- 2 Years And Still Not Getting Any -
Hejsan - Och väldigt mycket fy på mig. Inlägg 69 som borde vara typ inlägg 79. Men men.
- 2 years and still not getting any -
Vet ni vad? Jag skrev ett helt jävla långt inlägg som försvann. Bara plopp, borta! Så otroligt frustrerande.
Hmm, men det är väl bara att göra mitt bästa och skriva ett nytt då.
Vad skrev jag om idag då? Jo, det var ju nämligen såhär att jag har skrivit alldeles för lite på sista tiden!
Egentligen borde jag lägga mig i ett litet hål och skämmas, men ack!
Är det inte bättre att bjuda på ett långt och spännande inlägg?
Okej, eftersom ni alla önskar det så ska det bli!
Men först måste jag gå till ICA och köpa yoghurt :D
Nu är jag tillbaka, mätt och belåten.
Sprang i all hast och hunger till det kära ICA och köpte mig en yoghurt och smaskiga riskakor!
Men nog om detta nu.
Idag handlade mitt ursprungliga inlägg om min förmåga att förstöra saker.
Det tycks vara så att vart jag än går så bara ramlar saker ner, allt tycks rasera vid min beröring.
Vart jag än går, vart jag än befinner.
Förstör, sliter sönder och mosar.
Jag misslyckas med det mesta jag försöker göra, ger upp, lägger ner och bara trampar på det hela.
Vet inte varför det är på detta vis. Blir bara väldigt uppgiven och vemodig då jag tänker på det underbara jag förstört.
På en dag som denna är det lätt att tänka bakåt, för just idag känns det extra mycket att jag
faktiskt lyckades förstöra det vackraste jag någonsin haft.
Förstörde det, mosade ner det i gruset och slet det i tusen bitar.
Kvar står jag med ångesten och smärtan, känner lite på hopplösheten och leker med tanken på att aldrig mera sätta mig i denna sits igen. 1 gång är 1 gång för mycket.
Fast om sanningen ska fram så är det en omöjlighet att jag någonsin ska hamna där igen.
För den här känslan, den här smärtan är reserverad.
Den kan inte ges av någon annan.
Talar jag i gåtor?
Känner att jag blir sådär allvarligt förvirrad just nu och för er som inte sitter i mitt huvud måste
just nu vara på gränsen till sammanbrott. Förlåt för det!
Men ibland känner jag mig sådär dålig och då bara väller orden ur mig.
Och den självklara anledningen till att jag lindar in det ligger ju i att jag inte vill berätta allt rakt ut.
Jag har ju faktiskt ingen aning om vem som läser mina ord just nu, kanske är det du
eller någon som jag inte ens känner.
Jag vet att mina misslyckanden är mina egna, endast jag kan bära ansvaret för dem.
Det är bara mitt ansvar att sluta ge upp.
Men just nu är det lite svårt att ta mig i kragen.
Fast jag måste få påpeka att jag inte gett upp allt, för några som jag aldrig någonsin ger upp på eller med är mina älskade hundar! De finns för mig i vått och torrt, de får mig att skratta och le, att gråta och snyfta.
De är de enda som kan få mig att springa som en tok genom snö efter lämpliga pinnar att kasta, de får mig ner på det kalla golvet för en mysstund, de får mig att skratta högt och känna ren och skär lycka.
Vart jag än tar vägen här i livet så följer de mig troget, med sina vänliga ögon och charmiga pussar ställer de upp i alla väder och skulle aldrig svika. Så därför ser jag det som min plikt att aldrig svika dem.
Liksom de följer mig ska jag följa dem, med enormt mycket stolthet i hjärtat!
Vill bara dedikera denna text till mina 4 änglar.
"Love is the one thing I'm allergic to"
Hmm, men det är väl bara att göra mitt bästa och skriva ett nytt då.
Vad skrev jag om idag då? Jo, det var ju nämligen såhär att jag har skrivit alldeles för lite på sista tiden!
Egentligen borde jag lägga mig i ett litet hål och skämmas, men ack!
Är det inte bättre att bjuda på ett långt och spännande inlägg?
Okej, eftersom ni alla önskar det så ska det bli!
Men först måste jag gå till ICA och köpa yoghurt :D
Nu är jag tillbaka, mätt och belåten.
Sprang i all hast och hunger till det kära ICA och köpte mig en yoghurt och smaskiga riskakor!
Men nog om detta nu.
Idag handlade mitt ursprungliga inlägg om min förmåga att förstöra saker.
Det tycks vara så att vart jag än går så bara ramlar saker ner, allt tycks rasera vid min beröring.
Vart jag än går, vart jag än befinner.
Förstör, sliter sönder och mosar.
Jag misslyckas med det mesta jag försöker göra, ger upp, lägger ner och bara trampar på det hela.
Vet inte varför det är på detta vis. Blir bara väldigt uppgiven och vemodig då jag tänker på det underbara jag förstört.
På en dag som denna är det lätt att tänka bakåt, för just idag känns det extra mycket att jag
faktiskt lyckades förstöra det vackraste jag någonsin haft.
Förstörde det, mosade ner det i gruset och slet det i tusen bitar.
Kvar står jag med ångesten och smärtan, känner lite på hopplösheten och leker med tanken på att aldrig mera sätta mig i denna sits igen. 1 gång är 1 gång för mycket.
Fast om sanningen ska fram så är det en omöjlighet att jag någonsin ska hamna där igen.
För den här känslan, den här smärtan är reserverad.
Den kan inte ges av någon annan.
Talar jag i gåtor?
Känner att jag blir sådär allvarligt förvirrad just nu och för er som inte sitter i mitt huvud måste
just nu vara på gränsen till sammanbrott. Förlåt för det!
Men ibland känner jag mig sådär dålig och då bara väller orden ur mig.
Och den självklara anledningen till att jag lindar in det ligger ju i att jag inte vill berätta allt rakt ut.
Jag har ju faktiskt ingen aning om vem som läser mina ord just nu, kanske är det du
eller någon som jag inte ens känner.
Jag vet att mina misslyckanden är mina egna, endast jag kan bära ansvaret för dem.
Det är bara mitt ansvar att sluta ge upp.
Men just nu är det lite svårt att ta mig i kragen.
Fast jag måste få påpeka att jag inte gett upp allt, för några som jag aldrig någonsin ger upp på eller med är mina älskade hundar! De finns för mig i vått och torrt, de får mig att skratta och le, att gråta och snyfta.
De är de enda som kan få mig att springa som en tok genom snö efter lämpliga pinnar att kasta, de får mig ner på det kalla golvet för en mysstund, de får mig att skratta högt och känna ren och skär lycka.
Vart jag än tar vägen här i livet så följer de mig troget, med sina vänliga ögon och charmiga pussar ställer de upp i alla väder och skulle aldrig svika. Så därför ser jag det som min plikt att aldrig svika dem.
Liksom de följer mig ska jag följa dem, med enormt mycket stolthet i hjärtat!
Vill bara dedikera denna text till mina 4 änglar.
Det var en spillra av mitt forna jag
såg inget ljus inte en strimma svag
en vingklädd fågel som inte ens drömde mer
en sång av sorger trycktes allt längre ner
men när jag mötte dig älskling,
så ändrades allting brutalt.
Visst finns mirakel,
och för mig är det faktiskt du
i dina kyssar öppnar himlen sig för mig nu
Visst finns mirakel i din kärlek så stark och sann
i dina kyssar och i att vi har funnit varann.
Du öppnar dörrar jag inte visste fanns
en dörr till livet, jag fick en andra chans
jag älskar dig mer än du kan förstå
jag vet du bär mig när jag inte orkar gå
sen du gav mig din kärlek förändrades livet brutalt
Visst finns mirakel och för mig är det faktiskt du
i dina kyssar öppnar himlen sig för mig nu
och allt är så enkelt och så självklart,
så skrämmande och underbart
mitt mirakel är du.
Sedan tillägnar jag denna till någon annan som jag väljer att inte nämna vid namn.
I wasn't perfect
I've done a lot of stupid things
I'm still no angel
I wasn't looking for forgiveness
Wasn't laid out by my pride
Shocked by her attention
itAnd someone signed me up for love
I didn't want it And now I can't live without it
She changed my life
She cleaned me up
She found my heart
Like only a woman can
She pulls me up
When she knows I'm sad
She knows her woman
Like only a woman can
She's kind of perfect
She's kind of everything I'm not
Yeah, she's an angel
And it's amazing how she's patient
Even more at times I'm
She's my conscience
And who decided I'd be hers
I wanna hate them
Cos now I can't live without her
She changed my life
She cleaned me up
She found my heart
Like only a woman can
She pulls me up
When she knows I'm sad
She knows her woman
Like only a woman can
And who decided I'd be hers
I wanna hate them
Cos now I can't live without her
Oh, and she changed my life
She cleaned me up
She found my heart
Like only a woman can
She pulls me up
When she knows I'm sad
She knows her woman
Like only a woman can
Långt och blandat.
VI HÖRES I MÖRA!!
"Love is the one thing I'm allergic to"
Kommentarer
Postat av: Sandra
Ang att allt bara helt plötsligt försvinner har hänt mig också - skapligt irriterande när man skrivit låååångt!!!
Jobbigt med dagar då man tänker mycket.... USCH!!!! men man behöver sådana dagar för att kunna gå vidare,men inte bra om det blir fööör många.
Sköt om dig vännen - tänker på dig! <3
Trackback
