Det vackraste som finns att tillgå..
Hejsan - Inlägg 484.
Detta är det absolut vackraste som finns att tillgå just nu. Det absolut vackraste.
Ciao!
//Anna
Kind of..
Hejsan - Inlägg 481.
Vet inte vad det är med mig. Jag är fortfarande vaken, klockan står på 02:21 och jag borde sova.
Det är bara det att jag inte kan. Det går inte. Minns knappt när det var såhär sist, men nu är det iaf så igen.
Jag känner att jag har en massa att skriva, men samtidigt så vill jag inte. Damn!
Jag hatar att känna för mycket, det är jobbigt. Och jag har haft min del av jobbigt nu tycker jag.
Jag vet inte jag. Kanske överanalyserar jag, kanske borde jag bara sluta att tänka?
Det vore något det. Men samtidigt så vore det heller inte så roligt, för det är ju bra att tänka.
Men jag ska alltid tänka för mycket. Jag går smärtan iförväg.. Kan man säga så?
Jo, det kan man.
ÄSCH. Nu ska jag sova och låta dessa tankar sakta försvinna ut i drömmarnas värld.
Ciao!
//Anna
En såndär vanlig dag? Njaa, kanske inte!
Hellosan - Inlägg 479.
Sitter här och känner mig salig! Jag har spenderat den här dagen med att smsa, och skriva på msn.
Jag har besattat med andra ord. Och jag har bara pratat med en enda person. Ja, en enda!
Kan ni tänka er? Vem fasiken då, undrar ni?
Det ni säger jag, det ni!
Har en såndär mysig känsla i kroppen, en sån där känsla som jag inte haft på väldigt länge.
Och det känns riktigt riktigt bra! Nej, vad tusan också.. Det här är skumt!
Jag vet knappt vad jag skriver just nu eftersom allt känns lite konstigt och virrigt. Herregud!
Så det kan gå!
Skåne har sina godbitar, eller vad tycker du Maria?
Ciao!
//Anna
Ännu en dag.
Hejsan - Inlägg 469.
Så har ännu en dag gått till enda. Och vad har man gjort idag då?
Jo, jag har gjort det jag brukar göra, varit mamma till Saga och varit matte till mina vovvar!
Har iaf fått klartecken från min bloggdesigner, Dessan att en ny design kommer till helgen :D
Roligt va?
Tänker inte berätta hur den ska se ut, så ni får helt enkelt vänta och se :)
Jag har idag också gjort någonting spännande, nämligen bett min älskade kusin att ringa min mamma och be min mamma ringa mig.. Jag, har i ett tidigare inlägg skrivit om min mamma. Vet inte riktigt om alla läst det, och jag hittar det inte men jag kan återge lite snabbt. Jag växte inte upp med mamma, utan hos min moster. Min mamma lämnade efter min pappas död bort mig och kom aldrig tillbaka. Senare när jag blev äldre fick vi kontakt igen, men den tappade snart bort. Jag har i Stockholm 2 syskon som jag knappt har träffat.
Så nu har jag alltså tagit upp kontakten igen! Och varför undrar ni?
Jo, jag har själv fått barn och känner att det kanske är dags att ta kontakt med min biologiska mamma igen. Sedan har jag dessutom 2 stycken syskon som jag hemskt gärna vill lära känna :)
Ska bjuda dem allihopa på dopet, och vill ju gärna grunda först!
Så imorgon väntar jag samtal ifrån min mamma, som jag inte talat med på ca 5 år.. Skrämmande?
Jo, en aning. Speciellt med min telefonskräck.. Menmen! Det ska gå :)
Uscha, är faktiskt riktigt nervös och mår en smula illa.. Visseligen så kan illamåendet bero på allt godis jag precis ätit, men endå!
Aja, ska sluta nu :)
Ciao!
//Anna
En dag i tankens tecken.
Hejsan - Inlägg 463.
Idag har det varit en dag med en massa tankar, jag har liksom känt en hel del och funderat en massa.
