Hej - Inlägg 658.


Ibland kan jag komma på mig själv med att sitta och le.
Jag har förlorat mig själv i tanken någonstans och sitter långt, långt borta och minns.
Det kan vara stora händelser, det kan vara små saker som ett leende, en blick eller en rörelse.
Det kan vara den dagen då vi var på stranden med hundarna, och Milton badade på riktigt för första gången.
Det kan vara den dagen då vi skulle grilla och gjorde det under en parasoll eftersom regnet helt plötsligt började ösa ner. Det kan också vara den dagen då vi satt i soffan och inget utav oss kunde av principskäl resa sig upp.
Det kan faktiskt till och med vara den dagen då jag såg dig första gången, och gav er mitt standardsvar som alltid är fel men som just då i detta ögonblick var rätt.

Just nu så är saknaden inte tung att bära, den är bara vacker och oftast ljus.
Den fyller mig med glädje och jag är glad att jag har någonting att sakna, för det är inte alla som får lov att upplevadet jag har upplevt. En kärlek som för mig var överväldigande. En kärlek som håller i sig än idag, om än på ett annat plan än då.
Saknaden har varit tung, den har varit så tung att jag legat på marken med den, oförmögen att resa mig upp och se det ljusa, vackra. Den har varit så svår ibland att det känts som om den ätit upp mig. Den har vissa dagar slagit hela mig i bitar och sedan hånskrattat åt mig då jag legat på marken och ropat på hjälp.
När saknaden var så tung så trodde jag aldrig att den skulle bli lätt, jag såg ingen väg ur det tunga och just detta gör att jag idag är fullkomligt lycklig över att kunna se saknaden som ljus och vacker.
För nu vet jag att det kan vara så!
Alla de dagar som jag sörjt över att aldrig kunna få tillbaka, är nu fina minnen att spara på.
De är dagar som jag är tacksam över, det är nätter med hjärtat fyllt av kärlek och ömhet.

Det är en konsten att sakna det som man helst av allt vill ha tillbaka men som man vet aldrig kommer åter.
Det krävs mod och styrka att kunna se tillbaka och le.
Mod och styrka som jag faktiskt besitter.