- With Every Bit Of Me -
Hej - Inlägg 144.
Bloggar igen, efter endast 50 minuter. Vet inte vad det är som får mig att återvända.
Kanske är det den där känslan av panik. Eller, ja. Jag vet inte.
Jag känner mig ledsen, uppgiven, trött, dum och bara förskräckligt ensam.
Jag vet inte. Det är konstigt.
Får nästan skuldkänslor gentemot barnet om jag är ledsen. Det känns som om jag borde vara lycklig nu.
Men det går upp och ner. Nej, missförstå mig inte. Jag är hela tiden glad över min vackraste lilla unge.
Men jag är inte glad i övrigt varje dag heller. Hade några veckor för en tid sedan då livet liksom lekte.
Jag saknar det! Jag tyckte så mycket om att nästan få andas på riktigt igen.
Men. Ja, det kommer väl att vara svårt vissa dagar.
Jag har alltid varit så här. Upp och ner, hela tiden.
Det behöver egentligen inte hända något, utan jag bara faller. Eller så är det så att det faktiskt är yttre omständigheter som påverkar mig fast jag inte ser det. Jag vet helt enkelt inte.
Men ja, nu när jag känner mig botten är det iaf bättre än det var tidigare. Detta är alltid ett plus!
Det är så svårt när man känner sig ensam. Då blir det mörkare än det egentligen är.
Jag vill bara hitta det där. Det där som.. Äsch.
Jag orkar inte.
Just nu lämnar jag det, och bara jobbar på att må bra som det är.
Allt i livet kan inte vara lätt eller som man vill ha det.
HÖRES SENARE ELLER I MÖRA!!
"Du lyste himlen där jag gick"
Bloggar igen, efter endast 50 minuter. Vet inte vad det är som får mig att återvända.
Kanske är det den där känslan av panik. Eller, ja. Jag vet inte.
Jag känner mig ledsen, uppgiven, trött, dum och bara förskräckligt ensam.
Jag vet inte. Det är konstigt.
Får nästan skuldkänslor gentemot barnet om jag är ledsen. Det känns som om jag borde vara lycklig nu.
Men det går upp och ner. Nej, missförstå mig inte. Jag är hela tiden glad över min vackraste lilla unge.
Men jag är inte glad i övrigt varje dag heller. Hade några veckor för en tid sedan då livet liksom lekte.
Jag saknar det! Jag tyckte så mycket om att nästan få andas på riktigt igen.
Men. Ja, det kommer väl att vara svårt vissa dagar.
Jag har alltid varit så här. Upp och ner, hela tiden.
Det behöver egentligen inte hända något, utan jag bara faller. Eller så är det så att det faktiskt är yttre omständigheter som påverkar mig fast jag inte ser det. Jag vet helt enkelt inte.
Men ja, nu när jag känner mig botten är det iaf bättre än det var tidigare. Detta är alltid ett plus!
Det är så svårt när man känner sig ensam. Då blir det mörkare än det egentligen är.
Jag vill bara hitta det där. Det där som.. Äsch.
Jag orkar inte.
Just nu lämnar jag det, och bara jobbar på att må bra som det är.
Allt i livet kan inte vara lätt eller som man vill ha det.
HÖRES SENARE ELLER I MÖRA!!
"Du lyste himlen där jag gick"
Kommentarer
Trackback
