Igår testade jag en sak med min dotter. Jag skulle se om hon kunde konsten med att stå.
Jag ställde henne framför mig på golvet, med händerna bakom hennes rygg och släpper taget.
Ja, och där står hon. Stadig som en fura(okej, liiiite överdrivet) och står. Hon står kvar länge innan hon långsamt börjar sätta sig på huk, men så ångrar hon sig och ställer sig igen!
Efter att ha gjort detta smyger hon sig ner på huk och kryper senare iväg.
Saga är helt omedveten om vad hon just gjort, hon kunde inte bry sig mindre medan jag, den stolta mamman nästan får tårar i ögonen. Saga har just stått upp, och även om hon inte ställde sig upp själv så är det helt fantastiskt!
Hon stod, på riktigt. Utan att vingla, eller att falla.
Hon gjorde sedan om bedriften ett flertal gånger, och kommer säkert att göra om det ännu flera gånger innan hon faktiskt kommer på att man kan ta sig från huk till stående utan att mamma står bredvid.

Så igår, på sin 10-månaders dag visade Saga mig och några andra att hon faktiskt bemästrar konsten att stå.
Även om hon tar mamma till lite hjälp.


Det vackraste i mitt liv.