- I'll Do Anything -
Hejsan! - Inlägg 124! Tillbaks!
Är tillbaka igen!
Orkade inte skriva på några dagar, var så trött och hade ingen fantasi alls över till bloggen.
Men ja, alltså nu är Anna tillbaka. Jag vill ju faktiskt skriva och tar mig nu orken till att göra det.
Egentligen vill jag vara glad och ge er ett glatt upplyftande inlägg, men eftersom jag är en idiot så kan jag inte det.
Jag hade lovatr mig själv något, men idag bröt jag löftet och blev ledsen.. Igen.
Det är så dumt, och jag sitter här med ångest och smärta.
Blir sårad, och så väldigt väldigt ledsen.
Egentligen så borde jag väl inte bry mig, men att jag bryr mig bevisar ju bara ett och annat.
Jag bryr mig alldeles för mycket. Jag vill inte ens bry mig. Jag vill inte ha ont längre.
Nej, jag vill inte.
Men vad spelar det för roll om jag inte vill?
Smärtan ligger endå kvar där, djupt rotad i hjärtat.. Jag får ännu en gång erkänna mig besegrad och leva med det.
Jag gav allt, allt. Allt jag hade, men endå gav det inget.
Och om det är någon som vill ha det så kan jag inte ge det.
Nej, för jag har blivit rädd, jag har tappat det som var jag. Min förmåga att älska på det där underbara sättet.
Nu vänder jag istället och springer, stretar emot och kämpar för livet.
Nej, jag vill inte.
Jag vill aldrig mer känna sådär, och jag tänker inte göra det.
Ni får säga vad ni vill, men en del av mig har dött och jag tänker inte återuppliva den.
Jag tänker låta den ligga där, stel och livlös för resten av mitt liv.
För jag vill inte ha den.
Inte alls.
Jag har ingen aning hur jag hade tagit detta om inte du funnits.
Min vackra ängel.
Jag hade antagligen legat på backen, rasat ihop totalt och inte kunnat andas.
Men nu kan jag faktiskt andas. Jag lever.
Tack gode gud för det.
För att totalt bara tappa allt igen hade aldrig gått. Jag hade aldrig klarat av det.
Vill inte ens tänka på den smärtan jag hade känt då. Den hade dödat mig.
På riktigt.
Nej, vet ni vad!
Nu orkar jag inet vältra mig i smärta mera, jag skriver om något annat istället.
Idag var jag och köpte bebisens första gosedjur, självklart så blev det en hund!
Hehe, vad annars med en mamma som är totalt insnöad på dessa underbara djur.
Den är så söt, en lurvig vit hund med svarta fina ögon i tyg.
Det är lite speciellt det där med de första sakerna, man kommer alltid att minnas dem.
Som den första nallen, man fick. Den har ju i princip alla kvar!
Hehe, jag har kvar mig. Lufsen heter han och är passande nog också en hund.
Äsch, nu kan jag fan inte skriva mera men..
VI HÖRES I MÖRA!!
"I thought you wanted what I wanted, but you left me wanting you"
Orkade inte skriva på några dagar, var så trött och hade ingen fantasi alls över till bloggen.
Men ja, alltså nu är Anna tillbaka. Jag vill ju faktiskt skriva och tar mig nu orken till att göra det.
Egentligen vill jag vara glad och ge er ett glatt upplyftande inlägg, men eftersom jag är en idiot så kan jag inte det.
Jag hade lovatr mig själv något, men idag bröt jag löftet och blev ledsen.. Igen.
Det är så dumt, och jag sitter här med ångest och smärta.
Blir sårad, och så väldigt väldigt ledsen.
Egentligen så borde jag väl inte bry mig, men att jag bryr mig bevisar ju bara ett och annat.
Jag bryr mig alldeles för mycket. Jag vill inte ens bry mig. Jag vill inte ha ont längre.
Nej, jag vill inte.
Men vad spelar det för roll om jag inte vill?
Smärtan ligger endå kvar där, djupt rotad i hjärtat.. Jag får ännu en gång erkänna mig besegrad och leva med det.
Jag gav allt, allt. Allt jag hade, men endå gav det inget.
Och om det är någon som vill ha det så kan jag inte ge det.
Nej, för jag har blivit rädd, jag har tappat det som var jag. Min förmåga att älska på det där underbara sättet.
Nu vänder jag istället och springer, stretar emot och kämpar för livet.
Nej, jag vill inte.
Jag vill aldrig mer känna sådär, och jag tänker inte göra det.
Ni får säga vad ni vill, men en del av mig har dött och jag tänker inte återuppliva den.
Jag tänker låta den ligga där, stel och livlös för resten av mitt liv.
För jag vill inte ha den.
Inte alls.
Jag har ingen aning hur jag hade tagit detta om inte du funnits.
Min vackra ängel.
Jag hade antagligen legat på backen, rasat ihop totalt och inte kunnat andas.
Men nu kan jag faktiskt andas. Jag lever.
Tack gode gud för det.
För att totalt bara tappa allt igen hade aldrig gått. Jag hade aldrig klarat av det.
Vill inte ens tänka på den smärtan jag hade känt då. Den hade dödat mig.
På riktigt.
Nej, vet ni vad!
Nu orkar jag inet vältra mig i smärta mera, jag skriver om något annat istället.
Idag var jag och köpte bebisens första gosedjur, självklart så blev det en hund!
Hehe, vad annars med en mamma som är totalt insnöad på dessa underbara djur.
Den är så söt, en lurvig vit hund med svarta fina ögon i tyg.
Det är lite speciellt det där med de första sakerna, man kommer alltid att minnas dem.
Som den första nallen, man fick. Den har ju i princip alla kvar!
Hehe, jag har kvar mig. Lufsen heter han och är passande nog också en hund.
Äsch, nu kan jag fan inte skriva mera men..
VI HÖRES I MÖRA!!
"I thought you wanted what I wanted, but you left me wanting you"
Kommentarer
Postat av: Sandra
Älskade vännen..... Jag hoppas att du en vacker dag kommer att endast känna glädje. Att du tar dig ur detta tankesätt som bara bryter ner dig...
Du har inte funderat på att få hjälp? (usch, det lät elakt men jag menar bara väl)
En vacker dag vännen - kanske inte i möra, men kanske lite längre fram kommer du att bli lycklig o bara känna glädje!
Jag finns här för dig om du behöver <3 <3
Postat av: Linda
<3 You know I'm here for you
Postat av: Frida
Hej Anna..
Jag vill bara säga förlåt, för allt illa jag har gjort dig. Jag vill att du ska vara lycklig och jag hoppas att du någon dag kan titta tillbaka på oss och se det fina som vi hade som något positivt. Men jag förstår om det är svårt.
Du är värd all lycka i världen!
Kramar
Trackback
