Nu var det snart 1 vecka sedan jag skrev.
Och jo, det har hänt en del under denna vecka.. Jag och Saga har nämligen flyttat.
Jo, för er som inte lever väldigt nära mig så kommer det kanske som en chock, men för mina vänner här hemma som jag ofta pratar är det inte alls konstigt. Nej, för jag och Sagas pappa har, och hade inte världens bästa förhållande. Anledningen till att jag inte skrev ut det här är för att jag inte såg vitsen med att pratat om det. Men nu när jag tagit mod till mig och lämnat honom, och det destruktiva förhållandet så vill jag tala om det. Ja, jag vill liksom komma ut. Jag vill att sanningen ska få komma fram.

Jag och Sagas pappa avslutade vårt förhållande 1 gång tidigare, då Saga bara var liten liten i magen. Jag kände att jag inteville leva med honom, och eftersom han redan då hade träffat någon ny. Men sedan, ca 1 månad senare så bestämde vi oss för att försöka igen..
Detta är vad jag nu ser som ett dumt val, men just då kändes det rätt.
Under sommaren har jag levt med kommentarer som: Ja, om du gör slut så tänker jag se till att få ensam vårdnad. och dylikt. Något som fått mig att i ren rädsla stanna kvar. Jag skulle göra i princip vad som helst för att få vara nära min dotter och levde därför kvar med denna man. Ett tag så fungerade det hela bra. Vi kunde leva sida vid sida utan att jag mådde dåligt utav det. Men även detta fallerade efter ett tag.
Jag levde med en person som jag inte ville leva med av 1 orsak. Han hade hotat mig, hotat med att ta mitt barn som är mitt allt. Och så kan man inte leva.. Men jag stannade länge, alldeles för länge.
Men då hans dåliga humör och dåliga (jo,väldigt dåliga) vanor blev för mycket så for jag till en vän, då fortfarande gravid med Saga och var borta i ca 2 veckor. Han bönade och bad under denna tid att jag skulle komma hem, och att allt skulle bli annorlunda. Självklart så trodde jag det och for hem. Redan samma kväll, den 6 oktober proppade han sig full med tabletter och somnade på soffan. Jag, som lovat mig själv att aldrig vara med någon som höll på så for därifrån, för att sedan efter ett mycket allvarligt samtal med honom for jag dit igen, och som ni alla vet kom vår dotter den 8:e oktober, 2 dagar senare. Då hon kom så blev allt bättre, jag glömde för en stund vad han gjort och bara njöt av min dotter.. Men som sagt, de dåliga sakerna gjorde sig snart påminda igen och efter noga övervägande så vågade jag ta klivet ut.
Lättanade är enorm, även om det nu ska letas ny lägenhet och så, så känns det som om jag fullt ut kan vara Sagas mamma och vara den glada mamma hon förtjänar. Det där med vårnad och sådant får vi ta senare.
Just nu hotar han inte med att försöka ta ensam vårdnad, och vad jag vet är det mycket svårt att få ensam vårdnad, speciellt som hennes far. Och då jag har ett fläckfritt förflutet verkar risken att han ska kunna slita bort henne ifrån mig liten, väldigt liten.
Självklart så vill jag att Saga ska ha en relation med sin far, och vi ska fortsätta att ha en fungerande relation för hennes skull, men det är dock den enda relation jag vill ha med honom.
Så då vet ni, hemligheten är ute och jag känner mig fri och lycklig!

Just nu bor vi hos mina underbara vänner Maria & Dessan, som så snällt bjöd in oss hit när de märkte hur sitationen såg ut och här har vi det toppen bra!


Nej, nu ska jag duscha och sedan bada min goa skitunge!



