon ju, beviset.
Med ens så återkom luften, att andas gick lättare och jag kände hur hatet sakta gled bort.

Idag vet jag att påstående inte var sant, och att jag verkligen inte förtjänade de där orden.
Men de hann såra mig, och jag kan faktiskt känna än idag att det gör lite ont att tänka på.
Ord kan verkligen såra, och att bara slänga ur sig saker för att man just då känner så kan vara otroligt sårande.
Man vet aldrig vad personen som får ta emot orden har gått igenom eller vad den personen känner.
Så kanske skulle vi alla må lite bättre av att tänka först och tala sedan..



Ha det gött!
//Anna

Hejsan - Inlägg 523.


Satt förut och kikade på två utav mina gamla inlägg, mina två inlägg om missbrukare
och blir nu såhär ett tag senare ganska häpen över de starka reaktionerna jag fick på dem.
För nu när jag läser dem så är de ganska harmlösa.. Speciellt de andra inlägget.
Jag tycker verkligen inte att jag skriver illa om någon person utan jag tycker att jag på ett
 ganska bra sätt framför mina åsikter. Vet inte alls varför det blev så tokigt.
Själv så ser jag inget fel med inläggen. Kanske så var det ett känsligt ämne för vissa?
Jag vet inte. Men, jaja.
Jag står iaf för det jag skrivit och har idag samma åsikter, trots att jag nu har en vän som hamnat i missbruk.
Jag anser fortfarande att man väljer sin egna väg, och jag anser också att det tuffa jobbet med att ta sig ur sitt missbruk är missbrukaren egna jobb. Jag tycker att nyktra missbrukare är stark, men kommer inte att klappa dem på axeln och prisa dem för att de tagit ett smart steg i livet och faktiskt slutat.
Och detta trots att en av mina vänner nu är missbrukare. Så att jag verkligen står för mina åsikter, ja det kan man vara säker på. Även om livet ibland bryter av i konstiga vägar och våra åsikter ställs på sin spets så känner jag mig väldigt trygg i det jag tycker och känner.


.Sometimes life breaks in mysterious ways.

Ha det gött!
//Anna

Hej - Inlägg 517.


Sitter här i ensamheten och tänker.
Saga har somnat och det är alldeles tyst här, det enda som hörs är mina egna andetag
och de tankar som virvlar runt i huvudet. Det är enbart bra tankar och jag känner
 mig väldigt nöjd med livet. Det går bra nu.
Jag känner mig riktigt riktigt glad och även fast det regnar så ser jag bara sol.
Men så tänkte jag. Alltså fortfarande, det är bra tankar. Så tro inte mina vänner
att jag är olycklig mitt i allt det som är bra, för så är det inte. Men nu till det som skulle skrivas.
Jag var på väg att skriva att jag är lycklig, men så slog det mig att jag har så svårt att använda det ordet.
Jag tror att jag bara har varit sådär riktigt lycklig en gång, och det var ju såklart då Saga föddes.
Ingenting slår det.
Men samtidigt så kan jag inte minnas att jag känt mig riktigt lycklig annars.
 Jag vet inte riktigt hur det ska kännas. Hur tusan vet man att man är lycklig?
Lycklig är för mig ett enormt stort ord, det liksom innebär att man mår riktigt bra, och bara älskar allt.
Den beskrivningen kanske inte stämmer, men det är så jag ser på det.
Och så vet jag inte om jag känt vid fler tillfällen än då Saga kom.
Lycka.
Jag kan inte riktigt ta på den känslan, den är liksom för stor.
Men i alla fall. Jag mår riktigt bra just nu, och befinner mig på ett bra ställe i livet.
Jag har kommit så otroligt långt med mig själv under 2009 och det lilla som varit av 2010.
Jag har verkligen insett att jag är ganska så bra, att jag klarar av en hel del och
att man alltid ansvarar för sitt egna mående.
Jag har lärt mig att tänka på ett annat sätt, och lärt mig hantera en del dåliga beteenden.
Så nu är jag på väg, verkligen på väg!

Snart kommer jag att kicka så jävla mycket ass! Vänta ni bara..
Jag kan, vill och vågar!



Jag & Sigge sommaren 2008.





Ha det gött!
//Anna

Hejsan - Inlägg 515.


