Hejsan - Inlägg 515.


Det slog mig igår när vi var på dragborgen.
Jag kikade mig runt och såg par, en hel del par med sina små bebisar i olika åldrar och med ens så kände jag mig ensam. Det där med att få vara två har jag inte haft, under den korta tid som jag bodde kvar hos Sagas pappa Andreas var jag endå ensam, eller rättare sagt så kände jag mig ensam.
Varje dag kände jag mig lika ensam och insåg ganska snabbt att det hela var ohållbart.
Jag kunde inte stanna kvar, hur mycket jag än ville ha själva familjegrejen. Det är inte värt att offra sig själv och sin egen lycka för någonting man borde ha.
Jag bestämde mig alltså för att bli ensamstående.

Och självklart så är jag nöjd med mit beslut, men jag hade också såklart önskat att det sett annorlunda ut.
Självklart så hade jag velat ha någon att dela glädjen över min dotter med. Kanske tänker ni nu att det har du ju?  För hennes pappa lever ju. Men det krävs lite mer än det för att man ska samhörighet och kunna dela det där speciella med att ha barn ihop. Precis som de där paren gjorde.
De kollade in i varandras ögon och jag såg hur kärleken till varandra och deras gemensamma barn bara lyste.
Och när jag såg det kände jag mig ensam. Väldigt väldigt ensam.



Ha det gött!
//Anna