Hej - Inlägg 461.


Satt och läste om att lille Benjamin kommit till världen. Fastnade ett flertal gånger på raden "och kan ni tänka er att hon inte tog någon bedövning". Jag läser den om och om igen, och så blir jag stolt. För det var väldigt bra gjort, och jag blir stolt. Men så smyger det sig på, tanken på min lilla hemlighet sipprar sig in i hjärnan och hjärtat och gör sig påmind. Det finns något som jag inte har berättat för nästan någon. Kanske har det sluppit ur mig till Sophia vid något tillfälle, men annars har det legat väl bevarat.
Min hemlighet rör min förlossning. Den rör känslorna kringen viss del av den.
Jag skrev innan min förlossning att jag helst ville slippa att ta någon ryggedövning, och att jag helst ville klara av det på naturlig väg så att säga. Som ni alla vet, blev det ju inte så utan jag tog ryggbedövningen.
Vad ni inte vet är att jag under tiden de tog den och strax efter grät. Jag grät för att jag kände mig misslyckad. Jag grät för att jag gått emot det jag sagt och gjorde det som inte var tänkt.
I mitt sinne då så fanns tanken att jag inte var stark nog, jag var vek och gav upp.

Snabbt fick jag knuffa bort tankarna eftersom jag hade ett jobb att göra. Jag hade ju den viktigaste delen kvar och så kapslade jag in mina känslor om ett misslyckande långt in i kroppen och tänkte sedan inte mera på det under en tid. Men så ibland ploppar det upp igen, och varje gång det gör det så tänker jag för mig själv att jag var tvungen eftersom annars hade mina krafter inte räckt. Jag hade inte orkat förlösa min dotter.. Men det gnager endå. Varför klarade inte jag av det? Vad är det för fel på mig?

Ja, jag vet! Det är inget fel alls, men varför känns det då som om det är det?






Vi hörs när vi hörs
//Anna