Det känns som om inläggen med lite innehåll lyser med sin frånvaro.
Vet inte vad det är med mig?

Hade ju tänk att blogga om hur det för mig kan vara svårt att göra saker som är lätt och roligt för andra, men har inte hunnit så långt ännu. Kanske är det dags nu? Saga verkar nöjd och leker så jag försöker printa ihop ett inlägg medans hon är nöjd.
Jo, till saken nu då.

Ni vet ju att jag var iväg och åt suströmming(åt det inte, utan sallad, men ni fattar) hos Roine & Netta för någon dag sedan. Jag tyckte att det var jätteroligt, verkligen. Men när vi är på väg dit så kommer det över mig.
Illamåendet, paniken och ångesten. Jag försöker så gott jag kan att svälja det och bara fortsätta att gå.
Nu, idag där jag befinner mig nu så kan jag göra det och absolut då jag har sällskap av någon jag känner väl, men förut så hade jag inte gått dit. Jag hade antingen inte ens börjat gå, elle så hade jag vänt och gått hem igen.
Nu kan jag hantera dessa konstiga känslor då det kommer till att umgås med människor jag inte känner så väl, jag kan liksom lite grann låtsas som att de inte finns och vara följa med utan att tänka så väldigt mycket men det är svårt och det tar en hel del kraft. Just att gå ner till Roine är egentligen inte så jobbigt, det är ganska lindrigt.
För när jag var i Skåne och skulle följa med B till han syster Nichole så var det värre, då flimrade det framför ögonen, jag fick svårt att andas och ville bara springa långt långt bort.
Då hade jag kunnat döda för att få slippa eftersom paniken och ångesten tog ett stark tag kring hela mitt å innanvände och bara vred om. Menm jag fortsatte att gå eftersom jag kände att jag behövde göra det, inte för min skulle men för hans skull. Och jag gjorde det, jag genomförde det.
Men det var under stor påfrestning, och det är samma sak varje gång.
Jag blir lika "rädd" och får verkligen tvinga mig själv till att göra saker dom för andra bara är enkelt och roligt.
Som att umgås, träffa nya människor, vara i grupper där du inte känner så många.

Alla dessa tre saker är exempel på saker som för mig är jobbiga att genomföra. Och jag tror och vet att jag inte är ensam! Det är viktigt att vi som är blyga, eller för oss som blygheten har gått ännu längre att få synas, att vi får berätta för andra personer att vi inte är sura, griniga eller osociala som vi kanske verkar vara, nej vi vet helt enkelt inte vad vi ska sägsa, göra eller till och med tänka.
Att jag är som jag är kommer till stora delar från min barndom, jag är född med en del blyghet men sedan då jag faktiskt fått utstå en hel del skit från t.ex. min styvmor om min blyghet så har det blivit värre.
Jag blev ofta hånad för att jag inte vågade, och ofta tvingad till att göra saker som för mig inte alls kändes okej att göra. Allt detta har bidragit till att jag idag får kämpa med min blyghet som under mina ungdomsår växte till någonting mycket större och värre. Idag är det bara jag som kan ta mig ur det här, och bli fri från dessa jobbiga känslor och att se tillbaka på anledningarna till att det blev såhär kan vara ett verktyg, men man får aldrig fastna i det som varit. För då går man genast 2 steg tillbaka.

Skulle kunna skriva mycket mer om detta och år nog göra det, men just nu vill Saga ha sin mamma så jag lovar att återkomma i ämnet och så får ni ha det bra tills nästa gång!

Puss!