Tanken är att jag ska skriva om ett speciellt ögonblick, eller bara ett ögonblick ur livet.
Jag väljer att ta ett speciellt ögonblick, ett ögonblick som inträffade precis igår.
Jag väljer till skillnad från så många andra att ta ett ögonblick som inte är romantiskt eller lyckligt.
Mitt ögonblick är vemodigt, chockat och för mig olyckligt.

Ni får gärna ställa er oförstående till varför jag kände allt det här i det ögonblicket, men det är mitt ögonblick och mina känslor.

Igår satt jag framför tv:n och hör en välbekant melodi, med ett välbekant band.
Självklart så riktar jag min uppmärksamhet emot tv:n och ljudet av den där sången som fick mitt hjärta att bli lite lyckligare. Låten som spelades utav bandet The Ark, och orden som reportern sa fick mig att stanna upp, känna hur hjärtat hoppade över ett slag och hur jag började att tänka orden "nej, nej, nej"
Sedan hör jag Ola Salo säga "Vi har uträttat det vi kom för att göra"

The Ark lägger ner, och slutar spela efter sommaren.
Bandet som nästan varje år får mig att tro på godhet, på mig själv, och på en värld utan skam ska inte längre förgylla vår värld. En sommar till och sedan är det över, sedan har The Ark för sista gången sjungit "Calleth You, Cometh I" för sista gången, och denna gång så kommer de inte att komma tillbaka hur högt vi än ropar.
Ola Salo och hans gäng har gjort mitt liv lite bättre under väldigt många år, de har förgyllt mina varma sommarnätter, fått mig att tro på kärlek och på människan.

Men Olas vishet kommer för alltid att leva vidare, genom hans ord, texter och låtar.
Vi kommer alltid att kunna minnas och försöka tro fast de inte står framför oss och
berättar för oss att vi kan leva i en värld där skam inte finns.