Igår var jag till soc, och det gick bra. Antagligen så får jag pengar mkt snart.
Wohoooo!
Blev kvar i stan efter en hel del förvirring och ramlade in hos Carina vid 7 tiden, trött,hungrig och allmänt less.
Då hade jag suttit på stan sedan kl 1, alldeles ensam. Gick till biblan och läste en bok :P
Läste "Människohamn" av min favoritförfattare John Ajvide Lindqvist, hann läsa 2/3 delar!
Så jag måste dit och läsa ut den snart :P
Fy fan, han är en grym författare, skriver på ett underbart sätt och bara briljerar med det svenka språket.
Ett tips till er alla är att läsa "Låt den rätte komma in", "Hanteringen av odöda", "Papperväggar" och "Mnniskohamn"
De är alla underbara böcker, och jag har svårt att välja en favorit. Men eftersom jag inte läst ut "Människohamn" kan jag inte välja en favorit än.. Men det kommer! Jag lovar!

Jag älskar att läsa och skriva, det ger mig lite ro i själen.
Skulle kunna spendera en väldigt massa tid med att göra detta, skriva, skriva och skriva.
Och läsa, läsa och läsa!
Underbart.
Idag då jag väntade på Danne, så kikade jag ut på havet och fick en sån där känsla.
Jag började tänka att jag borde skriva ner det jag tänkte, och hör och häpna! Jag hade papper och penna med mig.
Så jag skrev ner det jag såg och kände. Tänkte dela med mig av det idag.

---

Jag tycker att havet är vackert.
Det ligger något magiskt över det.
Det ser så fridfullt ut när vågorna slår emot stenarna, samtidigt som det verkar som om havet gör uppror mot något.
Det ligger en urkraft i vågornas sakta gungande.
En kraft som ingen av oss rår på, kanske har vi lyckats bemästra havet, lyckats att få det att ta oss dit vi vill. men att tämja havet.. Nej, det går inte.
För de flesta är Caribiens turkosa hav är det vackraste vattnet, men jag.
Jag tycker att det mörka havet som ligger runt vår kust är vackrare.
Det är mer fängslande och samtidigt skrämmande.
Där bland de mörka vågorna blir vår förmåga att tala och tänka ingenting värt, för om havet vill sluka oss så gör det så.
Inget kan stoppa det.
Samtidigt som jag finner havet så vackert, ser jag också den grå dimman som vacker.
Den ligger där jämte havet som ett matchande tak.
Och nu såhär innan våren spruckit ut, och träden är mörkbruna så bildar de en fantastisk kontrast.
Dessa färger är så naturligt i samklang med varandra.
I harmoni leker de alla tre i vinden.
Vågornas gungande färd emot stranden, dimman långsamma färd över havet och trädens stilla vajande för vinden.

---

Nej, nu är det dags att sluta. Jag börjar bli så hemskt trött..
Men vi höres.





VI HÖRES I MÖRA!!

































"Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut"