Det Där Med Att Våga.
Hejsan - Inlägg 284.
Sitter här redo att åka till jobbet. Är faktiskt nervös, ska nämligen prata med chefen idag och se hur vi ska lägga upp allt. Hur länge till jag ska jobba och så. Egentligen är ju detta inget att vara nervös över. Men ja. The story of my life.
Har så länge jag kan minnas varit nervös över såna här saker, inte vågat prata med folk, inet vågat svara itelefonen eller vågat ringa till folk. Alltid har detta stått i min väg och begränsat mig.
Folk frågar ofta varför jag känner som jag gör, och det ärliga svaret är att jag är rädd för att de jag pratar med ska vara arga på mig. Att de ska säga att jag gjort fel, och skälla ut mig.
Detta trots att jag vet att jag gjort allting rätt.
Varför är jag sådan? Ligger det någonting i barndomen eller blev det bara såhär?
Jag tror att jag har börjat att klura ut mysteriumet.
Men det kommer att ta lång, lång tid innan jag riktig vet svaret på varför jag är på det här viset, även om jag nu har börjat att lösa upp en del trådar. Just nu har det iaf blivit bättre.
Jag VÅGAR nu faktiskt ringa till en hel del ställen, jag VÅGAR prata och stå upp för mig själv.
Och framför allt, jag VÅGAR lite på min egen förmåga att lyckas.
Jag har en lång bit kvar tills jag blir som jag vill vara, men så länge jag är på väg är jag nöjd!
Ni vet att jag älskar er
Har så länge jag kan minnas varit nervös över såna här saker, inte vågat prata med folk, inet vågat svara itelefonen eller vågat ringa till folk. Alltid har detta stått i min väg och begränsat mig.
Folk frågar ofta varför jag känner som jag gör, och det ärliga svaret är att jag är rädd för att de jag pratar med ska vara arga på mig. Att de ska säga att jag gjort fel, och skälla ut mig.
Detta trots att jag vet att jag gjort allting rätt.
Varför är jag sådan? Ligger det någonting i barndomen eller blev det bara såhär?
Jag tror att jag har börjat att klura ut mysteriumet.
Men det kommer att ta lång, lång tid innan jag riktig vet svaret på varför jag är på det här viset, även om jag nu har börjat att lösa upp en del trådar. Just nu har det iaf blivit bättre.
Jag VÅGAR nu faktiskt ringa till en hel del ställen, jag VÅGAR prata och stå upp för mig själv.
Och framför allt, jag VÅGAR lite på min egen förmåga att lyckas.
Jag har en lång bit kvar tills jag blir som jag vill vara, men så länge jag är på väg är jag nöjd!
Ni vet att jag älskar er
Kommentarer
Postat av: Sandra
Du är så stark!!
Har själv detta problem, inte så stort som jag hadeförr.
Men jag har hittat varför jag är sådan - jag har alltid blivit lärd ända sen jag var lite
- nej Sandra, du kan inte. Låt mig göra det osv.
När barn får höra sånt , då har dom svårt när dom blir äldre.
Men sluta tänka - gör det!
Jag brukar tänka - Äh va fasen dom känner ju inte mig!
Trackback
