Till Saga - Första veckan!
Hejsan Saga!
Jag har blivit inspirerad av en jättefin person som heter Melissa att skriva små brev till dig.
Jag tänkte egentligen göra det i en liten bok, som jag sedan kan ge dig men eftersom jag inte har någon sådan bok ännu får jag börja här på bloggen. Vi har haft några spännande första dagar ihop.
Allt har varit så nytt och overkligt! Tänk att lilla du som legat därinne i mammas mage nu är här, på utsidan och förgyler mitt liv. Ja, det är rätt så fantastiskt!
När du kom ut här i världen så skrek du för full hals, och det tyckte jag var väldigt bra. Då liksom visste jag att du levde och mådde riktigt bra! För om du orkade ge hals på det där sättet, ja då måste du ju må bra!
Jag blev väldigt väldigt glad då du fick komma upp på mitt bröst för första gången, jo mamma blev så glad att hon grät. Jo, jag liksom hulkgrinade av ren lycka :)
Sedan så liksom tog jag på dig för att försäkra mig om att du verkligen var här, och att allt detta var sant.
Det var nästan så att jag ville be barnmorskan nypa mig för att kolla så att jag inet drömde, självklart så bad jag henne inte för det hade ju varit lite lustigt men jag hade nästan lust!
Första natten vi hade tillsammans var jättefin, du sov i din lilla "rullsäng" som de har på sjukhuset och jag låg bra länge och stirrade på dig innan jag till slut somnade av ren utmattning.
Du vaknade bara till och gnydde i gång vid klockan 3 och sedan sov du enda tills nästa morgon, då du fick komma upp och äta lite. Men eftersom du var så "ny" var du inte så hungrig utan somnade rätt så snabbt igen.
Vi fick iaf rulla bort till BB-avdelningen eftersom mamma hade lite feber då du skulle ut, men jag mådde endå alldeles utmärkt! De skickade oss dit av säkerthetsskäl bara :)
När vi skulle fara hem från sjukhuset på lördagen efter att du kommit så fick jag min journal.
I den stod det precis hur det gick till när du kom ut, och en sak på slutet fick mig att börja gråta lite.
Jo, för bara någon minut innan du kom ut så sjönk ditt hjärtljud, men eftersom du och jag tillsammans var så starka så hann du komma ut innan det ens var någon fara. Men mamma blev endå lite rädd när hon läste det eftersom jag älskar dig så mycket och är väldigt rädd om dig!
Jag vill ju verkligen inte att något ska hända min lilla sagoprinsessa!
Efter att vi kommit hem har du varit en lugn tjej som tar det mesta med ro, ibland så visar du att du ärvt din mammas humör och du kan skrika riktigt högt när du inte hittar bröstet direkt eller inte är riktigt nöjd.
Och när du gör det å bara ler jag åt dig, eftersom du då bara visar att du har vilja och är stark!
Det enda jag inte tycker om är när du får ledsna ögon, som häromnatten när du hade lite ont i din lilla mage och inte kunde sova. Då grät mamma med dig, eftersom det gjorde ont i mig med.
Speciellt när du får dina ledsna ögon. För jag vill inte att du ska få sådana ögon.
Men självklart så kommer du ju någongång under livet att vara ledsen, det hör liksom till.
Men du ska veta att det gör lika ont i mig som det gör i dig!
Idag så märkte jag att in navelsträngs stump håller på att ramla av!
Det tyckte jag var jättespännande och ett tecken på att du blir äldre och äldre, trots att du bara är 9 dagar utanför magen när jag skriver det här. Det känns som om du alltid varit här ju!
Vi har varit upp till sjukhuset 2 gånger sedan du föddes, ena gången för att ta ett hörelprov och ett PKU-prov.
Och den andra gången för att låta doktorn kika på dig.
Den gången då de tog provet gillade du inte så mycket, nej för när tanten stack dig i hande så gjorde det ont och ditt fina lilla blodkäl i hande brast. Då gjorde det också sådär ont i mig, och du hade ledsna ögon.
Men efter bara en kort stund bestämde du du för att det ju inte alls var så farligt endå och började äta igen istället för att gråta! Då blev jag jättestolt över min fina flicka som kan klara allt!
Andra gången som vi var till sjukhuset så kikade farbror doktorn på dig, och vet du vad han sa?
Jo, han sa såhär: Egentligen är ju jag inte här för att säga sånt här, men hon var väldigt fin :)
Haha, tänka sig. Du har redan börjat charma läkare!
Nej, nu tänkte jag avsluta det här brevet trots att jag skulle kunna skriva i flera dagar till!
Men jag kommer att skriva ett till brev snart, som vi ska spara tills du blir stor och kan läsa dem :)
Första bilden på dig och mamma!
Från din mamma Anna som älskar dig över allt!
Vill bara passa på att tacka Melissa för inspirationen!
Du är en sann kämpe som sprider mod och hopp till alla som får ta del av dig, och ditt liv!
