Ibland(eller otroligt ofta) är jag så tacksam!
Jag är ibland, eller egentligen väldigt ofta så otroligt tacksam att jag blev gravid i oktober, och hade BF juli 2001.
Anledningen till att jag är så glad över det är att jag lärt känna så många fina, underbara mammor pga det. För som helt nygravid, 5 dagar efter plusset bestämde jag mig för att kika runt lite på nätet efter några gravidgrupper, och fann på familjeliv "BF Juli 2011".. Och där mina läsare hittade jag några av de finaste personerna jag någonsin stött på! Vi hängde ett bra tag på familjeliv, men sedan så kom en utav tjejerna på att vi kunde göra en grupp på facebook och sedan "flyttade" en stor del av oss dit.
Nu, när det gått ca 1 och 3 månader sedan plusset så hänger vi fortfarande ihop.
Och pratar så gott som varje dag.
Jag har som jag tidigare berättat om träffat några utav Stockholmsmammorna, Lina från Bollnäs, Carin och så världens bästa Helen från Köping. Vi alla sågs under hösten förra året i Stockholm.
-
Sedan har jag också haft kontakt med ett gäng Sundsvallsmammor, som fick barn sommaren 2011.
Och 2 utav dessa hänger också med oss bfjuli2011-morsor, och det är också de 2 jag blivit bäst vän med utav de i Sundsvall. Fina fina Emma och så helt underbara Jasmin!
Sedan så har jag blivit fin vän med även de andra Sundsvallsmorsorna, Valeria, Therese, Linga och Sofia.
De är helt underbara tjejer allihopa!
-
Och när jag pratar med de här mammorna, när jag bollar all världens problem med dem och kan säga precis vad jag vill till dem och berätta om allt som är jobbigt utan att skämmas, ja då blir jag så in åt helvete tacksam för att jag blev gravid just i oktober 2010 och att jag hade BF i juli 2011. För annars hade jag inte haft de här vännerna, och mitt liv hade varit så mycket fattigare. Jag är så tacksam, så tacksam att jag knappt an tro att det är sant ^^
-
Framtida bästisar?
Angelina & Freja för flera månader sedan :)
Dravligt inlägg från mobilen ses nedan..
Ja, det är väl kanske dags för ett sånt inlägg nu. Jag har stressat runt i skallen värre än någonsin den sista tiden, jag återupplever en hel del känslor just nu. Jag får flashbacks från en annan period i mitt liv och känner att det känns exakt likadant nu.. Jag skulle vilja veta varför jag känner såhär. Men det lär jag aldrig få veta. Hm, det är som om jag springer ifrån sånt som jag inte vill springa ifrån. Jag har fortfarande inte lyckats laga den där förbannade on/off-knappen. Det är den som strular.. Hur myxket jag än trycker och trycker på in så går den inte på. Det känns rätt lönlöst att ens försöka, utan jag lägger mig för känslan(eller kanske avsaknaden av känslor?) ännu en gång. Precis som alltid annars
- 2,2 kg.
Japp, där har vi det.
Vägde mig imorse, efter 5 dagar av lchf har jag tappat 2,2 kg. Och då har jag ju fuskat en dag med pannkaka!
Jag måste säga att det är helt underbart, helt underbart att få se resultat!
Det lär ju inte fortsätta såhär, då viktnedgången kommer att lugna ner sig men det är skönt att se att detta funkar. Det är ganska lätt att tvivla när man sitter och gottar i sig goda gratänger och grytor med grädde och ost i ^^
Men ja, det funkar alltså!
-
Jag skulle ju ha vägt mig efter en vecka, alltså imorgon eller på torsdag men jag orkade inte vänta.
Och jag är glad att jag vägde mig i morse, det var kul att få lite glada "nyheter" sådär på morgonen!
Och ja med tanke på det så kan ni som har puckade kommentarer som "det kommer inte fortsätta så", "det är ENBART vattenvikt" osv kan knipa igen och klicka er vidare.. Nedslående kommentarer undanbedes alltså!
Är så dålig..
.. på att blogga men det gör mig inget heller.
Stressen kring bloggen har lagt sig och det är så skönt.
