Känslan ruskar om i mitt inre, får mig att för en stund tappa andan och så undrar jag ännu en gång varför?
Varför? Det borde inte få vara såhär.. Livet är så orättvist och jag vill bara skrika på någon.
Jag vill berätta att det är nog nu, och att det inte, aldrig borde få vara såhär.
Jag vill inte att föräldrar ska kunna mista sina barn mer.
Jag kan inte få den lille pojken, Robbie ur huvudet, jag kan inte släppa Gabrielle och Antonia, jag
ser Mios mamma framför mig hela tiden.
Det omger oss, och endå verkar nästan ingen se det.
Vi talar om äldre barn som dör, men de barn som dör under förlossningen eller de barn som dör
då de är i magen glömmer vi bort. Och varför gör man det?
Jag anser och tror att sorgen är lika stor, vare sig barnet dör i magen/under förlossningen
som då det är äldre.
För många utav de som förlorar sitt barn under graviditeten får nästan inte ens rätten
att sörja på samma sätt som de som födde sitt barn och hann ha det hos sig
under en tid innan det gick bort.
Jag har läst kommentarer på Melissas(Gabrielle och Antonias mamma) blogg där de
faktiskt tycker att hon "måste" ju gå vidare, och att de var ju faktiskt ett
missfall(de föddes strax efter vecka 20).. Hon bar på sina flickor i över 20 veckor,
hon kände deras närvaro under en lång tid och såklart sörjer hon dem.
Mio föddes i vecka 38, och hans mamma som nu varit änglamamma i över 1 år sörjer fortfarande sin son.
Även fast de här kvinnorna aldrig fick lov att se sina barn växa upp så sörjer de.

Det starkaste bandet man kan känna är till sitt barn, och man börjar känna'
dem väldigt tidigt i graviditeten.
Jag älskade mitt barn redan efter några dagar in på min graviditet och hade blivit
helt förstörd om Saga inte hade överlevt, jag hade fallit så otroligt hårt
och jag vet inte hur jag hade tagit mig upp igen. Jag hade inte orkat finnas, jag hade
nog inte orkat kliva upp mer.
Så därför beundrar jag dessa änglaföräldrar så otroligt mycket, jag häpnar
över deras mod, och styrka!
Att de på något sätt förtsätter att leva, att de orkar finnas och att de våga
r vara i sorgen och smärtan.
Och så blir jag så arg för att det ens får vara såhär, var för ska det behöva hända?
Varför varför varför?

Varför ska vissa personer behöva lida på det här ohyggliga sättet?
DET ÄR SÅ ORÄTTVIST.



"An angel in the book of love
wrote down our babys birth
And whispered as he closed the book
-To beautiful for earth"
Källa


//Anna