Vi hörs när vi hörs
//Anna

Ja, rubriken.
Den stämmer. Jag är kär!
Alltså inte kär sådär på riktigt, utan ni vet.. Kär i en person som bara total har sjungit sin väg in i mitt hjärta.
Igår kväll så fick jag min uppenbarelse. Satt i soffan, och där var hon. Lika bländande vacker om varje vecka.
Med en röst som varje vecka får mig att rysa och längta efter mer.
Vad heter då denna kärlek?
Jo, hon heter Mariette :)

Ni har gissat rätt, hon är ju såklart med i Idol och är ju för underbar!
Jag har tjatat om Erik i flera veckor, babblat om att jag är totalt kär i honom och hur bra han är
och jo, det är han! Jag är fortfarande kär i honom. Han är fantastisk!
Men Mariette har hela tiden funnits där, när jag ser avsnitten så vet jag ju att hon är min favorit.
Men under veckor så glömmer jag bort det, och tjatar bara om Erik.
Men nu har jag ju insett!
Mariette är den som jag är på riktigt kär i.

Hennes duett igår med Calle fick mig att tappa andan. Tillsammans var de magiska och jag ville inte att det skulle ta slut. Tillsammans med Saga dansade jag till deras skönsång i vardagsrummet.

Ja, så jag är alltså kär!

Klickar du här så blir du glad, för det blir jag!




Vi hörs när vi hörs
// Anna

Förlåt för den dryga titeln, men jag får lust att bara hoppa runt och tjuta av glädje.
ÄNTLIGEN!
Japp, de är tillbaks. THE GUYS ARE BACK IN BUSSINESS <3

Häromdagen hittade jag en artikel i en tidning, som inspirerade mig till att skriva det här inlägget.
En artikel om att förlora sitt barn, och om förlåtelse.

Hur det en går till när man mister sitt barn så måste det vara fruktansvärt.
Det måste vara en smärta som knappt går att hantera, en smärta som äter upp en innifrån och lämnar en tom.
Man kan förlora sitt barn på flera sätt, genom sjukdom, under graviditeten, genom olycka eller genom mord.

Det är just det sista som detta inlägg kommer att handla om.
Att få sitt barn mördad. Och om förlåtelse.


För 6 år sedan var den en mamma som förlorade sin dotter, jag minns händelsen väl.
För det hände nämligen i vår närhet.
Jag vet hur man brukar reagera när man läser i tidningen att en ung flicka/pojke försvunnit och att man nu söker efter denne. Jag brukar tycka att det är fruktansvärt, men samtidigt så tänker jag att det värsta redan har hänt.
Jag brukar inte känna något hopp om att personen i fråga ska komma tillbaks levande.
Nej, jag brukar bara hoppas att personen ens hittas, så att nära och kära i allefall får veta vad som hänt.
Men när det helt plötsligt händer i ens närhet så upplevs det på ett annat sätt.
Plötsligt så fanns det ett förtvivlat hopp, kanske var hon bara borta, kanske skulle de hitta henne.
Kanske så levde hon. I flera dagar letade man, utan att finna och hoppet började så sakta att minskas.
Chocken blev större och man undrade hur detta kunde vara möjligt, hur kunde hon bara vara borta?
Vad hade hänt och hur mådde hennes familj?

Så kom den dagen, då allt fick ett slut.
En dag som jag minns så väl, alla på skolan kallades till aulan och jag visste vad det gällde.
Det visste nog alla som sakta traskade bort till lokalen där aulan låg. Jag visste att det var över nu.
5 dagar hade gått och hoppet var dött.
De berättade att de hittat henne, död.
Hisorien fick ett tragiskt slut och en familj hade förlorat en älskad medlem.
En dotter, en syster, ett barnbarn, en kusin.
Flera personer i min närhet hade förlorat en god vän.