Jag klickat in här varje dag och har 3 påbörjade inlägg, som jag inte hunnit skriva färdigt utav olika anledningar men det gör inget, jag mår inte dåligt för det utan bloggar när jag har lust och tid. Som idag!
-
Jag är inne på dag nr 5 av LCHF och det går fint, så länge jag kommer ihåg att äta.
Äter jag inte kommer sockersuget som på beställning och det blir jobbigt. Fast än så länge har jag stått emot suget, och nästan varje dag hållit mig till det som är "okej" att äta. Tyvärr, när jag var hos Valeria så bjöd hon på jättegoda pannkakor, som jag faktiskt tackade jag till och så mumsade jag i mig två kakor som hon bakat. Och jag tycker nog att det var helt okej för sen har jag skött mig helt! Idag har jag haft sjukaste sötsuget, eller egentligen varit hungrig eftersom kylskåpet ekade tomt på lchf-mat. Men ja, jag for till affären och handlade en massa bra saker och köpte godis.. Vilket kan tyckas dåligt, men jag har INTE RÖRT DET!
Haha, är så stolt. Och det häftigaste är att jag inte ens vill ha det!
Så skönt!
-
Imorgon tänkte jag uppdatera med bilder på Freja, det var ju ett tag sedan
nu och snart är min stora unge 7 månader gammal!
LCHF FTW?
Ja, hm.. Är det nu man ska stå i skamvrån kanske, och erkänna att man kanske kanske kommer att ha fel?
Hm, jag tror det. Jag dravlade härmodagen om att jag inte ville köra typ lchf eller något liknande, eftersom jag hatar att "inte få" äta saker. Sånt brukar göra mig tokig. Jag hatar "regler" och när det är saker jag inte får göra, då får jag lust att göra dem bara för att ^^
Men.. Ja, jag är inne på min andra dag av lchf nu.
Och förstå vad jag mår dåligt!
Tydligen är det vanligt att uppleva det jag upplever nu, när kroppen suktar efter socker. Och när allt kolhydrater(som blir till socker i kroppen) och sockret går ur. Jag känner mig helt.. Efter, haha!
Nej, men seriöst. Jag har hjärtklappningar, yrsel, trötthet som heter duga och huvudvärk från helvete.
Men det går över, det går över. Som tur är!
Och förhoppningsvis så ska sötsuget och det nästan ständiga suget på mat gå över.
.....
Har iaf läst på om lchf och det är så logiskt.
Så ja, jag erkänner att jag hade fel först.
Jag tror att det är lchf for the win ;)
Ger upp så lätt...
.. undra om det är dampfan som gör så?
Att jag ger upp hela tiden? Det är ju ganska klassiskt dampigt. Att ge upp, inte slutföra och få ångest.
Gav upp viktfan nu när jag gått upp i vikt, bara dog och orkar inte bry mig FAST jag bryr mig ju massor.
Hatar att se ut såhär, väga såhär och inte trivas.. Jag vill komma i min kläder igen!
Aja, nu är jag så jävla trött att jag garvar åt mina egna ord, ja det är inte ens skämt..
Haha, godnatt.
Kan flika in..
Tänkte flika in i inlägget nedan att jag knappt äter kolhydrater alls men orkade inte ^^
Har dragit ner massor på kolhydrater, så jag tror inte att det är det som är problemet.
Tänkte när jag skrev inlägget att flera stycken säkert skulle tro att kolhydrater var boven och mycket riktigt så trodde minst 1 utav er det. Såååå då ville jag förklara att så inte är fallet :)
-
Och så kommer jag aldrig, aldrig att börja äta efter en specifik "diet" eller vad man kallar det.
Därför att jag inte vill leva mitt liv så, jag vill inte ha saker som jag får och inte får äta - mat ska inte kontrollera mitt liv. ör det är ju så det blir. När man inte kan äta både det ena och det andra.. Nej, då lever jag hellre och har koll på hur mycket jag äter, att jag äter allt med måtta och inte trycker i mig godis och sånt för ofta.
-
Den förändring jag gjort i min kost är att dra ner på kolhydrater men inte ta bort det. Jag äter fortfarande pasta, bröd, potatis osv men gör det med måtta! Tar istället mer grönsaker eller utav det vi äter till.
Jag har även i princip sltat med dricka, godis och annat gott. Det är tanken att jag bara får äta sånt 1 gång i veckan och inte i mängder. Det är helt klart det svåraste att hålla för jag är antagligen sjukt sockerberoende..
