Hej.

Satt och kollade på lite gamla bilder, och ramlade över en hel del på min pappa.
En person som jag inte känner eller ens knappt minns.
En person som bara fanns i mitt liv under en väldigt kort tid.
Men trots allt detta så är han med mig hela tiden. I mitt hjärta som slår, i mina blå ögon, i mitt blod som rusar hett i kroppen. I varje steg jag tar är han där, och är en del av den jag är och den jag varit.
Kanske delar vi intressen, kanske tänker vi lika, kanske ser vi med likadana ögon.

Min pappa lever inte, han går inte längre här med oss på jorden. Han har lämnat oss, och det var många år sedan.
Jag var hans enda barn, och just därför känner jag verkligen hur han är en del av mig.
Jag är hälften honom, hälften min mamma. Och i min dotter Saga lever han vidare som hennes morfar.
Hon är en fjärdedel honom, och kanske finns det likheter. Kanske kommer hon en dag att undra över honom, fråga och vara nyfiken. Jag har kanske inte så många svar att ge henne. Jag kanske till och med blir alldeles ställd av frågorna men en sak vet jag - Han hade älskat henne och varit väldigt stolt över att få vara hennes morfar.
Precis så som jag tror att han älskade mig och var stolt över att få vara just min pappa.

Jag sitter med enormt mycket saknad och skriver det här inlägget, det rasar i mig och jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Vissa dagar är jag oerhört arg över att han inte finns här, vissa dagar tänker jag inte alls på det och vissa dagar så som idag är mitt hjärta fyllt av saknad och kärlek.
Jag vet ingenting, annat än det andra människor sagt om min pappa men på något sätt så tror jag att vi hade kommit bra överens, jag tror att vi hade delat någonting speciellt.
Jag tror att jag hade varit "pappas flicka", och det gör ont att tänka på att det hade kunnat vara så.
Men samtidigt så ser mitt liv ut som det gör av en orsak. Allt som hänt mig, och fortfarande händer mig händer för att det ska vara så. Mitt liv är just nu så otroligt rikt!
Jag har mina fina underbara familj.


Puss på er!