.. får jag som en ledsen känsla i bröstet, fastän jag inte är ledsen. Det är skumt.

Kanske har alla det så? Ni vet att det känns som om man skulle vilja gråta lite, över allt och egentligen ingenting.

Jag kan i och för sig bli så av att höra bra musik, bra men sorlig musik. Och så får nog många.

Man blir berörd.

Jag minns att jag för längesedan bloggade om väldigt känsliga saker, saker som jag behövde få ur mig för att må bättre och få ventilera. Ibland var det bara en röra av bokstäver, som bildade ord och meningar. Jag satte ord på varenda känsla, trasslade in det men trasslade samtidigt upp mitt inre. Jag behövde det då, för den tunga känslan kunde komma lite oftare då. Nu behöver jag oftast inte skriva några inlägg av den typen. Känslan är nästan aldrig på besök längre, den har flyttat vidare och kommer enbart på besök vid enstaka tillfällen.

Självklart är ju det skönt att slippa känslan men jag saknar att få krångla till orden, att få ösa ur mig meningslösa orde, långa konstiga meningar och att få känna friheten efter att jag skivit klart.

Kanske kan jag skriva såna inlägg ibland ändå? Även när jag är lycklig?

Stora inlägg med små ord, eller små inlägg med stora ord.