Satt precis och pratade med Sara, och liksom gick tillbaks i tiden. Hur det kändes förut och om hur jag var innan Saga, innan jag var gravid. Uscha! Jag gjorde saker jag aldrig trodde om mig själv, jag sårade personer och jag ljög. Jag ljög en massa och var dum emot de som brydde sig om mig.
Allt detta bara för att jag mådde dåligt. Jag var bitter och sårad.
Oftast så pratar jag inte om det här, men ibland så måste lite av det ut. Och då är det skönt att det finns fina personer som underbara Sara som orkar lyssna! Det är verkligen uppskattat :)
Sara, för ca 1 år sedan då vi gick i samma klass.
Nu bor vi miltals ifrån varandra, men endå så ställer hon upp och lyssnar när det behövs!
Tack, Sara :)
Vi hörs när vi hörs
//Anna
Jag vet inte.
Hejsan - Inlägg 462.
Jag vet inte jag. Jag har fått kommentarer på mitt tidigare inlägg, men jag kan inte ta åt mig dem. Vet inte varför jag helt plötsligt börjar känna såhär? Det har under bara några dagar blivit jättestort och just nu ligger det och skver i hjärtat. Nu får ni ju inte tro att jag går runt och mår dåligt för så är det ju inte.. Men det liksom skver. Ni vet som skoskav? Det liksom ligger där och irriterar..
Äsch, jag vet inte. Jag vet verkligen inte! Sedan sitter jag här på golvet med datorn framför mig, gråten i halsen och lovar mig själv att nästa gång, ja då ska jag minnsann INTE ta någon bedövning!
Men varför är detta så viktigt för mig? Jag har länge gått runt och faktiskt tyckt att jag var bra på att föda barn, hehe. Jo, det kändes som om jag kunde det och faktiskt kunde det.
Jag var lugn och fokuserad. Jag tyckte om det, konstigt nog. Jag bara längtar efter att få göra det igen.
Men endå så hackar jag upp mig på detta! Varför? Ja, som sagt.. Jag vet inte!
Och jag vet ju det, att om jag lovar mig själv att int ta nästa gång och jag endå gör det så kommer jag att bli så besviken på mig själv igen.. Så egentligen bör jag ju inte lova något sådant. Ta det som det kommer bara. Ska försöka att lirka ut de här konstiga känslorna och inse att jag var bra och stark trots att jag tog bedövningen!
Vi hörs när vi hörs
//Anna
Min hemlighet.
Hej - Inlägg 461.
Satt och läste om att lille Benjamin kommit till världen. Fastnade ett flertal gånger på raden "och kan ni tänka er att hon inte tog någon bedövning". Jag läser den om och om igen, och så blir jag stolt. För det var väldigt bra gjort, och jag blir stolt. Men så smyger det sig på, tanken på min lilla hemlighet sipprar sig in i hjärnan och hjärtat och gör sig påmind. Det finns något som jag inte har berättat för nästan någon. Kanske har det sluppit ur mig till Sophia vid något tillfälle, men annars har det legat väl bevarat.
Min hemlighet rör min förlossning. Den rör känslorna kringen viss del av den.
Jag skrev innan min förlossning att jag helst ville slippa att ta någon ryggedövning, och att jag helst ville klara av det på naturlig väg så att säga. Som ni alla vet, blev det ju inte så utan jag tog ryggbedövningen.
Vad ni inte vet är att jag under tiden de tog den och strax efter grät. Jag grät för att jag kände mig misslyckad. Jag grät för att jag gått emot det jag sagt och gjorde det som inte var tänkt.
I mitt sinne då så fanns tanken att jag inte var stark nog, jag var vek och gav upp.
Snabbt fick jag knuffa bort tankarna eftersom jag hade ett jobb att göra. Jag hade ju den viktigaste delen kvar och så kapslade jag in mina känslor om ett misslyckande långt in i kroppen och tänkte sedan inte mera på det under en tid. Men så ibland ploppar det upp igen, och varje gång det gör det så tänker jag för mig själv att jag var tvungen eftersom annars hade mina krafter inte räckt. Jag hade inte orkat förlösa min dotter.. Men det gnager endå. Varför klarade inte jag av det? Vad är det för fel på mig?
