Hejsan - Inlägg 652.



Fick en kommentar igår, som jag känner att jag behöver reflektera kring.



Sådär, där har vi den och här har vi min reflektion.

Tror att det är meningen "det finns en anledning till att man oftast är två, man ska inte klara av allt själv" som jag stannar upp vid mest och läser, ett flertal gånger innan den ramlar ner.
Jag hade kunnat döda för att få vara två, jag hade under hela graviditeten kunnat göra vad som helst för att slippa känna mig ensam, jag skulle väldigt många dagar sedan Saga föddes önskat att vi var två.
Men det är svårt att hålla ihop ett "två" när bara en är engagerad. Och det är ur min synvinkel.
Ur en annan synvinkel var säkert jag den som inte försökte, och jag vet att det var jag som gjorde det slutgiltiga valet att vara själv. Men om sanningen ska fram så var jag ensam långt innan det valet togs..
Att vara två kring ett barn handlar enligt mig inte bara att hjälpas åt, och att dela ett ansvar. Det handlar också om att dela en kärlek, det handlar om att dela en vänta, en längtan och att se barnet som det lilla mirakel det faktiskt är.

Sedan till ett förtydligande. Saga kan vara utan mig, hon har varit det i korta stunder, och såklart de två gångerna hon var med barnvakt och det har bara gått bra. Så för Sagas skulle tror jag inte att det spelar någon stor roll om jag är en sån mamma som tar hand om mitt barn själv den största tiden. Och såklart, om Saga skulle vara med sin pappa så är hon INTE hos barnvakt, då är hon med sin pappa.



Nu sjappar jag vidare, ska iväg om en stund och fika med syrran på stan så ni får ha det gött!