- Tid Till Eftertanke -
Hejsan. Inlägg 217.
Det finns en massa saker som man kan gå runt och fundera på. En del oviktiga och en del viktiga.
Själv så är jag en sådan som funderar och tänker på tok för mycket. Ibland..
Men ibland så märker jag att det finns saker som jag stänger ute. Saker som jag inte vill tänka på.
Jag var under hela första tiden av min graviditet otroligt rädd för att något skulle gå fel.
Sådär, otroligt skräckslagen vissa dagar att jag bara ville blunda och inte ens veta om att döden finns.
Nej, för hade jag fått välja skulle det inte vara något alternativ. Så är det nu med.
Skräcken som faktiskt lät mig vara ett tag börjar göra sig påmind igen.
Jag har börjat tänka på att något faktiskt kan gå fel. Även om allt verkar bra så kan det gå fel.
Och vad gör jag då?
Hur klarar man av förlusten av ett barn? Hur reser man sig upp och fortsätter att kämpa?
Hur skulle jag klara av att förlora den jag älskar mest utav allt i hela världen?
Jag har inget svar på dessa frågor och förhoppningsvis kommer jag inte heller att behöva få veta dem.
Men endå. Jag håller just nu på att analyserar allt. Varenda lite värk i kroppen, varenda liten ömande fläck.
Varje gång någonting gör ont eller känns konstig så undrar jag om det är så att det kommer att bli fel nu.
Och även om allt verkar bra när jag är inne på MVC så kan det ändras snabbt.
Det kan gå fel så fruktansvärt snabbt. Det vet jag.
När min yngsta lillebror Linus skulle komma till världen gick det fel.
Jo, allt verkade bra tills den där natten den 27 januari. För det var då det gick fel.
Min "mamma" hade inte värkar, men kände på sig att något var fel.
Och mycket väl så var det något fel. Linus levde inte då han genom ett katastrofsnitt
kom ut mer än 1 månad för tidigt.
Under sin sista tiden i magen hade Linus lyckats få navelsträngen runt halsen.
Men till denna historia finns det faktiskt ett lyckligt slut.
Jo, för Linus lever idag. Han är en stark och livlig pojke på snart 4 år.
Men även om denna historia hade ett lyckligt slut så har inte alla det.
Och det är just det jag är rädd för. Att min historia inte ska ha ett lyckligt slut.
Men självklart så ska jag inte gå runt och tro att det värsta ska hända.
Men jag ville endå få ut lite av min oro.
För er som vill läsa en blogg om en av de starkaste personer jag
någonsin kommit i kontakt med ska verkligen läsa
Mamma Melissas blogg.
Läs om hennes änglabarn och hennes väntan på deras lillebror.
Mamma Melissa
Ni vet att ni älskar mig//Anna
Det finns en massa saker som man kan gå runt och fundera på. En del oviktiga och en del viktiga.
Själv så är jag en sådan som funderar och tänker på tok för mycket. Ibland..
Men ibland så märker jag att det finns saker som jag stänger ute. Saker som jag inte vill tänka på.
Jag var under hela första tiden av min graviditet otroligt rädd för att något skulle gå fel.
Sådär, otroligt skräckslagen vissa dagar att jag bara ville blunda och inte ens veta om att döden finns.
Nej, för hade jag fått välja skulle det inte vara något alternativ. Så är det nu med.
Skräcken som faktiskt lät mig vara ett tag börjar göra sig påmind igen.
Jag har börjat tänka på att något faktiskt kan gå fel. Även om allt verkar bra så kan det gå fel.
Och vad gör jag då?
Hur klarar man av förlusten av ett barn? Hur reser man sig upp och fortsätter att kämpa?
Hur skulle jag klara av att förlora den jag älskar mest utav allt i hela världen?
Jag har inget svar på dessa frågor och förhoppningsvis kommer jag inte heller att behöva få veta dem.
Men endå. Jag håller just nu på att analyserar allt. Varenda lite värk i kroppen, varenda liten ömande fläck.
Varje gång någonting gör ont eller känns konstig så undrar jag om det är så att det kommer att bli fel nu.
Och även om allt verkar bra när jag är inne på MVC så kan det ändras snabbt.
Det kan gå fel så fruktansvärt snabbt. Det vet jag.
När min yngsta lillebror Linus skulle komma till världen gick det fel.
Jo, allt verkade bra tills den där natten den 27 januari. För det var då det gick fel.
Min "mamma" hade inte värkar, men kände på sig att något var fel.
Och mycket väl så var det något fel. Linus levde inte då han genom ett katastrofsnitt
kom ut mer än 1 månad för tidigt.
Under sin sista tiden i magen hade Linus lyckats få navelsträngen runt halsen.
Men till denna historia finns det faktiskt ett lyckligt slut.
Jo, för Linus lever idag. Han är en stark och livlig pojke på snart 4 år.
Men även om denna historia hade ett lyckligt slut så har inte alla det.
Och det är just det jag är rädd för. Att min historia inte ska ha ett lyckligt slut.
Men självklart så ska jag inte gå runt och tro att det värsta ska hända.
Men jag ville endå få ut lite av min oro.
För er som vill läsa en blogg om en av de starkaste personer jag
någonsin kommit i kontakt med ska verkligen läsa
Mamma Melissas blogg.
Läs om hennes änglabarn och hennes väntan på deras lillebror.
Mamma Melissa
Ni vet att ni älskar mig//Anna
Kommentarer
Postat av: Dessan
Mamma Melissas blogg var verkligen gripande! Vilken stark mamma!
Trackback