Ja, jag vet! Det är inget fel alls, men varför känns det då som om det är det?
Vi hörs när vi hörs
//Anna
Grattis!
Hej - Inlägg 460.
Tänkte sända iväg ett stort stort GRATTIS till min fina vän som skriver bloggen "Gravid på 17 år".
För klockan 20:12 kom lille Benjamin. Efter 39 veckor och 2 dagar så är han äntligen här :)
Lycka till nu gumman! Du kommér att bli en underbar mamma, och din pojkvän och tillika Benjamins far kommer att bli en underbar far!
GRATTIS FRÅN MIG, SAGIS OCH VOVVSINGARNA <3
På spänn!
Hejsan - Inlägg 459.
Somnade klockan 2 i natt, och sitter just nu på helspänn!
Ni vet det jag nämnde i mitt tidigare inlägg?
Det har nu gått ännu mera framåt och just nu befinner sig min fina vän på förlossningen!
Vi pratade fram till ca 10 i 2 i natt, då jag sedan var tvungen att sova. Jag loggade sedan in här vid 7 imorse och möttes av kommentaren att hennes vatten gått! Klickade in på hennes blogg, där hon hade srivit samma sak och därefter ca 45 minuter senare skrivit ett till inlägg och berättade att hon nu hade rejält ont och skulle fara upp till förlossningen! Så nu sitter jag här, och väntar på nyheter!
Tydligen så ska hennes syster uppdatera hos henne, men ännu finns ingen uppdatering och jag är såå nyfiken på hur det går för dem!
Jag hoppas att allt går finfint, och att det kanske till och med redan är en bebis här?
Hoppas :)
Sänder lite styrkekramar till henne och ska snällt sida vid datorn och vänta på uppdatering!
Vi hörs när vi hörs
//Anna
Med tårar i ögonvrån..
Hejsan - Inlägg 458.
Loggade in och möttes av en kommentar från signaturen "Gravid på 17 år".
Och så blev man visst sittandes här, snyftandes och överlycklig! Kanske, kanske är hennes bebis på väg nu!
Jag har följt denna underbara tjej sedan vecka 12 och nu 6 dagar innan BF, så har slemproppen gått!
Gissa om jag är ivrig? Ahh, hur fan ska jag kunna sova?
Vill vet MERA! Ohh, hoppas att värkarna kommer nu då!
Jaja, nu ska jag försöka att sova, men datorn den står på i natt!
Vi hörs bär vi hörs
//Anna
Arg, japp det kan jag bli!
Hej - Inlägg 454.
Tänkte slänga in ett nattligt inlägg igen, ska strax bädda ner mig men först så måste ju jag få berätta om vad Sagas pappa så snällt sa till mig idag.. Jo, han sa något i stil med att: Om du tycker det är du ju för fan dum i huvudet! Och jädrar vad arg jag blev! Arg som ett litet bi, vill jag lova!
Svarade endå lungt och sansat att: Jag är inte dum i huvudet, och det har ingen i den här världen rättigheten att säga till mig att jag är. Tyst som en mus blev han, och mumlade att det var ju inte så han menade.. Nejnej, självklart så gjorde du ju inte det! Nejdå.. Åhh, jag blir så ARG! Ibland driver den där karln mig till vansinne! Han ska tjafsa om allt och ingenting, komma och tycka saker när han inte har något med det hela att göra och framför allt visa hur pass mycket bättre han är än alla andra. Suck! Vad såg jag i honom? Fattar inte vad jag tänkte, inte alls.. Men så går det då man är deprimerad och törstar efter närhet, man ger sig i lag med personer som man normalt sett skulle undvika.
Men nu får ni ju inte tro att vi bara tjafsar! Nej då, vi kommer ibland överrens också. OCH, jag bråkar ALDRIG då Saga är med, för sånt ska hon inte höra. Någonsin.
Jaja, nu har jag skrivit av mig lite!
Vi hörs när vi hörs
//Anna
Kommer det en dag?
Hejsan - Inlägg 451.
