Att längta efter barn när man redan har barn.
Det tycks vara förbjudet, eller som något man inte talar högt om. Eller som om det vore konstigt, och som att det inte på något sätt är okej. Har man ett barn så får man längta efter syskon, det är enligt normen helt okej och man får förståelse för det. Det är accepterat och ingen rynkar på ögonbrynen om man berättar det.
Men har man 2 eller fler barn så ser läget annorlunda ut, då är man helt plötsligt ganska knäpp om man har längtan efter barn. Man får höra "men snälla du, räcker det inte nu" och "men nu får du ta det lugnt" och det självklara..
Människor verkar tro att man skaffar fler barn för att slippa jobba.
Som om man använder barn för att få "dega" runt här hemma..
Som om det vore en semester att vara hemma med barn. Ja, som om man bara satt på sin lilla rumpa varje dag och håvade in stora summor pengar för att göra.. Ingenting? Det är nog en av de första tankarna som dyker upp hos de som ser på flerbarnsföräldrar med barnlängtan med kritiska ögon. Jag kan nästan höra hur de viskar till varandra - Hon vill säkert bara slippa jobba.
Varför tar jag nu upp det här, kan man undra?
Jo, för att jag är en utav de där. De där som vill ha fler barn fastän jag redan har två.
Jag har längtat i några månader nu, och det blir liksom bara värre för varje dag som går. Jag har innan varit tyst om detta, jag har nämnt det för några nära vänner. De som jag vet lyssnar, förstår och inte dömer mig för min längtan och mina känslor. Men så kände jag en dag, varför ska jag vara tyst om det här?
Så nu är jag öppen med det. Jag har två täta barn men vill ha fler, jag är inte klar och jag känner samma längtan efter barn nummer tre som jag gjorde efter barn nummer två. Och för mig är det helt okej att känna så.
Det är känslor och jag rår inte på dem.
Jag längtar som tusan, men än blir det ingen bebis och ingen graviditet.
Jag får lov att vänta, och att längta. Som tur var så går längtan att bära.
Den är tung ibland, men om jag tillåter mig att känna den, vara ledsen över att det inte är dags än och att blicka framåt så går det lättare. Då kan jag ibland även tänka positivt. Då kan jag se ljuset i tunneln och tänka på att tiden går ju faktiskt fort, att det kommer att vara roligt med syskon då Saga är lite äldre och förstår på ett annat sätt och då Freja är mer självgående. Att jag faktiskt har syskon inplanerat, och att jag har någon som jag faktiskt vill ha det med, någon som jag känner är rätt och som jag faktiskt litar på och som jag älskar.
Det gör längtan lättare att bära, vissa dagar och i vissa stunder.
Då det blev bestämt att vi skulle vänta så pass länge som vi ska blev jag först knäckt.
Inombords kände jag mig helt.. Trasig. Som om hjärtat brast lite och jag inte kunde förstå hur tiden någonsin skulle kunna gå framåt, utan att varenda dag skulle vara ändlöst lång och fylld av längtan.
Jag tog mina hundar, min telefon och gick ut. Ställde mig i skogen och grät så att jag trodde att hjärtat skulle brista. Torkade tårarna, kände mig jättefjantig och så ringde jag Lotta.
Så fort hon svarade så började jag gråta igen, och jag liksom hulkade fram att jag var så otroligt fjantg och berättade läget för henne. Såklart så berättade min allra bästa vän för mig att jag inte var ett dugg fjantig, att jag fick lov attt känna såhär och att jag fick vara ledsen. Och precis det behövde jag höra då.
Att det var okej. För sedan, desto mer jag tänkte på att det var okej, desto mer okej blev känslan av längtan och sorg, och desto lättare blev den att bära. Jag har nu, bara några dagar senare accepterat känslan och bär runt på den med ett lättare inre. Jag längtar fortfarande och vill bara att tiden ska springa iväg och att det snart får bli min tur igen, men nu kan jag oftast vända på de jobbiga känslorna kring min längtan tillnågot positivt.
Jag har accepterat känslan, och ser framåt. Det kommer att bli min tur igen, förr eller senare!
Kommentarer
Postat av: Katten
Varför vill du ha fler barn? För att du själv ska må bättre? Borde du inte försöka skaffa ett jobb istället, så att du har bättre möjlighet att försörja barnen? (Du kanske redan har skaffat ett dock, eftersom bloggen varit inaktiv flera månader...) Du är ju bara 24 år, du har en massa år på dig att skaffa barn....
Svar:
Anna - Med allt som hör till!
Postat av: Linda
Kan kanske vara så att Katten är lite sotis?
Det tror jag i alla fall.
Att vilja ha fler barn betyder inte nödvändigtvis att man vill ha det för att själv må bra och för att slippa jobba. Då vet man inte vad det handlar om. (vakna nätter, aldrig få vara själv igen, dålig inkomst, minst 20% mindre än vad man fick när man arbetade)
Att vara ensamstående till två barn och ändå känna att man vill ha ett tredje är starkt tycker jag. Jag skulle aldrig orka vara själv med mitt barn, du är en stark människa.
Postat av: Elin =) 20 år och tvåbarnsmamma <3
Har missat det här inlägget helt :O men usch vad irriterad jag blev på den där "katten"! Vilks människor det finns!
Kramar till dig :)
Trackback