-
Och ja, angående viktuppgången.. Har hört från flera håll att det är vattenvikt så jag får väl tro på det då ^^
Jävla skithelvete!
Får man skriva så?
Jag hoppas det, för så känns det.. Vägde mig i tisdag, på morgonen så som jag brukar.
Vågen visade 67,7! Vad fan liksom?!
1,4 upp på en vecka NÄR JAG DESSUTOM SKÖTT MIG!
Har hållt min dagliga kalorimängd och inte gått över eller något. Visst jag åt lite chokladbollar 1 dag och ischoklad 1 dag, men höll mig inom mitt kaloriintag och borde fan inte gå upp för det, eller?
Tänkte att det kunde vara mesen meeen den kommer inte att komma än, runt den 20-21c borde den vara här.
Så det är inte det.. Men ja, jag hade ju ÄL runt den 9.onde. Kan det vara det?
Några "experter" som läser och kan berätta vad fan det är som pågår?
-
Just nu känner jag mig bara fet :/
Skulle blogga meeeen..
Jag orkar knappt! Ska hoppa tidigt i säng nu, och lovar att logga imorgon med lite mysiga bilder från dagen bebisträff. Har haft en lång, lång men otroligt rolig dag med jättefina vänner och världens bästa kusin!
Lovar att berätta mera imorgon när jag inte håller på att däcka ^^
Steg 1 - Check!
Okej, efter en kommentar jag fick igår så bestämde jag mig för att blogga om en sak jag varit tyst om.
Det är min blogg, mina ord och därför mina regler. Jag skriver om det jag vill och tänker skita i diverse reaktioner och strunt. De idiotiska kommentarerna hamnar i min mentala papperskorg.
Nog om det nu, och vidare till det jag skulle blogga om!
-
Jag har ju alltid varit knepig, ja konstig. Har aldrig riktigt varit som andra och upplever en hel del problematik i det "vanliga" livet. Har svårt att göra saker, få saker gjorda, ta tag i viktiga saker, prata med folk, ringa, gå in i små affärer, skjuter upp saker hela tiden, kan inte bara göra 1 sak i taget utan att bli uttråkad, hatar när det är tyst, och om jag har tråkigt biter jag sönder insidan på munnen.
-
Jag tänker precis.hela.tiden.
Jämt, jämt, jämt. Det är ständigt tankar på gång i mitt huvud.
Är det inte ångesttankar så är det jag själv som pratar i huvudet, berättar historier, spelar upp olika händelser i huvudet, fantiserar ihop saker som skulle kunna hända, berättar saker för folk(och jag svara även åt dem i mitt huvud). Och som nu när jag skriver detta, så gör jag en massa andra saker. Mitt i ord måste jag kolla fb, baka kakor, se på tv, prata med Saga, bita mig i läppen, äta och dricka. Att göra bara en sak finns inte, det går inte.
Jag har också svårt att sova, liggger helt rastlös och kan inte slappna av. Lyssnar på mina egna sjuka tankar och funderar på vad som hände för 3 år sedan eller på vad som skulle kunna hända om jag träffade min kompis Lotta om 2 dagar på stan typ.. Alltså bara massa dravel.
-
Och så det här med skolan.. Det har ju inte varit så bra.
Jag har knappt ens gått i 8-9, spenderade den mesta tiden med att bli utslängd och i korridorerna för att vänta på mina vänner. Jag har haft svårt att bara sitta snällt och lyssna på lektionerna, har ofta snackat, klottrat och svävat iväg i andra tankar. Jag har asdåliga betyg och har varit total oförmögen att lämna in hemuppgifter i tid.
I skolan höll jag mig flytande tack vare två fina vänner, som gick i samma skola.
-
Jag vet inte mer vad jag ska dra för exempel, jag kan fortsätta hela kvällen med att berätta om saker som jag inte KAN göra, saker som tar 2 veckor att göra och planer jag har som det bara blir skit av. Och detta är inget jag vill, jag vill inte var aen sån som inte kan, jag vill inte skjuta upp saker eller skita i saker men jag gör det ändå. Och det suger. Så nu är alltså nästa steg..