Det slog mig igår när vi var på dragborgen.
Jag kikade mig runt och såg par, en hel del par med sina små bebisar i olika åldrar och med ens så kände jag mig ensam. Det där med att få vara två har jag inte haft, under den korta tid som jag bodde kvar hos Sagas pappa Andreas var jag endå ensam, eller rättare sagt så kände jag mig ensam.
Varje dag kände jag mig lika ensam och insåg ganska snabbt att det hela var ohållbart.
Jag kunde inte stanna kvar, hur mycket jag än ville ha själva familjegrejen. Det är inte värt att offra sig själv och sin egen lycka för någonting man borde ha.
Jag bestämde mig alltså för att bli ensamstående.

Och självklart så är jag nöjd med mit beslut, men jag hade också såklart önskat att det sett annorlunda ut.
Självklart så hade jag velat ha någon att dela glädjen över min dotter med. Kanske tänker ni nu att det har du ju?  För hennes pappa lever ju. Men det krävs lite mer än det för att man ska samhörighet och kunna dela det där speciella med att ha barn ihop. Precis som de där paren gjorde.
De kollade in i varandras ögon och jag såg hur kärleken till varandra och deras gemensamma barn bara lyste.
Och när jag såg det kände jag mig ensam. Väldigt väldigt ensam.



Ha det gött!
//Anna

Hejsan - Inlägg 511.


Jag har bloggat 2 dagar, och i 2 dagar nu har det muppat.. Inget av de inläggen jag skrev finns ju att läsa finns ju att läsa som ni kan se och jag ORKAR inte skriva om dem!
Jag blev just så irriterad på datorn, internet och ja.. Allt som har med datorer att göra. Puckogrejer!
Bloggar kanske i möra om det nu inte muppar igen..




Ha det gött!
//Anna

Hello - Inlägg 511.


Pratade med en vän häromdagen och då så slog det mig att det här med kärlek inte är så lätt.
Vi bollade lite tankar kring vad kärlek ska gå ut på och jag har inte riktigt släppt det sedan dess.
Igår kväll när jag var ute och gick i regnet så började tankarna snurra runt igen, jag slås av hur det såg ut förut för mig och hur många fortfarande har det.
Jag anser att kärlek är att stärka varandra, utan att man måste behöva den andra för att klara sig.
Förstår ni?
Mitt egna välmående får inte bli totalt beroende av en annan person.
För om det enda som får mig att må bra är en annan person, ja då kommer jag att gå under då den personen kanske lämnar mig. Eller så kommer jag att lämna den personen då jag på egen hand börjar må bra.
Och åt båda hållen skapar detta väldigt mycket smärta.
Jag vet om allt det här själv eftersom det är självupplevt.
Jag har själv använt kärleken från en annan person till att må bra, och när den här kärleken försvann och rann ut mådde jag väldigt dåligt, jag föll och slog mig väldigt hårt. Under en lång tid var jag vilse, jag sökte efter någonting som jag inte kunde hitta i någon annan än mig själv. Jag sökte efter kärleken som skulle få mig att må bra igen. Jag hittade den inte utan fick istället försök att hitta den i mig själv. Nu idag när jag skriver det här så behöver jag inte kärleken ifrån en annan person för att må bra, jag söker inte längre efter den som jag gjorde förr och kommer därför inte att falla lika hårt om jag blir sårad igen. Och jag kommer heller inte att såra någon genom att inte behöva dennes kärlek längre.




Ha det gött!
//Anna

Hejsan - Inlägg 508.


Här kommer ett sånt där inlägg som jag anser att det är för lite av här.
Nämligen ett sånt här gulligt inlägg som är fullt av mysiga pirrande känslor.
Jag sitter här nu, och dricker kaffe. Och såklart så tänker jag. Det gör jag en massa, men idag och i väldigt många dagar som varit så är det bara glada tankar!
För jag är nämligen glad. Eller ja, det har jag ju varit länge, men nu är jag sådär extra glad!
Och jo en aning kär.. Hehe, det kanske är därför jag är sådär extra glad?
Vad tror ni?

Jaja, till saken nu då! 
Jag sitter också lyssnar på en alldeles speciell låt som jag för många månader sedan tillägnade åt bebisen i magen, det vill säga Saga. Nu när jag hör låten igen så har den fått en ny mening och det känna alldeles rätt. 



