- Please, Realese Me -
Hejsan. Inlägg 119
Bestämde mig för att skriva igen, eftersom jag känner att det finns en del känslor och tankar som vill komma ut.
De dök precis upp, och de brukar göra det. Jg försöker att stanna dem ute, men lyckas inte varje dag.
Det är precis som ett sår man bara måste pilla bort sårskorpan på.
Som om det inte redan räckte med att man har ett sår där, utan man måste se till att det gör ont lite till bara.
Fast jag vet ju hur jag är, destruktiv och med diverse självskadebetenden.
Så inte är det konstigt att jag gör såhär, att jag hela tiden matar på med ny smärta.
Kanske är jag så van att det ska göra ont, att det ska vara dåligt att jag nu skapar det onda själv.
Kan det vara så?
Jag vet inte.
Eller så är det bara såhär jag ska känna. Kanske kommer det inte att gå över och jag får leva med det.
Vill jag det?
Det självklara svaret är ju såklart nej. För vem vill leva med en stor klump av smärta i bröstet?
Ingen, skulle jag tro. Men endå, så får jag för mig att jag skapar mycket av denna smärta själv.
Jag kan inte låta bli att bre på, och faktiskt göra sådant som får mig att känna det där onda bubbla upp.
Jag vet inte. Jag har ingen aning och blir lite uppgiven inför känslan.
Jag tar den, accepterar den och låter den sitta kvar i sitt lilla bo den byggt.
Den har slutat att kika ut jämt nu, och jag vet varför.
Men endå.. Jag vill inte ha den alls. Jag vill vara fri, jag orar inte med att bära runt på klumpen mera.
Den förstör och krymper mig. Den får mig att backa och se saker på ett sätt som jag inte borde.
Nej, jag vill inte.
Hur ofta har jag inte sagt att jag inte vill? Att den får försvinna nu?
Alldeles för ofta och för länge.
Nej. Jag vet inte. Ställer mig helt på sidan av detta och låter tiden gå.
Eftersom det inte finns något jag kan göra så är det väl bäst så.
Vi får höras senare. Kanske är jag då på bättre humör och kan skriva något roligt.
HÖRES SENARE ELLER I MÖRA!!
"Realese Me"
De dök precis upp, och de brukar göra det. Jg försöker att stanna dem ute, men lyckas inte varje dag.
Det är precis som ett sår man bara måste pilla bort sårskorpan på.
Som om det inte redan räckte med att man har ett sår där, utan man måste se till att det gör ont lite till bara.
Fast jag vet ju hur jag är, destruktiv och med diverse självskadebetenden.
Så inte är det konstigt att jag gör såhär, att jag hela tiden matar på med ny smärta.
Kanske är jag så van att det ska göra ont, att det ska vara dåligt att jag nu skapar det onda själv.
Kan det vara så?
Jag vet inte.
Eller så är det bara såhär jag ska känna. Kanske kommer det inte att gå över och jag får leva med det.
Vill jag det?
Det självklara svaret är ju såklart nej. För vem vill leva med en stor klump av smärta i bröstet?
Ingen, skulle jag tro. Men endå, så får jag för mig att jag skapar mycket av denna smärta själv.
Jag kan inte låta bli att bre på, och faktiskt göra sådant som får mig att känna det där onda bubbla upp.
Jag vet inte. Jag har ingen aning och blir lite uppgiven inför känslan.
Jag tar den, accepterar den och låter den sitta kvar i sitt lilla bo den byggt.
Den har slutat att kika ut jämt nu, och jag vet varför.
Men endå.. Jag vill inte ha den alls. Jag vill vara fri, jag orar inte med att bära runt på klumpen mera.
Den förstör och krymper mig. Den får mig att backa och se saker på ett sätt som jag inte borde.
Nej, jag vill inte.
Hur ofta har jag inte sagt att jag inte vill? Att den får försvinna nu?
Alldeles för ofta och för länge.
Nej. Jag vet inte. Ställer mig helt på sidan av detta och låter tiden gå.
Eftersom det inte finns något jag kan göra så är det väl bäst så.
Vi får höras senare. Kanske är jag då på bättre humör och kan skriva något roligt.
HÖRES SENARE ELLER I MÖRA!!
"Realese Me"
Kommentarer
Trackback
