Jag har faktiskt totalt glömt bort att berätta för er om den där gången då Milton, min äldsta (och vackraste, och underbaraste, och bästaste) hund gick in i en bil. Jo, det var en otroligt lustig händelse och jag skrattar fortfarande åt det när jag tänker på det.
Vi var ute på en helt vanlig promenad, jag, Milton, Jessie och Pirelli.
Det var dag och fullt dagsljus, och bilen ifråga var en stor minibuss.
Vi traskade på där i långsam takt (som vanligt i dessa dagar), och såg gick jag, Jessie och Pirelli förbi en minibuss.
Det gjorde inte Milton. Nej, han gick rakt in i den!

Man skulle ju kunna tro att han kanske inte hade någon annan väg att gå, men så var det inte heller utan han gick på min högra sida, ca 1 meter ifrån mig. Så han hade alltså en stor chans att inte gå in i bilen.
Men förvirrad som han är så gjorde han det endå.


Det här tar mig till min nästa fråga.
Stämmer uttrycket "sådan matte sådan hund"?


Jag skulle själv beskriva mig som en förvirrad person, som ofta gör klantiga saker.
Kan det vara så att när jag valde Milton till att bli min hund så kände jag på mig att vi skulle passa ihop eller har jag format honom till att vara ett klantarsel?
Jag tror på det senare alternativet.

Man lever så tätt inpå sin hund, och för oss som är totalt hundtokiga kretsar livet kring de små vackra vovvarna.
Vi gör allt tillsammans med dem, vi sover, äter och motionerar tillsammans.
Vi gråter, skrattar och är oss själva tillsammns med dem.
Är det då konstigt att vi till slut blir lik varandra?

Snabb fråga till alla hundägare som läser detta.
Kan ni e några likheter mellan er själva och er hund/hundar?
I så fall, vilka?


Milton- Min själsfrände & följeslagare genom livet.






Ni vet att jag älskar er