Ligger här i sängen och funderar lite. Har märkt att jag lite smått börjat att söka efter potentiella partners, eller vad man ska kalla det. Jag ser potentiella pojk/flickvänner överallt och undrar nu därför om det är så att det faktiskt kommer en dag då man ledsnar på att vara själv?
Fast jag vet ju med mig själv att jag INTE vill ha något förhållande, för jag orkar fan inte med det just nu.. eller senare heller för den delen. Men så vad är det då jag vill åt? Blir man ibland lite närhetstörstande och längtar efter det man egentligen inte vill ha eller? Hur funkar det?
Eller är det i själva verket så att jag vill ha någon men inte orkar med allt dravel som följer med?
Jag vet inte alls jag.. Kanske vill jag bara ha någon som flaxar över hit på beställning, men som jag egentligen inte känner så mycket för att jag inte skulle bry mig om personen försvann? Så är det nog..
Jaja, nu ska jag sova men vi höres!
Vi hörs när vi hörs
//Anna
Kaos.
Hejsan - Inlägg 449.
Sitter nu hemma och tänkte skriva ett inlägg. Jag är trött och har lite ont i kroppen, känner mig en aning överkörd. Anledningen till allt detta är SJ. Allt är Sj's fel, precis allt.. Bara för att de var 1 timme försenade in på stationen i Stockholm, och bara för att de senare blev ytterligare en timme försenad under resans gång så är jag lite halvsjuk. Stod och väntade i ca 1 timme på det förbaskade tåget, som inte verkade finnas någonstans. Inte ens personalen åp SJ visstevart tåget var eller vart på Stockholms station det skulle inkomma. När det väl inkom så drog resan ut på tiden, växelfel efter växelfel och vips så var vi 1 timme till försenade!
Vi skulle ha varit hemma klockan 22:00, men när vi anlände till Sundsvall var klockan 24:15.. Och Saga, hon hade nattat sig.. Gissa hur glad hon blev över att bli väckt och nerstoppad i vagnen? Inte glad alls kan jag berätta för er.. Menmen, jag var ju tvungen! Hem skulle hon ju. Så jag stoppade ner henne i vagnen, nerbäddad i åkpåsen och med min jacka över. Så jag gick hem utan jacka, en aning kallt kanske men det var ju bättre att jag frös än att Saga gjorde det.. Och allt detta tack vare SJ's otroligt dåliga organisationsförmåga!
Vi hörs när vi hörs
//Anna
Man ska veta vad man ger sig in på.
Tänkte ge mig på ett seriöst inlägg såhär på morgonkvisten.
Ett inlägg om att skaffa barn.
Om att man ska veta vad man ger sig in på.
För mig är det inget bekymmer att jag inte längre bara kan göra saker, att jag ibland får äta kall mat, dricka kallt kaffe, vara uppe långt in på nätterna fastän jag egentligen vill sova, gå och lägga mig tidigt fastän jag egentligen inte vill m.m. Men för många därute spelar detta roll. Och allt det jag just beskrev följer ofta med att skaffa barn, man blir låst. Låst på ett väldigt, enligt mig, trevligt sätt. Men för många slutar det hela med att det bara blir jobbigt.
Många ser på barn som gosiga och söta, och jag tror att många helt enkelt inte ser allvaret i att faktiskt skaffa barn.
De tror att det är "a piece of a cake" och skaffar barn allför lättvindigt. Ett barn är ett livslångt ansvar.
Du, som förälder ska under hela barnets liv se till dess bästa.
Bara för att du en dag vill gå på stan själv, så betyder inte det att du kan.
Bara för att du hellre vill köpa kläder till dig själv, istället för till ditt barn så betyder det inte att du kan.
Nej, för från och med den dagen som du bestämmer dig för att behålla barnet i din mage, så är inte du längre den viktigaste personen i ditt liv. Somliga tycker om det och somliga hatar det.
Vilken person är du?
Med detta inlägg menar jag såklart inte att jag inte är nöjd med mitt val.
Nej, för jag älskar mitt val! Jag älskar att vara låst, och jag älskar att vara Sagas mamma.
