Häromdagen hittade jag en artikel i en tidning, som inspirerade mig till att skriva det här inlägget.
En artikel om att förlora sitt barn, och om förlåtelse.

Hur det en går till när man mister sitt barn så måste det vara fruktansvärt.
Det måste vara en smärta som knappt går att hantera, en smärta som äter upp en innifrån och lämnar en tom.
Man kan förlora sitt barn på flera sätt, genom sjukdom, under graviditeten, genom olycka eller genom mord.

Det är just det sista som detta inlägg kommer att handla om.
Att få sitt barn mördad. Och om förlåtelse.


För 6 år sedan var den en mamma som förlorade sin dotter, jag minns händelsen väl.
För det hände nämligen i vår närhet.
Jag vet hur man brukar reagera när man läser i tidningen att en ung flicka/pojke försvunnit och att man nu söker efter denne. Jag brukar tycka att det är fruktansvärt, men samtidigt så tänker jag att det värsta redan har hänt.
Jag brukar inte känna något hopp om att personen i fråga ska komma tillbaks levande.
Nej, jag brukar bara hoppas att personen ens hittas, så att nära och kära i allefall får veta vad som hänt.
Men när det helt plötsligt händer i ens närhet så upplevs det på ett annat sätt.
Plötsligt så fanns det ett förtvivlat hopp, kanske var hon bara borta, kanske skulle de hitta henne.
Kanske så levde hon. I flera dagar letade man, utan att finna och hoppet började så sakta att minskas.
Chocken blev större och man undrade hur detta kunde vara möjligt, hur kunde hon bara vara borta?
Vad hade hänt och hur mådde hennes familj?

Så kom den dagen, då allt fick ett slut.
En dag som jag minns så väl, alla på skolan kallades till aulan och jag visste vad det gällde.
Det visste nog alla som sakta traskade bort till lokalen där aulan låg. Jag visste att det var över nu.
5 dagar hade gått och hoppet var dött.
De berättade att de hittat henne, död.
Hisorien fick ett tragiskt slut och en familj hade förlorat en älskad medlem.
En dotter, en syster, ett barnbarn, en kusin.
Flera personer i min närhet hade förlorat en god vän.

Jag brukar ofta tänka på det här, och försöker att hålla minnet levande.
För vi får aldrig glömma.
Och så ser jag en artikel, såg på framsidan den lilla texten om Jane som gick vidare genom förlåtelse och jag blir intresserad. Kanske fick namnet mig att hajja till, jag vet inte men jag tog upp tidningen, letade fram sida 12 och läste. Jag hann bara läsa några rader inan jag insåg vem det var jag läste om.
Det var hennes mamma. Nathalies mamma.
Hon berättade om sorgen, men också om hur de lyckats gå vidare.
Hon berättar om förlåtelse, och om hur hon har förlåtit personen som tog hennes dotters liv.
Jag stannar upp och tänker. Om hon nu har förlåtit honom, hur kan det då vara möjligt att inte ens jag gjort det?
Hon som stod så nära, den som inte längre fanns med oss här på jorden var ju hennes dotter.
Hur kan hon då förlåta, men jag som bara visste vem flickan var kan inte förlåta?
Men så fortsätter jag att läsa och ramlar över raden "Jag har förlåtit personen, men inte handlingen."
Och så med ens förstår jag.
Att gå runt hela sitt liv och hata en annan människa gör oss bittra, hatfyllda och ensamma.
Att istället ställa sig upp, vara den modiga person som vi faktiskt alla är där inne och förlåta gör oss till fria.
Det är först då som man kan börja se ljuset igen, det är först då man kan börja minnas det fina och försöka glädjas över nuet istället för att gå runt och hata.
Att vi sedan aldrig kommer att förlåta handlingen är enhelt annan sak, för en sådan handling ska inte förlåtas.
Den ska aldrig glömmas bort eller förminskas.
Men det är personen som utförde handlingen som får leva med den.
Som Jane sa "Det är han som får höra hennes skrik"
Det är ett straff som räcker livet ut, ett straff som inte går att fly ifrån och ett straff han förtjänar.

För mig är Jane och hennes familj ett lysande exempel på starka personer.
De har varit i helvetet och återvänt och det med helt egen kraft.





Alltså, det finns många sätt att förlra sitt barn på.
Och jag tror att detta är det värsta.


Jill Johnson med låten Nathalie, som är skriven om just Nathalie.