Det har nu gått 9 dagar sedan Saga liksom dundrade in i mitt liv.
Självklart så har hon ju redan varit här, i 9 hela månader men nu är hon liksom här, på riktigt.
Jag kan se henne sova, äta och le. Ja, nu tar hon mera plats och jag verkligen älskar det.
Det har varit 9 dagar av totalt lyckorus, men också 9 dagar av enorm nervositet.
Ja, för jag älskar henne så mycket att jag inte vet vad jag gör om någonting någonsin skulle hända henne.
Jag måste hela tiden kolla så att hon andas och att hon mår bra.
Jag hatar att inte vara i samma rum som henne, och jag hatar att inte se henne.

Ja, för jag älskar att hon tar plats, hon förgyller mitt liv på så många sätt.
Jag har ingen aning om hur livet före Saga såg ut. Vad var det för liv?
Vad var det fina i det livet?

Nej, ni kommer aldrig att höra mig säga att jag ångrar att jag behöll mitt barn.
Ni kommer aldrig att höra mig klaga.
Aldrig.

Dessa dagar har varit fyllda av skratt och gråt.
Jag kan inte sluta att le när jag kollar på dig, Saga.
Du är verkligen det vackraste som finns, ingen kommer någonsin att kunna mäta sig med dig.
Tänk att någonting så fint kunde komma från mig och din pappa.
Kanske är jag inte så tokig endå :P
Vad hade jag gjort utan dig?

Nej, jag är fylld av så många känslor. Det liksom bara virvlar runt i mig av alla dessa känslor!
Det känns som om jag bara skriver en massa ord som ingen av er kommer att fatta, men egentligen så bryr jag mig inte ett endaste dugg. Nej, det rör mig inte i ryggen!
För jag känner mig som en sån där kvittrande lärka på våren!
Fri, lycklig och stark!



Anledningen till att jag svävar på rosa moln!





Vi hörs när vi hörs
// Anna