Fick en sån underbar kommentar på mitt inlägg synd om dem?.
Kommentaren löd såhär:




När jag läste den blev jag först så glad över att det finns fler personer därute som verkligen vet vikten av hur mycket en liten hund kan betyda. Sedan så tog den här kommentaren mig tillbaks.
Tillbaks till då när Milton var en valp, och till det stället jag befann mig på då.
Detta är någonting som jag inte så ofta pratar om eftersom.. Ja, varför?
Nej, egentligen så vill jag inte erkänna hur dåligt jag faktiskt mådde. Det kändes lite som om folk bara skulle tro att jag ville att de skulle tycka synd om mig. Jag ville ju såklart inte ha medömkan. Nej, jag ville bara bli fri.
Jag ville bara slippa vakna varje morgon och hata mig själv och livet.
Milton kom till mig då jag mådde nästan som värst. Han kom som en liten boll av hopp och fick mig att tro på kärlek igen, han gav mig en anledning att kliva ur sängen och att le.
Självklart så var det inte så att Milton kom och vips så blev allt bra bra, men han har hålltt mig vid liv.
Han har tagit mig dit jag är idag. För utan honom hade jag inte skrivit de är raderna nu.
Nej, för vissa dagar sa jag till och med farväl till honom, och jag lovade honom att han skulle få ett bra hem och inte sakna mig så mycket. Men så kollade han på mig, kröp upp i min famn och pussade bort en tår och jag visste att, nej. Jag kan inte lämna honom. Han ger mig allt och lite till.
Vem är då jag att svika honom?

Nej, det är just därför jag kallar Milton för min livräddare.
För det är ju det han är!








Min finaste kille, Milton!




Vi hörs när vi hörs
//Anna