Har ni precis som jag funderat över det där med kvitton någon gång?
Alltså, jag kom precis tillbaks från min och Sagas dagliga promenad, och på vår promenad svängde vi in på ICA för att köpa mjölk. Jag betalade och tänkte för mig själv, att jag ska INTE ha något kvitto. Men likförbannat gick jag därifrån med, just det.. Ett kvitto.
Varför undrar ni alla.

Jo, det undrar jag med, men så slår det mig att jag drabbas av lite panik över det där med kvitton.
Oftast vill jag inte ha kvitto, men går oftast ut med ett kvitto i näven efter att jag har varit på affären.
Och anledningen till detta är att jag helt enkelt inte vill säga nej.
Eller inte vill, jag vill ju men vet inte hur jag ska säga det. Någon gång har jag lyckats klämt ur mig, att nej, tack jag vill inte ha kvitto. Men oftast så tar jag glatt emot det trots att jag verkligen inte vill ha det.
Jag kan liksom höra mig själv säga att jag inte vill ha det. Men tyvärr så är
det bara i mitt huvud som jag säger det.
Det där med att prata har alltid varit ett "bekymmer" för mig.
Jag har nästan alltid haft svårt att fråga saker, säga saker och att framföra min åsikt.
Jag har liksom ansett att det jag har att säga egentligen inte spelar någon roll och att allt jag säger är dumt.
När jag har velat fråga något har jag varit rädd för att få ilska till svar och detta har såklart satt sina spår.

Jag har länge funderat på varför det är på det här viset, och har nu under denna sommar kommit till insikt.
Jag är helt enkelt uppfostrad till det. Jag har växt upp i en värld där mina ord inte är så viktiga och där man skulle passa sig för att fråga något. För man visste aldrig om man fick ilska till svar.
Jag har genom detta växt upp och blivit en person som ser ner på sig själv och som har stora svårigheter med att våga. Jag har tidigare knappt vågat ringa, träffa folk, föra en konversation med någon jag inte känner så väl eller ens gå ut själv. Jag har fortfarande kvar en massa av dessa problem trots att det hela tiden blir bättre och bättre.

Men som det här med kvittot. Jag vågar inte säga nej.


Under en fikastund med min äldre syster Therese så insåg jag egentligen hur lika vi har kommit att bli.
Saker som jag gjorde, fick jag nu veta att hon också gjorde och när vi tänkte efter så såg vi samma mönster i våra två yngre bröder. Jag som hela tiden trott att jag bara var sådan, att det var såhär jag var skapt och att det var minsann fel på mig, såg nu att det fanns en anledning till allt detta.
Anledningen var min, vår uppväxt.

Det kändes för mig otroligt skönt att få dela den här insikten med min syster och jag kommer nog alltid att vara tacksam för att vi fick den stunden tilsammans för att reflektera.
Jag har nämligen alltid trott att min syster också sett ner på mig för att jag har svårt att göra vissa saker.
Men så var inte alls fallet, utan hon hade dagarna innan faktiskt försvarat mig inför min låtsasmamma när denna tjatade om att jag minsann borde ringa till ett stället och att det inte kunde vara så jäkla svårt att ringa.
Då hade min syster, sagt ifrån. Och det värmer fortfarande i hjärtat!


Nej, nu känns det som om det här inlägget är klart och jag kan bara komma till ännu en insikt.
Min dotter ska under sin uppväxt få veta att hon duger, precis som hon är.
Hon är vacker och unik.





Vi hörs när vi hörs
// Anna