Jag är nöjd med mitt val, skulle du bli nöjd med ditt?
Vi höres när vi hörs
//Anna
Mitt jag i relationer.
Sitter här mitt i natten och printar ihop ett inlägg, jag kan inte sova vilket nu för tiden hör till ovanligheterna men som tydligen kan inträffa fortfarande. Pratade nyss med en nära vän som berättade någonting chockerande och jag känner att det måste få smälta in lite innan sömnen kan få jaga ikapp mig. Innan jag bestämde mig för att sätta igång datorn och skriva detta inlägg så låg jag i sängen brevid Saga och funderade över mitt jag i relationer. Alltså hur jag är som person då jag hamnar i en relation och kom fram till denna slutsats.
Förr innan det tog slut mellan mig och Frida, eller då jag var med Maria eller Anders så var jag mjuk, paranoid, smått svartsjuk, rädd och ängslig. Jag var för det mesta rädd för att bli lämnad kvar, lämnad av den jag älskade så högt.
Jag var beredd att offra i princip vad som helst för att den jag älskade inte skulle låta mig bli ensam kvar, och detta gjorde mig nog till krävande. Jag hade en förmåga att älska för mycket, om man nu kan kalla det för så. Jag lät mig själv helt utan skyddsnät bara falla ner i ett hav av känslor som till slut, alla 3 gångerna slukade mig med hull och hår. Efter den sista gången, gången med Frida blev jag annorlunda. Min längtan efter kärlek liksom löstes upp och jag ville inte längre ha det där. Nej, jag var hellre ensam och trygg än tillsammans med någon och rädd.
Sedan då jag träffade Sagas pappa kände jag att, jo jag kunde ju försöka igen. Jag gav kärleken en chans.. Trodde jag. Men snabbt märkte jag vad jag hade förvandlats till - En hård och kall person som bara levde enligt hur man borde. Man skulle vara kär och man skulle vara två.
Att det inte fanns några djupa känslor med i bilden, det brydde jag mig inte om. Nej, för utåt sett så det ju bra ut, vi var kära och jag hade hittat någon igen. Någon att slösa den kärlek jag bar på som jag inte förmådde lägga på mig själv och mim egna person. Långsamt så märkte jag att känslorna inte fanns, de var bara uppdiktade eftersom jag kände att det var så det skulle vara. Lycklig, det var jag inte och kärleksfull var jag långt ifrån!
Från att ha varit den som frikostigt gav min kärlek satt jag nu och höll på den, för jag visste vad det skulle ge. Om man ger av sig själv blir man bara alltid bränd, var orden jag levde efter. Ingen skulle minnsann komma och tro att jag var beroende av en annan person, och ingen skulle få "äran" att köra över mig igen.
Ingen skulle någonsin såra mig så djupt igen.
Nu när jag skriver det här har jag kommit en bit på vägen, jag vet hur jag varit och är beredd att förändra.
Ännu är jag inte redo att ingå i ett förhållande eller att ge av mig själv på det sättet, men det gör heller ingenting.
Nej, för jg börjar att tro på min egna person och på min egna styrka. Jag börjar ha dagar då jag faktiskt inser att jag är ganska fantastisk och att jag är stark och modig. Och visst är det skönt att inte behöva leva efter någon mall, utan bara leva som man vill.
För ensam kan visst vara stark.
Vi hörs när vi hörs
// Anna
Några ord innan läggdags.
Kom för ca 1 halvtimme sedan in från en nervpressande promenad till ICA bersgatan.
Saga var helt ifrån sig i vagen och det slutade med att jag helt enkelt bar hem henne istället. Usch, jag klarar inte av när hon blir sådär ledsen.. Jag blir stressad, ledsen och upprörd. Hela mitt innanvände blir totalt KAOS!
Det är inte alls så att jag tycker att hon är jobbig eller så, nej jag bara hatar när hon är ledsen, för jag älskar henne så och vill inte att hon ska vara ledsen! Självklart så kommer hon ju att vara ledsen under fler stunder i sitt liv, men nu är hon ju så liten och när det blir sådär tokigt i vagnen som det blev nu, ja då känns det bara fel..