Jag ska verkligen se till att berätta för Saga om dig och dina flickor :)
Jag har blivit inspirerad av en jättefin person som heter Melissa att skriva små brev till dig.
Jag tänkte egentligen göra det i en liten bok, som jag sedan kan ge dig men eftersom jag inte har någon sådan bok ännu får jag börja här på bloggen. Vi har haft några spännande första dagar ihop.
Allt har varit så nytt och overkligt! Tänk att lilla du som legat därinne i mammas mage nu är här, på utsidan och förgyler mitt liv. Ja, det är rätt så fantastiskt!
När du kom ut här i världen så skrek du för full hals, och det tyckte jag var väldigt bra. Då liksom visste jag att du levde och mådde riktigt bra! För om du orkade ge hals på det där sättet, ja då måste du ju må bra!
Jag blev väldigt väldigt glad då du fick komma upp på mitt bröst för första gången, jo mamma blev så glad att hon grät. Jo, jag liksom hulkgrinade av ren lycka :)
Sedan så liksom tog jag på dig för att försäkra mig om att du verkligen var här, och att allt detta var sant.
Det var nästan så att jag ville be barnmorskan nypa mig för att kolla så att jag inet drömde, självklart så bad jag henne inte för det hade ju varit lite lustigt men jag hade nästan lust!
Första natten vi hade tillsammans var jättefin, du sov i din lilla "rullsäng" som de har på sjukhuset och jag låg bra länge och stirrade på dig innan jag till slut somnade av ren utmattning.
Du vaknade bara till och gnydde i gång vid klockan 3 och sedan sov du enda tills nästa morgon, då du fick komma upp och äta lite. Men eftersom du var så "ny" var du inte så hungrig utan somnade rätt så snabbt igen.
Vi fick iaf rulla bort till BB-avdelningen eftersom mamma hade lite feber då du skulle ut, men jag mådde endå alldeles utmärkt! De skickade oss dit av säkerthetsskäl bara :)
När vi skulle fara hem från sjukhuset på lördagen efter att du kommit så fick jag min journal.
I den stod det precis hur det gick till när du kom ut, och en sak på slutet fick mig att börja gråta lite.
Jo, för bara någon minut innan du kom ut så sjönk ditt hjärtljud, men eftersom du och jag tillsammans var så starka så hann du komma ut innan det ens var någon fara. Men mamma blev endå lite rädd när hon läste det eftersom jag älskar dig så mycket och är väldigt rädd om dig!
Jag vill ju verkligen inte att något ska hända min lilla sagoprinsessa!
Efter att vi kommit hem har du varit en lugn tjej som tar det mesta med ro, ibland så visar du att du ärvt din mammas humör och du kan skrika riktigt högt när du inte hittar bröstet direkt eller inte är riktigt nöjd.
Och när du gör det å bara ler jag åt dig, eftersom du då bara visar att du har vilja och är stark!
Det enda jag inte tycker om är när du får ledsna ögon, som häromnatten när du hade lite ont i din lilla mage och inte kunde sova. Då grät mamma med dig, eftersom det gjorde ont i mig med.
Speciellt när du får dina ledsna ögon. För jag vill inte att du ska få sådana ögon.
Men självklart så kommer du ju någongång under livet att vara ledsen, det hör liksom till.
Men du ska veta att det gör lika ont i mig som det gör i dig!
Idag så märkte jag att in navelsträngs stump håller på att ramla av!
Det tyckte jag var jättespännande och ett tecken på att du blir äldre och äldre, trots att du bara är 9 dagar utanför magen när jag skriver det här. Det känns som om du alltid varit här ju!
Vi har varit upp till sjukhuset 2 gånger sedan du föddes, ena gången för att ta ett hörelprov och ett PKU-prov.
Och den andra gången för att låta doktorn kika på dig.
Den gången då de tog provet gillade du inte så mycket, nej för när tanten stack dig i hande så gjorde det ont och ditt fina lilla blodkäl i hande brast. Då gjorde det också sådär ont i mig, och du hade ledsna ögon.
Men efter bara en kort stund bestämde du du för att det ju inte alls var så farligt endå och började äta igen istället för att gråta! Då blev jag jättestolt över min fina flicka som kan klara allt!
Andra gången som vi var till sjukhuset så kikade farbror doktorn på dig, och vet du vad han sa?
Jo, han sa såhär: Egentligen är ju jag inte här för att säga sånt här, men hon var väldigt fin :)
Haha, tänka sig. Du har redan börjat charma läkare!
Nej, nu tänkte jag avsluta det här brevet trots att jag skulle kunna skriva i flera dagar till!
Men jag kommer att skriva ett till brev snart, som vi ska spara tills du blir stor och kan läsa dem :)
Första bilden på dig och mamma!
Från din mamma Anna som älskar dig över allt!
Vill bara passa på att tacka Melissa för inspirationen!
Du är en sann kämpe som sprider mod och hopp till alla som får ta del av dig, och ditt liv!
Jag ska verkligen se till att berätta för Saga om dig och dina flickor :)