"Remember those walls I built
Well baby they're tumbling down
And they didn't even put up a fight
They didn't even make a sound
I found a way to let you in
But I never really had a doubt
Standing in the light of your halo
I got my angel now"




Ha det gött!
//Anna

Hejsan - Inlägg 504.


Sitter här mitt i natten, och bara sitter. Egentligen borde jag nog sova men jag vill inte riktigt gå och lägga mig ännu. Jag sitter nämligen upp och väntar, väntar fast jag inte borde vänta. Jag har nämligen slutat att vänta i mitt liv, den delen av mitt var över tills bara för ett tag sedan. Nu är jag nämligen en sådan som väntar igen.
Och jag gör det med en hel del glädje men också med lite vemod.
För jag hade ja faktiskt sagt att jag inte ville ha det, trots att jag nu vill ha det.
Jag hade faktiskt lovat mig själv att inte hamna där igen, och nu är jag snart där igen.
Men även om det är skrämmande så är det samtidigt väldigt upplyftande.
Och jo, en del av mig vill ju ha det. En del av mig har alltid velat ha det.
Men den realistiska delen av mig vill verkligen inte ha det, den delen hotar med att sticka sin kos om jag genomför detta, och vet ni vad?
Jag bryr mig inte!

För jag är så inåt helvete less på att vara realistisk och rädd.
Jag är så less på att hela tiden tänka på allt som kan gå fel.
Till och med nu när jag skriver det här så liksom hör jag den där tvivlar rösten i huvudet.
Den som säger "Du vet ju hur ont det gör".

Ja, jag vet hur ont det gör, men mina kära vänner jag ORKAR inte bry mig.


HA DET GÖTT!
//Anna

Hejsan - Inlägg 503.


Besattar på Westlifes låt "Sound Of A Broken Heart" ifrån deras nya skiva "Where We Are".
Den är så bra, och texten är helt underbar.
Borde egentligen sova och jag är verkligen trött, men eftersom jag besattar den här låten och Country Life på FB så kan jag inte lägga mig riktigt än. Men snart, snart ska jag sova.
Lämnar er med lite ord sammanvävda till en text.


In so many ways I tried to reach you
And I don't know why I couldn't get through
When I tried so hard to break your guard
Didn't know it would leave this scar
Leave this scar
Now I've made it this far
And the pain isn't over
But the sun keeps on risin'
And I keep getting stronger

I never thought that I'd survive you
But I will be free
And there'll be so many nights I gotta get through
But now I see
You'll never be the end of me
Cos when my world fell apart
And I didn't know where to start
I heard the sound of a broken heart
I still feel the pain
I heard the sound of a broken heart
It still beats the same
When will the world start spinnin'
And what happened to my happy ending
Learning what it takes, to turn this page
Didn't know how to walk away
Walk away
Now I've made it this far
And the pain isn't over
But the sun keeps on risin'
And I keep getting stronger

And I won't stay down; I know my heart's still beating
Cos I hear the sound, tellin' me I'm alright
Tellin' me to move on

Still feel the pain for you
Still beats the same




Ha det gött!
//Anna

Hejsan - Inlägg 501.


Satt och tänkte. Ja, ni vet jag brukar ju göra det ganska ofta.
Ibland så händer det att jag tänker på tok för mycket, och ställer till det en massa för mig själv genom att övertänka allt. Jag har de senaste dagarna försökt att släppa det och sluta att snurra in mig i olika tankar.
Men ja, jag kunde bara ignonera tankarna i några dagar. Nu är de här igen, och har varit det mest hela dagen. Och om jag ska vara ärlig så har de legat där alla de här dagarna då jag inte skulle tänka dem. De liksom bor här, och verkar inte vilja flytta. En del av tankarna är ju såklart bra, och ja såklart är en del är mindre bra tankar.

Eller mindre bra, låter ju bara fel! Men ja, det är tankar som skapar problem för mig och sätter käppar i hjulet för mig. Men jag har faktiskt kunnat så smått börja sätta dem åt sidan.
Jag har lyssnar nu inte alltid på rösten som säger åt mig att det inte är värt det och det är ett stort framsteg!

Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget men jag antar att jag behövde skriva av mig lite.