Så jag plockade helt enkelt upp både henne och åkpåsen och bar hem henne, väl hemma så sov hon ju såklart som en stock i sin mammas tryga famn och ligger fort farande och sover :)
Så jag känner att jag tog rätt beslut där borta vid ICA, för Sagis blev lugn och trygg och sover så söt!
Just nu har jag ätit lite glass med nougatsås, och druckit kaffe till. Jädrar vad smaskigt det var!
Lite vardagslyx sådär som man får ha när man har en bebis här hemma.
Saga ca 2 månader gammal, och väldigt nöjd!
Vi hörs när vi hörs
// Anna
Att känna obehag.
Har nu under en tid ramlat över en hel del program som handlar om ungdomar som är eller vill bli gravida.
I dessa program görs en hel del för att ungdomarna ska välja en annan väg, alltså vänta eller göra abort, och jag fylls alltid av detta obehag då jag ser detta. Flickorna får ofta ta hand om en docka, som tydligen skall vara som att ta hand om en riktigt bebis och de här flickorna lessnar ganska fort på dockan och glömmer den på diverse ställen eller rent av lägger den i garderober och dylikt för att slippa höra den.
Anledningen till att jag känner obehag är att jag tycker att de vuxna personerna i dessa program beter sig felaktigt och de försöker skäramma ngdomarna till att inte skaffa barn för tidigt, de påvisar att de "inte ens" kan ta hand om en docka och att såklart inte är redo för ansvaret som det innebär att vara mamma.
Det som upprör mig är att de vuxna baserar sin åsikt på en docka.
En docka.
Hade någon gett mig en docka innan Saga kom, hade jag antagligen också stoppad den i garderoben.
Eftersom det är just det, en docka.
En docka har inga som helst likheter med min älskade dotter som faktiskt behöver mig.
Att ta hand om Saga är ett nöja, jag njuter av varenda stund.
Men att ta hand om en docka på det sättet skulle aldrig falla mig in, vare sig jag var gravid eller ville bli gravid.
Just därför att en docka endå bara är en docka och inget levande väsen som behöver kärlek och omtanke för att överleva. Nej, en docka behöver ingen omtanke. En docka behöver ingenting, eftersom det är ett dött ting.
Självklart så finns det personer som i allt för ung ålder inte ska ha barn.
Det finns de som inte är redo, självklart så gör det det.
Men att använda en docka för att påvisa det känns för mig bara fel.
Varför inte låta andra unga mammor berätta för dessa unga tjejer om vilket jobb det är istället?
Nej, jag känner att jag måste sluta se sådana program eftersom jag känner ett sånt starkt obehag av dem.
För att se unga tjejer behandlas som om de vore mindra värda bara för att de känner barnlängtat eller för att de råkat bli gravida klarar jag inte av. För endå om vi ibland är för unga och väljer knepiga vägar så tror jag att finns en styrka inom oss, en styrka som ger sig till känna när vi som mest behöver den.
17 år & gravid
&
17 år och mamma till Molly
Två lysande exempel på undomar som är och kommer att bli fina mammor trots sin ringa ålder!
Vi hörs när vi hörs
//Anna
Ett år har gått - 2009.
Tänkte skriva lite om året som gått, jag gjorde det efter 2008 och vill ju såklart att det ska vara en återkommande tradition här i min blogg som ska finnas förevigt, hehe!
Mitt år började med lite festande och en massa kyla.
Sedan när det nalkades februari började jag må illa, mensen uteblev och jag hade otroligt ont i magen.
Självklart blev jag fundersam men tänkte faktiskt aldrig på att jag faktiskt kunde vara gravid.
¨Nej, eftersom värken jag kände var precis som mensvärk trodde jag att mensen var på väg, men att den var försenad.. Ack, så fel jag hade!
I februari, i slutet kände jag att graviditetstest var på sin plats och när det var positivt så grepp chocken tag i mig!
Jädrar.. En liten,liten bebis växte, precis i det ögonblicket i min mage.
