Igår så slog det mig.
Jo, jag satt och tänkte för mig själv en stund och kom att tänka på några minnen.
Och sedan för första gången på väldigt länge kom jag på mig själv med att le då jag tänkte på dem.
Jag har längtat så länge efter att kunna göra så, att kunna blicka tillbaka och faktiskt le.
Och om jag ska vara ärlig så trodde jag aldrig att det skulle ske, nej för jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara tacksam för våra fina ögonblick. Nej, jag trodde att jag alltid skulle se på det och längta tillbaks.
Självklart så finns det stunder när jag längtar tillbaka, men jag kan nu göra det utan att känna vemod.

Ja, jag tänker nu på oss och ler.



När den här bilden togs så tänkte jag inte på oss och log, men det gör jag idag!



Vi hörs när vi hörs
//Anna