Jag brukar ofta tänka på det här, och försöker att hålla minnet levande.
För vi får aldrig glömma.
Och så ser jag en artikel, såg på framsidan den lilla texten om Jane som gick vidare genom förlåtelse och jag blir intresserad. Kanske fick namnet mig att hajja till, jag vet inte men jag tog upp tidningen, letade fram sida 12 och läste. Jag hann bara läsa några rader inan jag insåg vem det var jag läste om.
Det var hennes mamma. Nathalies mamma.
Hon berättade om sorgen, men också om hur de lyckats gå vidare.
Hon berättar om förlåtelse, och om hur hon har förlåtit personen som tog hennes dotters liv.
Jag stannar upp och tänker. Om hon nu har förlåtit honom, hur kan det då vara möjligt att inte ens jag gjort det?
Hon som stod så nära, den som inte längre fanns med oss här på jorden var ju hennes dotter.
Hur kan hon då förlåta, men jag som bara visste vem flickan var kan inte förlåta?
Men så fortsätter jag att läsa och ramlar över raden "Jag har förlåtit personen, men inte handlingen."
Och så med ens förstår jag.
Att gå runt hela sitt liv och hata en annan människa gör oss bittra, hatfyllda och ensamma.
Att istället ställa sig upp, vara den modiga person som vi faktiskt alla är där inne och förlåta gör oss till fria.
Det är först då som man kan börja se ljuset igen, det är först då man kan börja minnas det fina och försöka glädjas över nuet istället för att gå runt och hata.
Att vi sedan aldrig kommer att förlåta handlingen är enhelt annan sak, för en sådan handling ska inte förlåtas.
Den ska aldrig glömmas bort eller förminskas.
Men det är personen som utförde handlingen som får leva med den.
Som Jane sa "Det är han som får höra hennes skrik"
Det är ett straff som räcker livet ut, ett straff som inte går att fly ifrån och ett straff han förtjänar.

För mig är Jane och hennes familj ett lysande exempel på starka personer.
De har varit i helvetet och återvänt och det med helt egen kraft.





Alltså, det finns många sätt att förlra sitt barn på.
Och jag tror att detta är det värsta.


Jill Johnson med låten Nathalie, som är skriven om just Nathalie.

Idag tog jag bussen till BVC.
Ja, jag övervann min stora skräck och tog bussen till kvissleby.
Det var en aning skräckinjagande, men vi överlevde.

Något som dock fick mig häpna var att folk är födda utan hjärna. Inte alla, men väldigt många visar det sig.
På väg in till kvissleby så var det 1 tjej som hjälpte mig att komma på bussen, och vad tacksam jag blev!
Denna tjej, som jag säkert aldrig kommer att träffa igen ska ha stort tack! Du reagerade som en vettig person och ställde upp för någon du inte ens känner :)
Men resten av er, resten av alla resenärer på bussen som gick klockan 5 i 11 från kvissleby idag den 2/11 -2009 ni får fan ta och skärpa er! Jag fick alltså LYFTA AV MIN VAGN SJÄLV. Ingen kunde resa på arslet och ge mig ett handtag, nej inte det eller. Jag hoppas att ni alla någon gång finner er i en situation där ni behöver hjälp och inte får den. Det hoppas jag av hela mitt hjärta.

Det var just detta jag var rädd för då jag bestämde mig för att ta bussen, att ingen skulle hjälpa mig.
Och se så rätt jag fick.

SKÄMS PÅ ER!



Vi hörs när vi hörs
// Anna

Såg en rolig sak förut. Packade ihop Sagas babygym och upptäckte att det står såhär på förpackningen:

Warning!
- Keep away from fire
- Remove all packaging before giving the toys to your child
- Made in China


En fråga.. Varför står "made in China" under rubriken varning?
Är det farligt med saker som är gjorda i Kina?
För i såna fall kommer världens befolkning att behöva slänga mååånga saker!

Höll på att skratta ihäl mig då jag läste detta och sitter i skrivande stund och småfnissar lite..






