Sagas relation till de fyrbenta medlemmarna av vår familj är ganska speciell.
Hon har sedan tidig ålder uppmärksammat mina fluffiga kamrater, och redan då hon var några månade gammal började hon så smått forma sitt första ord "Vovve". Intresset för just vovvar har bara växt, och växt och idag är Saga en i flocken. Visseligen en medlem på två ben, och som har på tok för hög röst, för styltiga rörelser och ett allför oberäkneligt humör för att egentligen passa in, men endock en del av flocken.
Vovvarna ser på henne med lite hatkärlek.
De älskar det faktum att hon kan mata dem, speciellt vid matbordet och med sitt lördagsgodis.
Och att stormatte säger nej, åt både Saga och hennes flockmedlemmar struntar de oftast blankt i. Nej, för vovvarna lyssnar i det fallet betydligt hellre på sin oberäkneliga lillmatte, och glufsar glatt i sig det som bjuds.

Sedan att de inte alls gillar att hon blivit så snabb är en annan historia, och att hon älskar att reta dem är också en annan historia. Så länge de får mat av lillmatte så är hon välkommen att vara en del av flocken.
Vovvarna har absolut inget emot att dela sin mat med Saga, och de låter henne glatt dricka ur deras vattenskål.
Ja, hon får till och med plocka godsaker ur deras munnar.

Att Saga inte får äta hundmat, eller dricka ur vovvarnas vattenskål det struntar de alla i.
Hon testar det varje dag ändå, och i Sagas lilla värld är nog hundmat rätt så mumsigt.
Att mamma försöker förklara att hundmat inte alls är gott verkar inte bekomma Saga, utan hon försöker ändå varje dag att sno en näve full och stoppa i munnen. Detta har faktiskt lett till att vovvarna nu får sin mat efter att den tvåbenta, ostadiga, högljuda flockmedlemen lagt sig för att sova. För då får resten av flocken äta ifred och mamma slipper tjata om att hundmat är för hundar och inte för små Sagor.

Sagas språk har länge kretsat kring vovvar, vovvar, vovvar.. Hennes första ord var som jag nämde just "vovve" och hennes första mening var "Dä ä vovve". Under en period i Sagas liv var allt vovve, alla djur, alla saker och till och med mina vänner. Jag, som hennes mamma kände mig ett tag en gnutta oroad och undrade om barnet någonsin skulle säga något annat igen, och jag kan nu berätta att "allt är vovve"- fasen är över.
Allt är inte längre vovve, men vovvar är fortfarande allt!