Old pic, old feelings.
Time to let go?



Ha det gött!
//Anna

Hej - Inlägg 498.

Varning för ett tragiskt inlägg!



Satt här i tystnaden och läste gamla inlägg som jag skrivit. Vet inte hur smart det var, men ja. Jag gjorde det iaf. Det är inte såhär att jag sitter här och mår dåligt, nej inte alls. Men det bara kom som en våg över mig. Det liksom bara.. Jag vet inte.. Kom som en chock. Den här känslan. Jag vet inte riktigt vad den vill, eller hur jag känner, men tårarna komme endå och rullar nerför mina kinder. De där tysta förädriska tårarna som gör mig så less. Vart kommer de ifrån och varför?

Jag vet inte, eller så vet jag. Men jag bestämde mig just, jag vill inte ha det, inte nu, inte någonsin, inte alls!
Det får vara.. För jag tänker verkligen inte hamna där igen. Trasig på marken.


NI fattar noll just nu, jag vet. Men det gör inget.


Just keep on walking



Ha det gött!
//Anna

Hejsan - Inlägg 496.



Tänkte inte utveckla min titel för du är inte ens värt besväret. Men du har inget att hämta hos mig.
Tack och hej.



Ciao!
//Anna

Hejsan - Inlägg 490.



Var ute och gick med hundarna för en stund sig, och märkte att våren börjar komma fram.
Det är lika underbart varje år, och exakt samma känsla infinner sig i min kropp varje år.
En sån där känsla av frihet och hopp. Jag andas in luften och riktig känner hur den fyller varje del av min kropp och liksom ger mig extra bränsle. Doften av vår som slår emot mig då jag öppnar fönstret eller dörren, gör mig lycklig och jag liksom glömmer bort allt som någonsin känts jobbigt och svårt. För när våren infinner sig där jag är, ja då bli allt lite lättare och luften går så enkelt att andas.




Våren 2008.




Ciao!
//Anna

Hello - Inlägg 487.


Okej, såhär.
Nu jädrar kommer det ett inlägg som heter duga!

Jag behöver skriva av mig och ja. Det måste ju bli här eftersom det här är stället där jag skriver allt.

Kom på att jag skulle skriva det då jag hörde den underbare Brian Mcfadden sjunga "We had something, that I've been missing". Och det är sant - Vi hade någonting som jag har saknat, men som jag vägrar erkänna att jag saknar. För att jag vill inte ha det som följer. Ni vet den där hemska jävla smärtan som kommer med att bli lämnad.. Den smärtan som jag fått uppleva ett antal gånger, och det gör lika förbannat ont varje gång. Värst var det såklart efter Frida. Då blev allt bara svart, och jag kunde inte andas. Jag kunde verkligen inte. Och jag tänker ALDRIG känna så igen. För jag tror inte att jag orkar med det..

Fasiken, det tog mig hur lång tid som helst(och ett barn) att komma över henne. Och jag bara känner i hjärta och själ att jag orkar inte, nej fan! Jag orkar inte.
Har hört att det tydligen ska vara värt det, men jag vette fan. Kan nog inte tycka det.
För smärtan jag har känt liksom äter upp mig innefrån, den vänder allt ljus till mörker och lämnar  mig kippandes efter luft..  Men samtidigt så vill jag bli kär, jag vill vakna varje morgon bredvid någon som jag kan säga "jag älskar dig" till. Jag vill ha "det där".. Ni vet..Det där!
Jag vill dela livet med någon, jag vill ha fler barn och det med någon som vill samma som mig.
Någon som lyser upp av glädje då jag berättar att vi ska ha barn, och någon som är lika ivrig som jag över graviditeten och som gråter på förlossningen.
Men samtidigt så vill jag inte ha det, eftersom jag går smärtan i förväg.
Jag bara antar att jag ska bli lämnad, sårad och stampad på att jag inte vågar. Jag vågar inte tro och jag skjuter bort de känslor jag ibland råkar känna.
Men ja, jag vet inte. Har god lust att skriva att jag ska ändra mig, men det vågra jag inte eftersom mitt privata kaos finns kvar och så länge det bor i mig vill jag inte säga så.


Och, nej. Jag är inte naken på bilden, hehe!



Ciao!
//Anna