-
..att skaffa hjälp! Jag misstänker att jag har ADHD/ADD.
Och genast börjar ni tänka, neeeej! Eller möjligtvis att jag bara skyller ifrån mig och är lat. För den har jag ju hört. Jag är lat, klumpig, bekväm och vill inte göra saker. Jag vet att det pratas om mig, att jag är lat och "varför gör hon det inte?", "vad sitter det i?" och hur otroligt bekväm jag är.
Och ja, de flesta tänker kanske att de som har adhd/add inte är som jag är, men big suprise..
Det är de visst det..
Allt som jag beskriver här ovan passar in på det personer med utredd adhd har och känner.
Jag tror att folk generellt har fördomar om adhd/add. Att det är aggresiva personer som får utbrott hela tiden och inte kan sitta still. Men verkligheten är inte sådan. Jag är inte sådan.
Men visst, jag kan bli arg jävligt snabbt, har bitit sönder tänder i ilska, kastat mat på mina ex för skitsaker, gråter och skriker för ingenting, blir lätt svartsjuk och kan ofta känna hur det ublar av ilska inom mig.
Det är liksom från glad till arg på 2 sekunder. Och ja, allt det andra jag nämnde.
Min hyperaktivitet sitter inte i att jag springerrunt, runt utan i att jag har 100 saker på gång samtidigt, samt att det aldrig är tyst i mitt huvud och att jag inte kan göra en sak i taget utan måste göra flera.
-
Jaja.. Det jag skulle säga var att jag var hos läkaren idag, det första steget mot en utredning.
Hon skulle skicka en remiss och psyk skulle höra av sig inom 3 veckor.
Jag fick göra lite blodprov, för att utesluta fel på sköldkörteln och så..
Så nu är det ar att vänta.. Besöket hos läkaren var en pärs, jag hatar sånt där men det gick bra.
Jag glömde visserligen bort att säga hälften och rablade bara en massa strunt men ja, jag tror budskapet gick fram. Jag kommer att blogga om detta, så att ni får veta vad som händer.
-
Här kan man..
.. verkligen inte skriva allt.
Så är det bara, sanningen ser ut så. Folk kan missförstå och ta åt sig.
Det är synd, men jag har accepterat det. Det fanns en tid då jag var mer öppen här och skrev det mesta. Alla känslor, tankar och åsikter. Jag har lagt ner det mer och mer sedan ett tag tillbaka.
Vet inte varför, men jag tror att det till viss del beror på att jag är rädd för missförstånd. Det är så himla lätt att man missförstår det skrivna ordet. Jag har ju min skyddade blogg med, där jag kan skriva mera fritt men det blir ändå ine samma sak. Jag skriver inte om allt där heller, den känns inte som om den är till för meningslöst dravel om mina känslor. Nej, jag vet inte. Vi får se vad jag gör med allt.
Kanske kommer jag att bli mera öppen på loggen igen, jag vill det men samtidigt så känns det så oerhört läskigt att bjuda in er så, att ta del av djupa känslor, tankar och funderingar. Jag håller gärna sånt för mig själv fastän jag på något sätt även skulle vilja dela med mig.. Det är svårt det där!
-
Vi får helt enkelt se vad jag gör! Jag ska iaf börja blogga mer!
Den här jävla vikten!
Ja, nu är julen över. Och nyår, nog med ursäkter!
Skötte mig bra fram tills decemer ungefär, höll koll på vad jag åt och åt knappt något onyttgit men så föll jag dit igen, in i gottaträsket och har alltså tryckt i mig mängder i flera veckor. Vägde mig den 13 december(innan jag lev heeeelt tokig) och vägde 66,1. En väldigt trevlig siffra som gjorde att jag endast har 6,1 kg kvar till trivselvikten på 60 kg. Var ganska förbered på att ha gått upp rejält över jul.. Men icke!
66,3 visade vågen imorse, lyckan var total!
-
Men nu kör vi på riktigt igen. Skakade liv i shpe up appen idag, skrev i allt jag åt och ska imorgon försöka handla så att vi har bra mat hemma. Jag och Sophia är sjukt laddade och nu räcker det! Vi vill inte må dåligt över vikten, tänker i samma banor och det är toppen för då kan vi stötta varandra i denna viktresa :)
För en gångs skull..