Vi hörs när vi hörs
// Anna

Har ni precis som jag funderat över det där med kvitton någon gång?
Alltså, jag kom precis tillbaks från min och Sagas dagliga promenad, och på vår promenad svängde vi in på ICA för att köpa mjölk. Jag betalade och tänkte för mig själv, att jag ska INTE ha något kvitto. Men likförbannat gick jag därifrån med, just det.. Ett kvitto.
Varför undrar ni alla.

Jo, det undrar jag med, men så slår det mig att jag drabbas av lite panik över det där med kvitton.
Oftast vill jag inte ha kvitto, men går oftast ut med ett kvitto i näven efter att jag har varit på affären.
Och anledningen till detta är att jag helt enkelt inte vill säga nej.
Eller inte vill, jag vill ju men vet inte hur jag ska säga det. Någon gång har jag lyckats klämt ur mig, att nej, tack jag vill inte ha kvitto. Men oftast så tar jag glatt emot det trots att jag verkligen inte vill ha det.
Jag kan liksom höra mig själv säga att jag inte vill ha det. Men tyvärr så är
det bara i mitt huvud som jag säger det.
Det där med att prata har alltid varit ett "bekymmer" för mig.
Jag har nästan alltid haft svårt att fråga saker, säga saker och att framföra min åsikt.
Jag har liksom ansett att det jag har att säga egentligen inte spelar någon roll och att allt jag säger är dumt.
När jag har velat fråga något har jag varit rädd för att få ilska till svar och detta har såklart satt sina spår.

Jag har länge funderat på varför det är på det här viset, och har nu under denna sommar kommit till insikt.
Jag är helt enkelt uppfostrad till det. Jag har växt upp i en värld där mina ord inte är så viktiga och där man skulle passa sig för att fråga något. För man visste aldrig om man fick ilska till svar.
Jag har genom detta växt upp och blivit en person som ser ner på sig själv och som har stora svårigheter med att våga. Jag har tidigare knappt vågat ringa, träffa folk, föra en konversation med någon jag inte känner så väl eller ens gå ut själv. Jag har fortfarande kvar en massa av dessa problem trots att det hela tiden blir bättre och bättre.

Men som det här med kvittot. Jag vågar inte säga nej.


Under en fikastund med min äldre syster Therese så insåg jag egentligen hur lika vi har kommit att bli.
Saker som jag gjorde, fick jag nu veta att hon också gjorde och när vi tänkte efter så såg vi samma mönster i våra två yngre bröder. Jag som hela tiden trott att jag bara var sådan, att det var såhär jag var skapt och att det var minsann fel på mig, såg nu att det fanns en anledning till allt detta.
Anledningen var min, vår uppväxt.

Det kändes för mig otroligt skönt att få dela den här insikten med min syster och jag kommer nog alltid att vara tacksam för att vi fick den stunden tilsammans för att reflektera.
Jag har nämligen alltid trott att min syster också sett ner på mig för att jag har svårt att göra vissa saker.
Men så var inte alls fallet, utan hon hade dagarna innan faktiskt försvarat mig inför min låtsasmamma när denna tjatade om att jag minsann borde ringa till ett stället och att det inte kunde vara så jäkla svårt att ringa.
Då hade min syster, sagt ifrån. Och det värmer fortfarande i hjärtat!


Nej, nu känns det som om det här inlägget är klart och jag kan bara komma till ännu en insikt.
Min dotter ska under sin uppväxt få veta att hon duger, precis som hon är.
Hon är vacker och unik.





Vi hörs när vi hörs
// Anna

Jag sitter här och är upprymd. Det känns nästan som om jag är på väg att lätta och bara flyga iväg bland molnen någonstans däruppe! Jag klarade precis av något som jag inte trodde att jag skulle!
Och jäklar vad det känns gött! Herregud!
Det bara spritter i hela kroppen! Att det skulle kännas bra, det visste jag.
Men såhär jädra bra?
Nej, det hade jag ingen aning om!
Får sån lust att väcka Saga och dansa runt lite med henne :)
Synd att goungen min är så svårtväckt bara!
Jag får nog nöja mig med att gå och pussa på henne lite.
Ska berätta för henne att hon har världens gladaste mamma just nu :)
Och allt är bara hennes förtjänst.



