Sitter här mitt i natten och printar ihop ett inlägg, jag kan inte sova vilket nu för tiden hör till ovanligheterna men som tydligen kan inträffa fortfarande. Pratade nyss med en nära vän som berättade någonting chockerande och jag känner att det måste få smälta in lite innan sömnen kan få jaga ikapp mig. Innan jag bestämde mig för att sätta igång datorn och skriva detta inlägg så låg jag i sängen brevid Saga och funderade över mitt jag i relationer. Alltså hur jag är som person då jag hamnar i en relation och kom fram till denna slutsats.

Förr innan det tog slut mellan mig och Frida, eller då jag var med Maria eller Anders så var jag mjuk, paranoid, smått svartsjuk, rädd och ängslig. Jag var för det mesta rädd för att bli lämnad kvar, lämnad av den jag älskade så högt.
Jag var beredd att offra i princip vad som helst för att den jag älskade inte skulle låta mig bli ensam kvar, och detta gjorde mig nog till krävande. Jag hade en förmåga att älska för mycket, om man nu kan kalla det för så. Jag lät mig själv helt utan skyddsnät bara falla ner i ett hav av känslor som till slut, alla 3 gångerna slukade mig med hull och hår. Efter den sista gången, gången med Frida blev jag annorlunda. Min längtan efter kärlek liksom löstes upp och jag ville inte längre ha det där. Nej, jag var hellre ensam och trygg än tillsammans med någon och rädd.
Sedan då jag träffade Sagas pappa kände jag att, jo jag kunde ju försöka igen. Jag gav kärleken en chans.. Trodde jag. Men snabbt märkte jag vad jag hade förvandlats till - En hård och kall person som bara levde enligt hur man borde. Man skulle vara kär och man skulle vara två.
Att det inte fanns några djupa känslor med i bilden, det brydde jag mig inte om. Nej, för utåt sett så det ju bra ut, vi var kära och jag hade hittat någon igen. Någon att slösa den kärlek jag bar på som jag inte förmådde lägga på mig själv och mim egna person. Långsamt så märkte jag att känslorna inte fanns, de var bara uppdiktade eftersom jag kände att det var så det skulle vara. Lycklig, det var jag inte och kärleksfull var jag långt ifrån!
Från att ha varit den som frikostigt gav min kärlek satt jag nu och höll på den, för jag visste vad det skulle ge. Om man ger av sig själv blir man bara alltid bränd, var orden jag levde efter. Ingen skulle minnsann komma och tro att jag var beroende av en annan person, och ingen skulle få "äran" att köra över mig igen.
Ingen skulle någonsin såra mig så djupt igen.

Nu när jag skriver det här har jag kommit en bit på vägen, jag vet hur jag varit och är beredd att förändra.
Ännu är jag inte redo att ingå i ett förhållande eller att ge av mig själv på det sättet, men det gör heller ingenting.
Nej, för jg börjar att tro på min egna person och på min egna styrka. Jag börjar ha dagar då jag faktiskt inser att jag är ganska fantastisk och att jag är stark och modig. Och visst är det skönt att inte behöva leva efter någon mall, utan bara leva som man vill.
För ensam kan visst vara stark.






Vi hörs när vi hörs
// Anna