Fick idéen från Classy, så nu tänker jag skriva om den dagen(och även de dagar som följde) då mitt graviditetstest visade positivt.
Jag minns det sådär halv bra, det var iaf en dag eller rättare sagt kväll fylld av chock.

Jag hade under en tid funderat över varför min mens uteblev, jag hade inte världens koll på när den skulle komma men då det gick 1 1/2 månad från den förra mensen så blev jag fundersam men tänkte faktiskt aldrig at jag kunde vara gravid eftersom jag hade "mensvärk".. Jag minns att jag gick en dag, det var nog en onsdag med Sophia ner till skolan och så säger jag till henne att - Det är så konstigt, jag har mensvärk men mensen vill inte komma.
Sophia svarar då - Ja, fast man kan ju få så om man är gravid.

Jag bara känner då hur skräcken liksom börjar etablera sig i bröstet.
Det liksom blir som en nervös klump i magen, och tankarna börjar snurra.
Den senaste kille jag varit med var en kille som jag just inlett ett förhållande med, och att skaffa barn efter 1 månad var ju inte direkt det jag hade velat, och jag var rätt så säker på att han höll med mig.
Dagarna går, och jag har bestämt mig för att göra ett gravtest på fredagen när jag ändå ska ner till Sundsvall och min dåvarande pojkvän. På fedagen så traskar jag in på apoteket, i min ensamhet och ställer mig vid hyllan och känner mig rätt så vilsen. Det fanns så många test och jag har aldrig ens kollat åt den här hyllan förr!
Till slut så roffar jag åt mig ett som ser bra ut och betalar för mig, och går ut till parkeringen där Andreas väntar i bilen. Vi åker hem till honom, hans vänner som redan var inbjudna kommer dit och de sätter sig i vardagsrummet och umgås. Själv så sitter jag med min nervösa klump i magen och föröker att lyssna på va de säger, men deras ord blir bara till brus i mina öron.
Jag väntar och väntar på att jag ska bli kissnödig någon gång, så att jag kan få göra det där testet och få veta.
Är det en liten liten bebis i min mage?
Äntligen så infinner sig kissnödigheten och jag går och gör testet, läser noga på förpackningen och lägger det genomförda testet i badrumsskåpet. Sedan går jag därifrån och har blicken på klockan mest hela tiden.. I 10 långa minuter ska man vänta. När 10 minuter gått så reser jag mig upp, och går för att kolla av testet.
När jag ser att testet är positivt så sätter jag mig ner på toaletten och börjar skaka. Jag sitter där med stickan i handen, stirrar på den och konstaterar ännu en gång att det är positivt.
Jag vet att jag måste gå ut och berätta nyheten, men jag kan inte riktigt förmå mig själv.
Till slut så går jag ut, tittar på Andreas och säger att det var positivt. Han och hans vänner liksom stannar upp, tittar på mig med sina överförfriskade ögon, och verkar inte alls förstå allvaret i frågan. Andreas mummlar efter en stund att han visst ska bli pappa, och sål börjar de prata om det. Jag sitter kvar ett tag och lyssnar, en sedan känner jag att jag behöver stöd från en nära vän och ringer både Lotta och Sophia utan resultat, jag ringer då min mamma men får inget svar där heller, så tills slut bestämmer jag mig för att ringa mitt ex..
Av någonskum jäkla anledning så ringer jag den personen jag i vanliga fall skulle ha ringt sist.
Frida svarar och tar emot nyheten bra, det är ju trots allt fredag kväll och alla tycks vara onyktra.

Till slut får jag tag på Lotta, och berättar nyheten. Hon blir chockad men glad och frågar om det är okej att hon berättar för Sophia. Jag säger att det är helt okej och även Sophia verkar chockad men ja, glad.
Själv vet jag varken ut eller in, och är bara en ända röra inombords.
Jag är mest bara chockad och rädd.
Dagarna går och jag börjar känna att en abort är total uteslutet, jag har alltid sagt att jag inte vill göra abort och nu när jag står där med vmed en liten i magen så känner jag ännu starkare att en abort inte är ett val.
Men samtidigt får jag höra från en massa håll att jag borde ta bort det, det skulle vara bäst så.
Själv så bara gråter jag av tanken på abort, så fort jag tänker för mig själv att det vore det bästa valet så gråter jag. Jag vet inte hur många tårar, och hur många känslor av förtvivlan jag hann med då under ca 2 veckor.
Men så har jag bestämt mig, jag tänker behålla barnet.
Beslutet ger mig frid i hjärtat och trots att jag vet att det kommer att bli tufft så känner jag att jag kan klara av detta! Jag är redo att bli mamma, och Andreas stöttar mig i det beslut jag väljer att ta även om jag vet att han då helst hade sett att jag valt den andra vägen.

Nu idag, ca 19 månader efter den dagen då jag plussade på stickan är jag som ni alla vet mamma åt världens vackraste lilla flicka, min underbara Saga som jag aldrig aldrig kommer ångra att jag behöll!

Puss!