Jag är redo att på riktigt säga farväl, verkligen på riktigt denna gång.
Nu är det inget försök till att kväva mina känslor, eller något sådant.
Nej, denna gång är det på riktigt.
Jag riktigt känner det, i hjärtat! Ohh, så jag har längtat efter den här dagen!
Jag har gråtit så otroligt mycket och mått så otroligt dåligt.
Och så bara sådär, är det över! Det är klart, jag är fri!
Herregud. Snart gråter jag av ren lycka.

Någon annan får gärna ta na, för jag vill inte ha na!
Haha, fy fan vad jag mår bra!

Slänger in ett inlägg och tackar Sussi som var in här alldeles nyss och kommenterade mitt tidigare inlägg.
Jag blev så glad över din kommentar, eftersom den bara bevisar ännu mer att jag har rätt :)
Det fanns tyvärr ingen adress till Sussi, så jag hoppas att du ser det här istället!
Kram till snälla dig :)




Vi hörs när vi hörs
// Anna

Har bara 3 ord till er, era förbannade tvivlare..
IN YOUR FACE!

Jo, detta är till alla er som har tjata och gnällt om att det kommer att bli för tufft att ha hundarna och en bebis, till alla er som faktiskt helst har sett att jag inte har några hundar, till alla er som inte tror
att man kan göra fler än 1 sak samtidigt.

För vet ni vad?
Det fungerar alldeles utmärkt! Och jag trivs med mitt liv.
Både Saga och hundarna tillhör familjen och det kommer ALDRIG att ändras.
Så det så!


+ = SANT





Vi hörs när vi hörs
// Anna

Jag satt här och tänkte lite. Funderade lite fram och tillbaka på de saker i livet som inte alltid varit så roliga.
Tänkte ett tag på de saker som för mig varit svåra att hantera och på den sorg jag känt vid olika tillfällen.
Det har ofta känt som om jag inte riktigt har kunnat hitta hem, inte riktigt kunnat vara riktigt lycklig. Utan så fort jag känt att livet faktiskt går min väg har någonting hänt och så har det blivit fel igen.
Ibland så tror jag att jag bara inbillar mig allt detta och att jag inte vill vara riktigt lycklig.
Och ibland så tror jag verkligen att detta är sanningen. Jag kan inte vara riktigt lycklig.
Men i och med att min dotter föddes börjar jag ändra inställning.
Jo, för allt som en gång var så stort känns nu så litet.
Nästan inget av det som förut tyngde mitt hjärta finns kvar.
Det är inte längre svårt och jag känner inte längre sorg.
Tror jag. Eller jo, just nu, i detta nu så känner jag ingen sorg över sådant som jag förlorat tidigare i livet.
Nej, för som jag ser det så har dessa förluster tagit mig dit jag är idag.
Och idag är jag lycklig.

För jag vet ju i hjärtat att jag vill vara lycklig, jag vill känna mig full av liv och glädje.
Jag vill vakna på morgonen och vara glad över att det är en ny dag!

Självklart så kommer det kanske att komma dagar då jag kommer att sörja dessa förluster igen.
Det är mycket möjligt. Men då kommer det inte att kännas lika jobbigt, eftersom jag vet vad jag var
tvungen att förlora detta för att kunna vinna någonting annat.
Ibland tar livet konstiga vägar, vi kastas runt och hamnar på helt andra platser än vi trodde var möjligt.
Vi finner oss själva på platser som vi aldrig trodde att vi skulle besöka.
Ibland så tror vi att vi hamnat precis rätt, men så är sanningen att vi bara är här för att sedan fortsätta emot det egentliga "målet". Vi får lov att uppleva vackra och underbara saker
på väg emot det som egentligen är meningen.
Hänger ni med?
Jag trodde länge att jag hittat hem, att jag visste vart min plats var och att det var meningen att jag förevigt skulle vara med den här personen, på den där vackra platsen.
Men livet ville inte ha det så.
Jag kan än idag tro att vi var meningen, och det ska krävas mycket för att övertyga mig om något annat.
Men nu när jag ser på min dotter och inser att hon inte hade funnits om jag inte förlorat dig, ja då blir jag osäker.
Kanske var du bara ett kapitel i mitt liv, en hållplats som skulle besökas för att sedan ta mig till en annan plats.
För jag vet, att jag aldrig hade träffat pappan till mitt barn om du inte lämnat mig.
Nej, jag hade inte det. Och då hade jag inte idag kunnat kalla mig själv för mamma.

