Hello - Inlägg 511.


Pratade med en vän häromdagen och då så slog det mig att det här med kärlek inte är så lätt.
Vi bollade lite tankar kring vad kärlek ska gå ut på och jag har inte riktigt släppt det sedan dess.
Igår kväll när jag var ute och gick i regnet så började tankarna snurra runt igen, jag slås av hur det såg ut förut för mig och hur många fortfarande har det.
Jag anser att kärlek är att stärka varandra, utan att man måste behöva den andra för att klara sig.
Förstår ni?
Mitt egna välmående får inte bli totalt beroende av en annan person.
För om det enda som får mig att må bra är en annan person, ja då kommer jag att gå under då den personen kanske lämnar mig. Eller så kommer jag att lämna den personen då jag på egen hand börjar må bra.
Och åt båda hållen skapar detta väldigt mycket smärta.
Jag vet om allt det här själv eftersom det är självupplevt.
Jag har själv använt kärleken från en annan person till att må bra, och när den här kärleken försvann och rann ut mådde jag väldigt dåligt, jag föll och slog mig väldigt hårt. Under en lång tid var jag vilse, jag sökte efter någonting som jag inte kunde hitta i någon annan än mig själv. Jag sökte efter kärleken som skulle få mig att må bra igen. Jag hittade den inte utan fick istället försök att hitta den i mig själv. Nu idag när jag skriver det här så behöver jag inte kärleken ifrån en annan person för att må bra, jag söker inte längre efter den som jag gjorde förr och kommer därför inte att falla lika hårt om jag blir sårad igen. Och jag kommer heller inte att såra någon genom att inte behöva dennes kärlek längre.




Ha det gött!
//Anna