Jag visst med ens att mitt liv inte skulle bli sig likt.
Sedan har mitt år rullat på, i takt med att magen har växt har också jag växt som person.
Min tro på mig själv och vad jag själv är kapabel till har blivit större.
I sinnet har jag varit tillfreds med vad som komma skall och jag har varje dag längtat efter min lilla underbara unge. Samtidigt som mitt liv blev ett helt nytt liv så har jag fått sluta i skolan, flyttat hem igen och jobbat dubbeljobb halva sommaren för att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Jag har mått både bra och dåligt, men nästan aldrig nått botten.
Nej, för 2009 var ett år fyllt av hopp och längtan.
Varje dag har fört med sig någonting bra och jag har lärt mig att jag är stark och väldigt modig.
I oktober föddes min älskade dotter, och här börjar också ett nytt kapitel i sagan som är jag.
Namnet Saga var självklart, och jag var direkt redo att gå in i rollen som mamma.
Nu har det gått 3 månader och ett nytt år har kommit, och jag känner på mig att varje år efter 2009 bara kommer att bli bättre och bättre! För nu har jag mitt mirakel som lyser upp varje dag :)
Nej, 2009 har varit ett otrolig omvälvande år!
Men det har varit ett år i lyckans tecken!
Mitt mirakel som gjorde 2009 till mitt bästa år hittills!
Vi hörs när vi hörs
//Anna
Tänker på oss och ler..
Jo, jag satt och tänkte för mig själv en stund och kom att tänka på några minnen.
Och sedan för första gången på väldigt länge kom jag på mig själv med att le då jag tänkte på dem.
Jag har längtat så länge efter att kunna göra så, att kunna blicka tillbaka och faktiskt le.
Och om jag ska vara ärlig så trodde jag aldrig att det skulle ske, nej för jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara tacksam för våra fina ögonblick. Nej, jag trodde att jag alltid skulle se på det och längta tillbaks.
Självklart så finns det stunder när jag längtar tillbaka, men jag kan nu göra det utan att känna vemod.
Ja, jag tänker nu på oss och ler.
När den här bilden togs så tänkte jag inte på oss och log, men det gör jag idag!
Vi hörs när vi hörs
//Anna
I kind of love them..
Jag älskar att känna mig som 14 igen, när det var så enkelt att känna den där berusande känslan.
Vad är det då som får mig att känna mig såhär?
Jo, svaret är egentligen självklart.
Det är mina hjältar, de som har sjungit sig in i mitt hjärta och som inte tycks kunna försvinna.
De skönsjungande killarna går under namnet Westlife och har funnits i mitt liv i 10 väldigt långa år.
Under mina yngre år var de här killarna mitt allt, jag väntade och längtade ihärdigt på nya skivor, singlar och Sverigebesök. Jag har stått utanför hotell i blåst, regn, solsken och snö.
Jag har sprungit på Stockholms gator, tappat bort mina vänner och spenderat enorma summor pengar.
Men det är allt värt det, för de där fina små ögonblicken.
Jo, för ihärdigt väntande lönar sig. Är man riktigt envis så finns det ju alltid en chans att man fåt träffa dem, de där personerna som annars är så avlägsna, som bara skymtas på TV och hörs i radion.
Är man envis så kan man ju faktiskt få se att de där personerna finns på riktigt och är vanliga personer precis som vi. Jag har på grund av att jag tycker om dem så mycket fått utstå en hel del kommentarer och gliringar.
Men det har inte gjort mig någonting, nej för vad jag tycker och tänker är helt upp till mig och om det finns personer som bryr sig tillräckligt mycket om vad jag gillar för att slänga elaka kommentarer, ja då
känner jag mig enbart hedrad!
Nej, jag må vara 21 år gammal och småbarnsmamma men den där känslan av att vara 14 finns fortfarande kvar!
För igår när Westlife var med på idol fick jag lov att vara just det igen.
En 14-årig flicka med ett bultande hjärta, röda kinder och tårar i ögonen..
Anledningen till att jag ibland blir 14 år på nytt.
Vi hörs när vi hörs
//Anna