Så tack för att du inte längre kunde vara med mig.
Jag kommer alltid att tro att vi är menad för varandra, men just nu så känns det inte längre så viktigt.
Jag råkade istället ramla in på en helt annan väg, och jag tror att det var ännu mer meningen :)


Jag har de senaste dagarna hört en text i mitt huvud.
En vacker låt som jag här nu vill tillägna min dotter Saga.


Angel's Wings

I would die for you
Lay down my life for you
The only thing, that means everything to me
Cause when you're in my arms
You make me prouder than
Anything I ever could achieve
And you make everything
That used to seem so big
Seem to be so small since you arrived

On angel's wings
An angelical formation
Angel's wings
Like letters in the sky
Now I know
No matter what the question
Love is the answer
It's written on angel's wings

And I often wondered why
Someone as flawed as I
Deserves to be as happy as you make me
So as the years go by
I'll be there by your side
I'll follow you, wherever your heart takes me
Cause you make everything that used to seem so big
Seem to be so small since you arrived

On angel's wings
An angelical formation
Angel's wings
Like letters in the sky
Now I know
No matter what the question
Love is the answer
It's written on angel's wings

Now anyone who's felt the touch
Of heaven in their lives
Will know the way I'm feeling
Looking in my baby's eyes
That's why I can't bare to be too far away
I know that God must love me
Cause he sent you to me
On angel's wings




Vi hörs när vi hörs
// Anna

Jag vill ju så gärna skriva, och blir riktigt upprörd när det inte går. Jag vill bara gråta en svätt och tycka synd om mig själv.. Men det går ju inte. Bara för att det är svårt att blogga..  Men så känner jag hur det är tungt att gå ut med mina hundar på en långpromenad. Jag vill så gärna gå på en riktigt långpromenad. Men det går inte.
Jag har för ont. Och då vill jag bara gråta ännu mer.
Nej, när man väl börjat att tycka synd om sig själv är det svårt att sluta.
För när man väl börjat att gråta över saker så är det svårt att sluta, och när man dessutom börjar tänka på en andra massa jobbiga saker så blir det bara svårare att sluta gråta.

Och vet ni vad jag gör då?
Jag går ut på Youtube och letar upp mina favorit klipp med Magnus Betner och Björn Gustafsson.
För de får mig alltid att le igen. Och vad behöver man inte bättre än att skratta lite då man känner sig klumpig och har ont överallt. För att skratta får oss verkligen att må bättre.

Vet ni vad jag mer gör när det känns såhär tungt och jobbigt?
Jag kramar mina hundar :)
Hårt och riktigt riktigt länge. Pussar på dem lite och ger dem några rejäla goskramar!
Det får mig verkligen att må bättre.

---

Sitter just nu och lyssnar på Magnus Betner och blir ännu en gång, som så många andra gånger fascinerad över hur smart den killen är! Han har så mycket bra åsikter, och framför den på ett sånt sätt att folk verkligen lyssnar.
Hade han i följande klipp talat om detta på ett mindre roligt sätt hade säkert inte ens hälften lyssnat.
Men när han blandar in humor i det så lyssnar ALLA!

Magnus Betner om jämnställdhet

---

---